En gång för längesen kallade jag en man för as ganska ofta under en relativt lång tid. Många gånger jävla as. Något as var han ju såklart inte. Långt, långt efter hans sorti ville jag fortfarande vakna i hans värld. Ganska länge efter hans tid inbillade jag mig att jag tyckte om honom för att han hade fått mig att må så bra. Idag, med tillräckligt mycket vatten under broarna fattar jag ju att det inte är att må bra att vara helt svinkär i någon som man får så där förbannat ont i magen av. Man mår ju handen på hjärtat inget vidare av att inte våga erkänna hur kär man är (speciellt inte för den man är kär i). Den där tendensen att kalla folk (läs män jag tycker om) för konstiga saker tror jag är en konsekvens av mitt behov av att ha ett tillräckligt tjockt skal. Behovet av en mental vallgrav. Jag gör det inte medvetet och det händer inte jämt, men ibland är det där och tar över små saker som verkar obetydliga, men som i själva verket spelar den allra mest avgörande rollen. Det finns onekligen något väldigt skevt i att kalla någon man skulle vilja kalla älskling för as. Kanske är det fegt, kanske är det att inte så upp för sig själv. Kanske gör det dig till din egen värsta ovän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar