Islyktorna och barndomen

Det gör ont i bröstet när jag tänker på att mormor aldrig mer kommer kalla mig vare sig "Ettan" eller "Lilla Malin" igen. Det bränner bakom ögonlocken om jag tänker på att hon aldrig mer kommer skratta tillsammans med mig. Försöker förlika mig med att det är såhär det är, men mitt hjärta har så svårt att ta till sig sanningen. Jag skulle vilja fylla Klacktorget med islyktor till hennes ära, som en hyllning till det där jullovet då hon och jag lärde oss göra islyktor och sedan frös nya hela tiden. Vi riktigt förfinade konsten att göra tjusiga lyktor och sen brände vi nästan av oss händerna på när vi försökte prångla ner värmeljusen . Jag minnesreser små etapper genom min barndom och påminner mig om allt fint och knäppt. Men det gör ändå ont. Världen blir aldrig mer densamma.