Svettnätter.

En veckas feber. Tryck över pannan. Igenstängda bihålor. Och så dessa svettnätter som kom när tillfrisknandet började anas i horisontlinjen. Svettas. Sen frysa som en hund. Sen svettas. Vända, vrida, kudden som aldrig ligger rätt och det slår mig att det inte bara är feber - det här är ångest också.
Det ger mig ångest att segla det här skeppet som är mitt liv. Jag har inte en aning om var jag är på väg. Så har jag alltid levt, men att växla kraftigt mellan rallybåt och indiankanot är svajigt i längden, och det för mig inte framåt. Jag vet att det är årstidens fel. Också. Men mest är det mitt fel, för jag klarar ju inte riktigt av att älska mig själv när jag inte är den produktiva framåtversionen av mig. När jag bara tänker i halvfart känns det knappt ens värt att tänka.