Come and find your kind

Om man lyssnar på en av de bästa låtar man vet innan man somnar så vaknar man glad. Sådan är lagen.
(obs. höj för ljudet är totalt crapigt, men videon var så fin)

Word

Nere på min gård står en alkis och vrålar "FUCK YOU". Det borde jag också gjort de gånger jag kände för det. Fast nu känner jag ju inte för det, och jag är ju trots allt en sån som skriker inåt. Dessutom är det ju lite sent att ångra saker man inte gjorde en annan gång nu. MEN nästa gång jag känner för att skrika ska jag göra det. Släppa ut det och låta det rinna ifrån mig. Det är den nya vägen. 

För hundar som oss

För en vecka sen fick jag ett brinnande eldklot i form av en bok i skallen. Jag har hetsläst den här boken (bläddrat tillbaka, läst om, ansträngt mig för att ta den till mig) och den har fått mig att tänka så många saker. Saker jag tänkt förut och tankar som för mig är helt nya. Den här boken har fått mig att tänka bra saker, goda tankar och den har kanske uppfunnit lite svar på sånt jag har funderat på. Slutsatsen är att jag har inte tid att vänta på något, allt jag vill ha måste jag forma nu och sanningen är den att jag redan har börjat. Egentligen för längesen, fast det fattade jag inte då. Resultatet: Tre dagar den här veckan har jag vaknat glad, hoppfull och på oförskämt bra humör. 

Cause the marble made my cheeks look pink

Jag tycker Father John Misty är rätt rolig. Så sjukt mycket blod och äckel på bara tre minuter. Det är bra jobbat. Lägg gärna märke till fingrarna bredvid pizzan. Musiken skär sig något oerhört mot det som visas i de här två videosarna. Fast ändå inte.

Min storelillebror

Gabbeslabbe har tagit studenten och ska alltså nu vara redo för att fostras i livets hårda skola. Det är ju inte utan att man tycker det är skevt att den där människan som en gång var så himla liten helt plötsligt (nåja) har blivit en vuxen karl. Är det inte lite ironiskt att någon som är ett huvud längre och en ganska stor gnutta förnuftigare kallas för lillebror? Hursomhelst var studentkalaset en rolig tillställning och så högst angenämt att få skratta ikapp med min knäppa, fantastiska syster. I samma trädgård som skymtas på bilden sprang förresten hon och jag omkring och hurrade över att vi hade fått en lillebror för sisådär 19 år sen. I fredags passade vi på att hurra vi igen. 

Det här gör mig arg

Med anledning av det här oerhört kloka här inlägget började jag tänka på vad som gör mig arg och fly förbannad, so here it goes:

- Folk som aldrig tänker tanken - Hur påverkar det jag gör andra människor?

- Folk som inte tycker att de behöver bry sig "att jag gör detta förändrar inte något" Bah: nej. Men om alla har den inställningen kommer allt sluta fruktansvärt illa.  Någonsin hört om många bäckar små?

- Folks slentrianmässiga djurätande. För min del får folk äta kött om de vill det (jag vill inte) , men snälla ät inte så mycket av det. Det finns inget som säger att människan behöver äta kött tre gånger om dagen. Jorden håller inte för det. Ställ i alla fall lite krav på ditt kött, ät ekologiskt. Köp inte danska tortyrgrisar, snabbodlade kycklingar eller regnskogsskövlingskossor från Brasilien till exempel. Påverka den här äckliga industrin åt ett "vettigare" håll.  Du som konsument har makt - såvida du inte väljer att vara en bekväm, lat och blundande individ.

- Folk som tjänar gigantiska pengar på människors osäkerhet och dessutom hittar på fler saker för människor att nojja över och köpa sig fria ifrån. Skönhetsindustrin - jag ser dig.

- Folk som förminskar mig och inte utgår från att jag är en intelligent människa.

- Föräldrar som könar sönder sina ungar. Tids nog kommer ditt barn ha så stört mycket normer att förhålla sig till. Varför måste du vara en av dem som prackar på ditt barn sitt kön med allt vad det innebär? Lämna dörrarna vidöppna, samhället kommer  ändå tyvärr se till att vi fogar oss någorlunda i våra förväntade könsroller. Lite motvikt kan väl inte skada?

- Folk som talar om för mig vad jag tänker, känner och tycker. Utan att ens ha frågat.  Den sortens antaganden får mig att vilja spy. Låt mig själv berätta vad som rör sig i mitt huvud,  för du har förmodligen ingen jävla aning.

- Folk som får utvecklingen att gå bakåt. FEL FEL FEL. Förstår ni inte att vi måste framåt?

- Att jag blir arg på mig själv när jag egentligen borde vara arg på andra. Skuld som inte är min lägger jag på mina egna axlar. Jag fattar inte ens varför jag gör så? Och ändå gör jag det gång på gång på gång.

-  När jag kommer på sig själv med att göra saker som jag vet är inlärda, men minst sagt tvivelaktiga beteenden. Gärna i kombination med könsrollsgrejer.

- När jag blir arg på mig själv för att jag gör/är saker som gör mig till en krånglig person. Jag får väl vara precis hur jävla krånglig som helst, bara jag inte är elak mot andra (eller inte mot mig själv).

Slutsats125:

En sak som jag tycker är lite svår att hantera med livet är meningslösheten. En del dagar har jag verkligen svårt att se mening och då brukar jag ifrågasätta hela grejen. Vad är egentligen grejen med det här konstiga livet? Jag fattar inte alltid och det brukar mest sluta med massa varför som simmar genom min sirapshjärna. Och det blir ju man inte heller så mycket klokare av, men nästa morgon lyser solen genom fönstret och då kanske alla varför inte spelar så stor roll längre.

To The Sky

I keep singing to the sky
There's a risk it won't reply - eller?

Fin och fånig video. Låten är sjukt fin också. Den har genomgått en förvandling och gått från att vara ett vintersoundtrack till något som passar det drömska i sommaren.

The world becomes and swallows me in

And by the dawning

Klicka här och lyssna på finaste Daybreak. Jag lyssnade mycket på den när jag var i slutet av mina tonår och så härromdagen dök den upp igen. Med lite vuxenliv i bagaget fick den helt andra proportioner.  Texten som tar upp det här gamla temat med att känna sitt eget värde. Lyssna på den här texten. Den är värd det. 

Mentala powerwalks

Jag går genom försommaren (fast idag går jag dock inte eftersom har någon feber slutligen fått mig att ligga still) och det mesta är väl rätt bra. Åtminstone helt ok. Jag skriver på nätterna. Funderar över meningen med saker och ting. Lever lagom fort. Tänker på sånt jag brukar tänka på och det känns som vanligt.  Förrutom i vart nionde steg eller så, för då jävlar inser jag att det här med att sakna folk (framför allt deras rolighet) skaver och är förbannat oskönt över lag. Jag hatar verkligen den känslan. Och det ju är inte svårt, men iallafall rätt obekvämt att vandra sådär powerwalks-fort med en litenliten störande sten i skon om man säger så. 

Alla tiders.

Människor. Ord. Tid. Svek. Dimma. Tabletter. Personer. Datorer. Tid. Känslor. Rationalitet. Träd.  Drömmar. Nackar. Rymd. Händer. Skepp. Försoning. Hopp. Tid. Låtar. Död. Nagellack. Granit. Ankare. Själ. Oceaner. Slut. Tid. Tid. Tid.

Söndagstankar

Jag önskar ibland att tiden hade fört mig till en annan plats. Ibland vill jag inte vara riktigt där jag är och idag känner jag lite mer så än vanligt. För ett tag sen trodde jag kanske att jag skulle vara i ett annat nu idag. En del stunder blir man liksom lite tunn i konturerna och önskar något annat. Det måste väl vara ok? Egentligen tycker jag det är hisnande att precis vad som helst alltid väntar bakom kröken. På gott och på ont.

Och det blev JA!

Igår fick Therése en ring på fingret och blev Fredriks fru. Det här är alltså den karl hon träffade på en tacomiddag på Gotland för fem år sedan. Den natten ringde hon hem till Johanna och berättade att hon hade träffat mannen i sitt liv, men att han inte visste det om det än. Nu vet han. Det är jag alldeles säker på. Tänk vad rätt det kan bli. Det är verkligen fantastiskt.

Och ja, jag blev alldeles tårögd under vigseln, vad trodde ni?



(Note to self: Nästa gång du vill ta en avspänd, romantisk bröllopsbild, skrik inte : Se lite giftassugna ut nu då! )