Rehab

Någonstans långt borta i den Östgötska idyllen vilar jag upp mig efter den här både fantastiskt roliga och stundtals vedervärdigt hemska sommaren. Det är här någonstans låtsas- och verklighetslivet nosar på varandra, och blir plågsamt medvetna om varandras existens. Norrköping är lika litet som vanligt, men det är ok. Den här semestern ska jag inte längta bort eller hem. Nu och för ett litet tag framåt finns faktiskt inte Stockholm. Vi, jag och staden, kommer bli nykära igen när jag kommer tillbaka och det kommer bli som att jag aldrig var borta. Så är det inte med mig och Norrköping, vi har gjort slut och jag kan inte få Norpan att komma längre, men jag kramas hårt och kysser mungipor för gamla tiders skull. Jag vill liksom att det ska funka mellan oss. Vi kan väl vara vänner Norpan?