Hela livet såg ut som ett tåg

Jag åker tåg genom Augustiskymningen. Kvällarna blir längre och beckmörket ska snart omsluta oss väldigt många timmar om dygnet. Utanför X2000 forsar sommaren förbi och bort för att stanna under stenar i småstäderna vi passerar på vägen. Småstäder som alltid heter något med holm eller köping och befolkas av människor som (enligt mina fördomar) spätt uppgivenhet i hoppet. Jag åker tåg genom Östergötland och kommer längre och längre bort från mina skeva tonår. Lämnat kvar alla mina randiga tröjor, nitarmband och rockstjärneambitioner där i Sveriges Manchester. Vi lämnar och anlöper perronger i kvällen. Jag lutar pannan mot fönstret och minns allt om hur det är allt bli lämnad och att lämna saker bakom sig. Det bränner i min bröstkorg varje gång jag tänker på det. Det blir så påtagligt. Att åka tåg påminner om att leva. Tänker att jag skulle kunna blåsa ånga mot rutan och skriva ett meddelande till eftervärlden där. Väljer att låta bli, eller stoppas av stanken från någons tonfiskbaguette. Och jag kvävs nästan. Vi passerar stationer som jag har väntat, längtat och närt min kärlek på. Snöstormsvintern - då stod jag där jämt och väntade på förseende pendeltåg till värmen. Det känns som att jag alltid är i rörelse, som att jag alltid är på väg. Till sist ropar konduktören ut att vi närmar oss vår slutdestination och vi packar ihop vårt bagage, alla gamla kärlekar, alla fina minnen, allt det vi försakat och allt det vi drömt om i en väska att slänga över axeln. Jag åker tåg genom Augusti och ankommer framtiden - hösten 21:45.