Det är trots allt inte inte mina kromosomer som definierar mig

Jag är faktiskt inte särskilt stolt över att vara kvinna. Hade jag blivit född som man hade jag inte varit särskilt stolt över det heller, av den enkla anledningen att det på intet sätt är min förtjänst. Oddsen var väl cirka 50/50 och det var nog rätt mycket slumpen som avgjorde, jag vet inte - jag började ju liksom existera först efter att det hade skett. Nu blev det som det blev, och på många sätt är jag ju glad över att det, men det är inget självändamål för mig att att vara kvinna. Och vad innebär det ens att vara kvinna? Hänger det på kromosomerna? Hänger det på fittan? Hänger på hur man känner sig? Det är faktiskt inte så lätt att veta för det rör sig ju inte om någon superhomogen grupp. Jag har så svårt att relatera till att känna mig som en kvinna, för jag känner mig ju bara som mig - som Malin. Oavsett så känns det viktigare att försöka vara/bli en någorlunda bra person. För mig och för andra. I det där med att vara en någorlunda bra person ingår det för mig att försöka motverka ojämställdhet. Att på de sätt jag kan, försöka bidra till att alla ska ha möjlighet att få vara de människor dom är. Att få vara den man är, utan att diskrimineras,  vare sig ekonomiskt, rättspolitiskt, socialt eller i representation inom såväl bolag, som i media.
Jag försöker göra min del till exempel genom:
- Att använda min rösträtt.
- Att säga nej till rasism och sexism i bland annat mitt lunchrum.
- Att försöka läsa texter och artiklar, författade av många olika sorters människor, för att därigenom försöka undvika en helt endimensionell syn på världen.
- Att försöka passa mig för att ta tolkningsföreträde.

Feminismens mål är att självupplösas när den inte längre behövs och det känns surt att säga, men det verkar som att det är ett tag kvar tills det händer. Och det lär inte hända av sig självt, inte utan utveckling och definitivt inte utan att någon kämpar för det.