Ska man behöva vara rädd eller?

En gång långt bak i tiden bestämde jag mig för att inte vara en rädd tjej. Jag vill inte inskränka mitt liv på det sättet som rädsla gör. Självklart undviker jag folktomma platser och sneddar kanske inte genom alla stadens parker på nätterna, men jag tänker inte gå fortare för att det går en man bakom mig på trottoaren. Dels för att jag tycker att jag har rätt att gå där utan att hjärtklappning och dels för att verkar otroligt fånigt att vara misstänksam mot varenda människa av motsatt kön. Den här inställningen att vägra vara rädd påverkar också hela min hållning, jag tror man är ett mindre lätt offer om man faktiskt inte utstrålar rädsla. Inte många gånger på alla dessa år, alla nattpromenader till trots har jag varit rädd. På väg hem ikväll kom dock den här hjärtklappningen när jag gick förbi en man som satt i en bil på en gatan här utanför. Det är en lång gata och den låg öde för natten. Han bara satt där, stirrade och när jag passerade följde han mig med blicken så att han till slut satt bakfram i sätet. Sjukt obehagligt. Sen blev jag förbannad. Först på honom för att han stirrade så och sen på mig själv för att jag tillät mig att bli skrämd. Till sist blir jag ledsen för att världen är en begränsad plats på natten, att människor förvägrar sig själva fina nattpromenader och annat endast till följd av rädsla.