Jag går genom försommaren (fast idag går jag dock inte eftersom har någon feber slutligen fått mig att ligga still) och det mesta är väl rätt bra. Åtminstone helt ok. Jag skriver på nätterna. Funderar över meningen med saker och ting. Lever lagom fort. Tänker på sånt jag brukar tänka på och det känns som vanligt. Förrutom i vart nionde steg eller så, för då jävlar inser jag att det här med att sakna folk (framför allt deras rolighet) skaver och är förbannat oskönt över lag. Jag hatar verkligen den känslan. Och det ju är inte svårt, men iallafall rätt obekvämt att vandra sådär powerwalks-fort med en litenliten störande sten i skon om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar