Grindpelarna

Ganska långt bort härifrån på ett sjukhus ligger min fina mormor och ikväll sitter min mamma vid hennes säng. Vi väntar på ingenting. För sanningen är ingenting mer finns att göra. Just det är oerhört svårt att ta in. Svårt att vara i, svårt att förhålla sig till. Mitt liv är någon sorts undantagszon just nu. Jag vill att läkarna ska säga "Ops, nu tog vi lite fel här, sådär sjuk är hon faktiskt inte - lite antibiotika så ordnar sig det här. Lugn bara." Mina dagar flyter förbi som gegga, men det är kvällarna tar snart knäcken på mig. Fyfan för kvällarna, men när den ensammaste ensamheten slår sina lovar kring mitt fyrtorn försöker jag tänka på kärleken. Den som faktiskt finns runt mig, i min familj. Jag försöker tänka på att jag är väldigt lyckligt lottad som har fått växa upp bland de här människorna som alltid, alltid har älskat mig så jävla mycket och som lärt mig att älska tillbaka. Trots all trasighet som har vandrat genom oss så är ändå kärlek vi landar i.

Jag hör mamma prata i mitt huvud och hon säger att det här är priset för kärleken. Risken för att ska göra såhär ont att förlora någon - är vad det kostar att älska. Precis som vanligt har förmodligen min mamma rätt, men jag har ändå väldigt svårt att tänka mig en värld utan vissa personer. En del personer är grindpelare helt enkelt och min farmor som just nu ringer varje dag är definitivt en av dem.