Liksom alla andra ska vi falla genom tiden. För varje meter - ökande acceleration. Till slut kommer vi falla så fort att världen omkring suddas ut till bara och endast fält av färger. Tunnelseendet och tjutet i öronen kommer upplösas i stormens öga. Väl där, hoppas jag att vi har tid och mod att se varandra. I trombens mitt kan vi väl ändå försöka lära oss varandra lagom utantill? Det är allt jag önskar mig. Någon som törs möta mig där. Någon som står kvar på griniga måndagsmornar och som står ut när världen rusar inuti mitt huvud. För ja, I do och hela rubbet, jag kommer inte hålla andan i stormen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar