Hela livet sag ut som ett tag / Hello mumbai.

Vi lamnade runkmannen at deras oden och akte tag i 40 timmar. OCh det har med tagakningen visade sig vara en mycket trevlig erfarenhet. Inte for rumpan visserligen, men dock for hjarnan. Vi pratade med en del folk (halften engelska, halften kroppsprak), det ar roligt for det ger perspektiv och det ar ju inte sa dumt att motas. Matilda och Tessans (sakert helt syndiga, skamfulla) kortspel drog till sig en del uppmarksamhet. Vi larde en femaring att svalta rav och en elektronik student slog sig ner i varan kupe for att kolla pa. Han hade ocksa en forklaring till det eviga fotograferandet, enligt honom ar det nagon form av inverterad resa. Istallet for att resa sjalv, fotar man dem som ar pa resa. Det var dock inte kortspelandet som var den stora behallningen, det var kommersen pa stationerna. Varje gang taget stannade sprang tusen forsaljare pa och salde allt fran te till bocker. Och sa holl det pa sadar. Vi drack te for 5 rupies (70 ore) koppen och spelade musik for vara kupekompisar. De sag valdigt tveksamma ut till Fleet Foxes och de flinande nar de insag att var hindi endast omfattar hej,tack, blomkal och potatis. Nu ar vi i Bombay. Det paminner om London. Ett annu skitigare, mer sondervittrat London. Vi har lyckats ga vilse for det ar sa stort, men det loste sig. Det ar en ganska intressant stad, fattigt, rikt, verkligt, skevt och sa en hast och vagn pa det och vill jag inte kopa tusen bangles och en bulle med chili i. Puh. Och for forsta gangen lultar det som jag tanker mig att Indien borde lukta.