Baksätet/barndomen

När jag var så liten att jag åkte i baksätet och mina föräldrar fortfarande var gifta åkte vi bil länge ibland. Jag satt alltid bakom förarstolen och av någon anledning var det ofta pappa som körde. Diagonalt mot mig satt mamma i framsätet och jag såg såklart inte hennes ansikte, men jag visste ändå alltid om hon tyckte om något för när hon log drog hennes skrattrynkor i hennes kinder och det tillät vinklarna mig att se. Kom bara på att jag älskade/älskar det där. Att skymta hennes leende.

Sommarens outfit

En sak som jag verkligen gillar med min lillebror Gabriel är att han gillar samma kläder som jag. Inga konstigheter. Fashion är viktigt för oss i min familj.

The death of Oturstrosorna

Jag har i ett par års tid ägt ett par trosor som bara bringar otur. Jag har i och för sig bara haft på mig dem vid två tillfällen, men inget av dem slutade särskilt bra. Ena gången var början på en lång period av självhat och ledsamheter. Andra gången förlorade jag alla spel vi spelade på en spelkväll (och ja, klart jag blev sur, så himla kul är det inte att förlora). Somliga hävdar att det är väldigt skrockfullt att skylla sin otur på ett par trosor, men de här små mintgröna spetsrackarna verkar vara helt överladdade med något som verkligen utmanar ödet. Borde stämma egentligen stämma affären där jag köpte dem. Nåväl, idag fick jag syn på dem där de låg till synes oskyldiga längst in i garderoben och så vips flöt handlingskraften i mina händer och jag gjorde det som jag borde gjort för längesen - jag nöp tag i dem och tryckte ner dem i papperskorgen bland konservburkar, kiwiskal och annat krafs. Därmed blev jag fri. Förbannelsen är bruten. Oturstrosorna kan aldrig mer skapa oreda i mitt liv (därmed inte sagt att jag själv inte kan göra det) och så var det med den saken.

Jag borde kanske inte utmana ödet, men det är på tiden att ödet kanske lär sig att inte utmana mig. Så kan vi säga. Så känns det när man slängt sina oturstrosor nämligen.

We Bros

Älskar skrammel. Älskar hulligankörer.

Telefonsamtalen

Jag pratade med min morfar idag. Han pratade om ansvar och jag pratade om sakerna i bröstet. Efteråt möttes vi i ett samtal om sås. Jag försöker leva upp till mina egna löften om att vara lite bättre mot mina medmänniskor. Att se dem, för det gjorde min mormor och jag beundrar det.

Sen ringde jag min älskade, fina, underbara farmor och bad henne (och givetvis farfar också) i broderade ordalag att aldrig dö. Hon svarade att det skulle vara ett stort problem för den här planeten om ingen dog.

Jag är så tacksam att de här personerna finns bara ett telefonsamtal bort. Att jag kan knappa samma nummer som jag kunnat utantill hela mitt liv och komma fram till "Åh Hej Malin!".

Bagatellernas värde

Den här helgen har jag tänkt mycket på att man inte ska underskatta bagatellerna och de allra minsta sakerna. Man kanske inte tror att de spelar roll, men det verkar som att de utgör hela nätet vi hänger upp existensen i. Saker som jag inte tänkte så mycket på när de hände vecklar nu ut sig till vackra minnen som jag fyller och knyter händerna runt. Vissa dagar är jag så sanslöst glad över allt som bara råkade hända medan jag bara råkade ha själen vänd åt rätt håll just då. Fint att bli påmind om att aldrig underskatta det lilla.