Relationsekvationer och den Stockholmska friheten

Ibland händer det där - folk träffar varandra. Någonstans som en konsekvens av slump, omständigheter och gemenskap träffar folk varandra. Det är fakta. De möts och kanske börjar prata, någonstans där händer det ibland något i folk, ibland föds nämligen det där världsberömda intresset. När det väl finns kan det ibland hända att folk gillar att träffa varandra så pass mycket att de bestämmer sig för att träffas igen. Och igen och igen och igen. Den där drinken på tu man hand förvandlas sakta till storhandla på Ica Maxi, för bland gillar folk att träffa varandra så pass mycket att de till slut bestämmer sig för att bo ihop och skaffa gemensamma kaffebryggare, djur, soffor och barn. Och det är ju hemskt fint när det blir så (om det är så man vill att det ska bli vill säga).

Men det är ju liksom ganska sällan som det blir så i den lilla världen som jag lever i. Skälet till det är enligt mig till stor del den Stockholmska frihetens fel. Har du inte hört talas om den Stockholmska friheten förut är det ett luftslott som finns i rastlösa singlars hjärnor. Trots att ingen vare sig vet vad den friheten består av eller vad de ska ha den till, är det många som verkar övertygade om att det vore dödsstöten att bli av med den. Ett sätt att bli av med den där friheten är att träffa någon och binda sig. Och det är det inte alla som är redo för, för det är så mycket just nu och jag känner att jag behöver segla solo och liksom deala med det. Snark. Ahja. Min teori lyder såhär:folk är inte rädda för att binda sig och bli av med friheten - folk är rädda för att missa något bättre. För folk tror alltid att det finns bättre, för så funkar Stockholm. Det finns alltid bättre. Bättre restauranger, bättre ställen att bo på, bättre band att upptäcka och bättre intressen att sugas upp av en stund. För att sen byta. Till något bättre. Så den Stockholmska friheten består alltså egentligen av friheten att jaga något bättre. Och någonstans där faller det som redan var bra ur medvetandet.  Hur ska man kunna veta vad som är bra på riktigt om man aldrig har tid att stanna och känna efter? Det här måste gälla även människor, eller hur? Bra, dåså, sluta hetsa så om den där himla friheten. Gör det nu, det är liksom inte ens säkert att det är friheten som gör dig fri, det kanske rentav är den som håller dig bunden. Bunden till en tillvaro där du inte ens längre kan se vad som faktiskt är bra nog på riktigt.