Så jävla trött på abortmotståndartrollens klyschor

Så var abortfrågan uppe på tapeten igen, and I can't belive we still debate this shit. En barnmorska tar bladet från munnen och säger massa bra saker om rätten till abort samt rätten till kvalificerad vård. Hon pratar om kvinnors rätt till sina kroppar - så first things first - alla kvinnor har inte livmoder och alla med livmoder är inte kvinnor. Allt annat hon skriver är i övrigt korrekt och viktigt. Det är i kommentarsfältet det spårar ur (stor surprise förstås), och vi återfinner en hel del gamla klassiker "Men barnens liv då?", det är "Jag är för abort, men det är faktiskt inget preventivmedel!", "En kondom kan inte spricka 7 gånger!", "Det är helt sjukt att man får abortera till vecka 22 i Sverige!" och det är "Sperma är också liv..", vi hittar även klassikern "Om en kvinna har blivit våldtagen, då ska hon väl få göra abort, tycker ni inte? I texten nedan tänkte jag bara ta mig lite tid att sticka hål på dravlet.

1. Det här när ett foster blir ett barn är en stor filosofisk fråga, själv går jag på den vetenskapliga terminologin och anser att embroyon och foster inte är barn - att en blir ett barn först när en föds.  I övrigt bör beslutet ligga hos den som redan är född och har ett pågående liv.

2. Nej, det är korrekt. Ett preventivmedel är ofta tänkt att förhindra graviditet (eller överföring av STI:er). Vid en abort har det ett preventivmedel är tänkt att förhindra redan hänt, alltså faller logiken. Däremot kan det ju vara ett sätt att familjeplanera på, men det är en helt annan grej.
Och såhär är det i slutändan - ingen, ingen, ingen använder abort som preventivmedel. Det är jordens absolut sämsta tänkbara "preventivmedel". Det är en tidskrävande, kladdig och meckig process. Det är långa väntetider inom vården och många tycker själva aborten gör jävligt ont. En del tycker själva processen är det vidrigaste de har varit med om och lever sitt liv i ständig skräck för att det ska hända igen. Lägg på samhällets skam och skuld på det. Plus eventuellt sin egen. Så. I övrigt, vi har fri abort i Sverige - gör en, gör 15. Det är din kropp, dina val och ingen jävel har med det att göra. Svårare än så är det faktiskt inte.

3. Alltså, ganska många har ju rätt dålig koll på hur en kondom ska sitta och rullas på osv. Många använder fel storlek, är inte bjussiga med glid, eller har samma kondom i plånkan i ett år. Allt det här kan komma att påverka kondomens hållbarhet. Så jo, en kondom kan alltid spricka, de är liksom inte gjorda av kevlar. Och sluta orera dömande om hur folk ska skydda sig. Bara sluta. News flash - det är inte alltid de erbjudna preventivmedlen funkar, många mår till exempel rätt pissigt av syntetiska hormoner och sådär. Dessutom finns det alltid felmarginaler. Vi är bara människor trots allt.

4. De allra flesta aborter i Sverige utförs tidigt i graviditeten, innan vecka 9. Så. Om nån gör det i vecka 21 så föreligger extremt synnerliga skäl.  Och tro mig, det är inte superkul att vara gravid mot sin vilja, en gissning är att folk vill nog generellt gärna ha det ur världen så snabbt som det bara går.

5. Fuck nej bara nej, sperma är inte liv. De innehåller hälften av det genetiska material som krävs för att skapa en ny individ. Om spermien inte på nåt sätt är defekt vill säga.

6. Såhär är det: Vi har fri abort i Sverige. Alla som vill och behöver göra abort har rätt till det. Skälet spelar ingen som helst roll. Alla skäl är goda nog, men aldrig skäl för nån annan att ifrågasätta eller debattera.

Vi vet vad som händer när aborträtten inte finns. Folk slutar inte abortera, de gör det bara på betydligt mer riskfyllda sätt. Varje år dör och blir väldigt många personer skadade i samband med osäkra aborter. Sluta upp med moraliserandet och förstå hur väldigt lite svartvit världen är.
Förstå hur viktig rätten att bestämma över sin kropp som livmodersbärare är i processen att nå jämställdhet.

Min analys kring Bråvalla och våldet

I lördags kom jag hem från 4 dagars jobb med ömsesidighetsfrågor på Bråvalla, och sen dess har jag svarat på frågan om hur all skit som händer där kan hända och vad jag tycker om att det inte blir nåt Bråvalla nästa år.

Här är mina svar/min högst personliga analys:
1. Skiten på Bråvalla händer av olika skäl, en del skäl och kanske det mest grundläggande handlar inte alls om festivaler, utan om att vi lever i ett ojämlikt samhälle där effekten blir att vi är olika mycket värda. Således får vi olika mycket handlingsutrymme och makt i samhället. Kom ihåg att det här pågår varje dag, året om. Det är inte ett festivalproblem, utan ett samhällsproblem. Det kanske bara blir tydligare om man koncentrerar massa skit på ett ganska avgränsat ställe under några dagar. Som på Bråvalla. Krydda det med klickbaitjournalistik.

2. Övergrepp i publikhav händer också av flera olika skäl. Några av dem är förmodligen att konserter innebär väldigt mycket människor på samma plats, vilket säkert kan bidra till en känsla av anonymitet. Det är såklart svårt att se skillnaden på vad som är kramar och vad som är andra saker bland blinkande lampor, mörker och jättehög musik. Det handlar självklart även om makt, bristande respekt och att ta sig friheter utifrån det. Och det handlar om att vi som medmänniskor inte alltid är uppmärksamma på vad som händer runt oss. Vi måste skaffa oss strategier för att agera och börja göra det. Vi har alla ett ansvar och vi måste ta det. Det behöver inte vara så stora saker jämt. Detta gäller alla dagar, året om - inte bara i publikhav. Och det gäller allt slags våld, muntligt till fysiskt. Sexuellt eller inte.

3. Helt ärligt så har jag aldrig riktigt förstått mig på Bråvalla, och alltid hävdat halvt på skämt att det är Sveriges största festival för folk som inte gillar musik. Missförstå mig rätt - att festa är askul, jag dömer ingen som gillar det. Självklart får man åka till en festival och bara hänga på campingen i fyra dagar utan att nånsin se ett enda band om det är vad man vill och uppskattar. Det som definitivt inte är okej är att en del personer har en tendens att blanda ihop festligheter med jävligt risigt beteende (helst på bekostnad av någon annan). Väldigt många av de här personerna tenderar enligt min erfarenhet att vara män.

Så - jag tycker det är bra att Bråvalla tar en paus och försöker hitta vägar till något som fungerar bättre. Samtidigt känns det som att låta de respektlösa rövhattarna vinna. Lite som att ställa in samhället för att vi inte får någon ordning på patriarkatet istället för att jobba på att krossa det.

Emile

Han jag är kär i får mig att tänka, känna och leva på sätt jag inte gjort förut. Min finaste sidor hade jag långt innan jag träffade honom, det är bara det att de blir så mycket starkare av honom. Jag tycker om den jag blir av honom.  Han är en sån som jag vill vara bra för. Mina vanliga dumheter, fegheter, rädslor finns såklart kvar, men jag har liksom fått ett behov av att vara uppriktigt innerlig. Det är knäppt för vi bor ju ihop, vi träffas liksom jämt och ändå kommer jag ofta på mig själv med att längta efter honom. Längta efter att han ska skratta eller dansa, eller tramsa eller bära runt mig upponer eller bara ligga med min hand på bröstkorgen bredvid mig i sängen.  Det finns så mycket som är fint med Emile - och jag tycker det är hisnande och härligt att en kan älska nån så mycket, men att hjärtat ändå rymmer mer. 

Saker en gör av kärlek

I lördags berättade My om en händelse som hon alltid trott att jag har kommit ihåg, men aldrig velat prata om. Sanningen är att jag har inte det blekaste minne från den här natten. Men det är väldigt fin berättelse om vad en gör för sina vänner, vad kärlek och omtanke innebär när en faktiskt omsätter den i praktiken. Och jag blev så jävla rörd och tacksam. Jag är så enormt tacksam för jag har den här typen av människor runt mig - jämt. Jag har valt min vänfamilj väl.
Det har gått 6-7 år sen det här hände och mycket av den perioden är dimmig för jag var ganska sjuk vid tidpunkten. My berättade om en natt för längesen där jag inte lät henne åka hem för jag hade så mycket ångest. Så hon låg bredvid mig, hela natten, jag vet inte om hon fick sova trots att hon skulle jobba dagen därpå. Hon höll om mig och hjälpte mig andas, låg puls mot puls för att få mig lugn. Lät mig försöka snappa upp vad normalpuls var i ett läge där mitt hjärta förmodligen hade kunnat ticka sig upp och ur min bröstkorg på alldeles egen hand. Sen kom morgonen, jag gick upp, klädde på mig och gick till jobbet, för sån är tydligen jag. Plikt och prestation. Den här kärleksgesten föll ur mitt minne, men jag är glad att jag fick den återberättad. Så tack My för alla gånger du har räddat mig från att tappa det helt. Du är fantastisk. 

Konsten att känna allt nu

Berlin var en upplevelse om vi säger så. Härrom natten skaffade jag mig minnen för livet i utkanten av en klubb nånstans i Västra Berlin. Ibland är övergiven båt exakt rätt ställe att ge sina kärleksförklaringar på. Så är det bara. Det har varit experimentell jazz, evighetspromenader, öl och falafel på gatan, klubbar med trädkojor, borttappade nycklar, fotoautomater och skavsår. Men mest av allt heaps of love. Jag vet inte vad som kommer hända med allt, för det finns inga garantier för något någonsin ändå, men mitt huvud är klarare än på länge. Jag älskar mitt knäppa liv och jag vet att jag älskar de där alldeles extraordinära personerna som gör tillvaron så total guldig allra, allra mest i hela världen. 

En sorts kompass

Tunn spröd frost över fönstren och in i vänster förmak vidare ut i aortan. En del dagar är den där tomheten mer högljudd än något annat. De senaste dagarna har jag känt allt, och verkligen ingenting. Jag har varit lika delar levande som fullkomligt avstängd. Jag har ont i bröstet för där växer murarna igen. Den här hösten tar på mig som höstar alltid gör och det var ett tag sen jag kände enbart ro. Jag är trött och min sömn tung. Däremellan dvala och jag drömmer om att köpa biljetter som jag tappar bort, för att sen köpa och tappa bort igen. Att jag vacklar just nu har sina anledningar, men jag är åtminstone alldeles frisk. Så jag visualiserar en katt som hoppar från en stenmur på min mammas gata och den landar på fötterna. Jag skapar målbilder med söndagsfrukost, honom, solsken, -5 och krispig snö. Om ett par månader har jag besegrat ännu en vinter. 

Om livet idag

Innan jag hamnade i det som jag är i nu levde jag ett besynnerligt liv. Och jag älskade det. Och jag hatade det. Jag hatade mellanrummen precis som nu. Hatade vakuum precis som nu. Hatade att jag alltid tyckte jag gav mer än jag fick. Fast vi måste sudda det där, för jag gav liksom alltid precis bara lagom för att mitt inre skulle vara safe och murarna hela - därför fick jag aldrig heller nåt mer. Men fan vad jag älskade att vara safe, att gambla precis lagom för att vara oberörbar, oförstörbar. Kände mig bara ensam på söndagskvällar. Livet var fint och bra ändå för det mesta. Relationer lär en många saker, speciellt om en har flera samtidigt och det hade jag, jämt. Och jag älskade det. Och hatade delar av det. Mest att dudes alltid kommer vara dudes förvisso (detta hatar jag mer än nånsin idag också).

En annan sak jag hatade var mitt jobb, som höll på att få mig att gå under av stress, malplacering och det där att aldrig någonsin bli sedd. Aldrig någonsin något som var utvecklande. Bara ett evigt ekorrhjul som åt upp både min själ och min kropp. Jag blir utmattad bara av skriva om det - jag hatar den där platsen av hela mitt hjärta. Det enda bra med det jobbet är alla fantastiska människor som finns där. Som finns och finns och finns. Som kramas och skrattar med en både på måndagsmornar och lördagskvällar. Men så ibland öppnas dörrar och jag klev ut genom den. Nej, nu ljög jag igen, jag hoppade världens längsta länghopp med risk att få jävligt mycket vatten över huvudet. Det här hoppet landade i att jag hamnade i ett sammanhang som jag ska vara i, där jag blir sedd och får ta både stort ansvar och utmana mig själv hela tiden. Twista min hjärna i hopp om att göra nåt bra för nån nästan varje dag, om jag vill. Fina jobbarkompisar svämmar hela bygget över av och jag har typ växt en meter de senaste månaderna. Idag avslutade jag en sak som jag har slitit hårt med och jag är så jävla mallig över att jag klarade det. Det hade jag aldrig trott för ett halvår sen. På torsdag väntar nästa grej och jag är så extremt nyfiken på vad det ska ge mig och mitt projekt. Vad det ska ge för ny riktning?
Kontentan av allt det här är att det är modigt, fint och bra att våga hoppa ibland, tvinga sig själv att knyta upp de där vitande knogarna runt sargen. Bara gör det, ta det där klivet ut när dörren öppnas. Kanske finns det mer lycka på andra sidan.