Tankarnas hem

Ibland brukar jag tänka på hur min hjärna skulle se ut om den var ett rum. Förmodligen skulle det vara ett ganska litet rum, med ganska så rymlig takhöjd. Någonstans inträngd i ett hörn skulle en säng med alldeles för många täcken, tusen halvsköna kuddar stå. Och ett periskop skulle göra så att jag kunde iaktta världen, även från sängläge. I ett annat hörn skulle ett smärre Mount Everest av saker som jag håller på med, och ska fortsätta med/göra klart om en stund* trona. Från taket skulle en miljon glödlampor hänga och de skulle börja blinka i otakt, oroväckande ofta. I en överfull garderob skulle alla nästan perfekta klänningar hänga, du förstår - det är inte meningen att de ska vara perfekta, inte ens i fantasin (men där kan man ju ändå shoppa fritt utan att oroa sig för att förstöra moder jord).
Längs en vägg skulle noggrant alfabetiskt sorterade pärmar med alla mina hittills insamlade kunskaper och erfarenheter stå. När jag ville använda något av det skulle det bara vara att leta på bokstav. ÄH. Vilket skämt, så skulle det såklart inte alls vara. Alla kunskaperna, alla erfarenheterna skulle ligga överallt, antecknade på lösa blad, huller om buller, i vingliga travar lutade mot väggarna. Men skulle jag behöva använda något av det skulle jag ändå veta var jag skulle leta. Ungefär - jag lovar att det var här jag såg den sist! Ett herbarium för musik skulle rymma alla mina bästa låtar, mina ödestrummor och alla de svängigaste refrängerna. En annan av väggarna skulle vara ett  relativt stort svart hål. Min ilska, ångest och frustration måste ju faktiskt också ha någonstans att bo. Överallt, högt som lågt skulle porträtt på alla jag tycker om hänga i snirkliga ramar från förr. Om jag en dag skulle bli dement så antar jag att det skulle vara precis som i filmer där väggarna krymper. Kanske skulle jag somna där i sängen och till slut sugas upp i tomma intet av det svarta hålet.

*En stund är uppskattningsvis från fem minuter till fem år.