Ibland orkar jag bara inte hålla ihop mig själv. Orkar inte vara hej och tjenis, orkar inte prata. Orkar inte kränga själen utanför skalet. Känner mig som en sköldpadda och när jag inte orkar drar jag huvudet bara in mitt huvud. Där hör eller ser jag inget. När det känns ok igen kommer jag ju ut. Man får vara glad för det lilla och jag är överlycklig att jag aldrig känner mig som en struts. Kommer aldrig bli så tjockskallig att jag kör huvudet i jorden och låtsas som ingenting. Att vila lite inne i mitt skal lite nu och då kan jag däremot gott unna mig tycker jag.
Och nej. Jag är inte sur. Bara trött, trött, trött. trött, trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar