Vinnarskalle

Som bekant är ju jag och mina vänner väldigt förtjusta i programmet "Halv åtta hos mig". I veckan ska vi därför göra vår egen version av det. Jag är först ut och jag börjar undra vad jag gett mig in på, som ni kanske vet har jag inga som helst matvanor, jag vet knappt om jag förmår att laga något annat än ägg. Men nu är det tävling och jag har en vision. Nu jävlar. Har tänkt ut allt (nåja) utom efterrätten, förslag på det belönas med guldstjärna och puss på kinden.

I ögonvrån

Jag grävde en grop för att stoppa allt som var (kvar) i. Ett berg av jord skyfflade jag över och krönte högen med en inskription till ära åt allt som lever i periferin. Själv undrar jag var gränsen för den går och när själva försvinnandet börjar. När vi vänder huvudet frivilligt? Först då?

Anttila och livet före döden

Riktigt hur det ser ut i huvudet på den här mannen vill jag inte tänka på. I ena stunden skriver han poppärlor med texter att dö för, andra gånger är det så smutsigt (roligt tycker jag) att till och med P3 censurerar. Duetten Magdalena (livet före döden) är lika oväntad som den är tänkvärd och fin. Det bästa med Anttila är att han är helt musikalisk oberäknelig.

Visst händer det jag tänker på dig ibland.

Överklagande av val.

Vilket härj, jag förstår upprördheten, men jag är mer inne på att rösta om hela valet? Det blev ju inte ett så tillfredställande resultat, ja, ni vet ju redan vad jag tycker om till exempel rasister i riksdagen.
Jag skulle också vilja överklaga alla resultat av val som påverkat mig på sätt jag inte alls önskat. Men det får man väldigt sällan, för att inte säga aldrig. Undrar om FP får sin vilja igenom? Det skulle förvåna mig föga om så blir fallet.

Ikea med Åberg

Idag har jag och Malin (ni vet hon med kukoturen) varit på IKEA. Det var mycket trevlig eftermiddag kryddad med samtal som skulle kunna få vem som helsts trumhinnor att krulla sig. Förrutom att Malin fick äta köttbullar och kolla fula köksstolar, fick jag också tag på mitt hett efterlängtade draperi och nu känns det som att jag har ett sovrum. Inte att förakta folks. Inte alls. Dessutom tvingade Malin mig att köpa en krukväxt - den första på mycket länge och förmodligen kommer den gå en helvetisk död till mötes likt alla tidigare krukväxter i mitt liv. R.I.P i förskott.
Såhär skirt och romantiskt är det hemma hos mig nudårå.

Tidsbesparande åtgärder

20 minuter innan jag ska gå till bussen (om det gäller en vanlig jobbmorgon vill säga) ringer min väckarklocka. För att verkligen få sova in i det sista har jag skaffat mig en del väldigt tidsbesparande rutiner för att liksom kunna snabbspola genom morgonbestyren. Såhär funkar det: först snoozar jag fem minuter för det känns så himla lyxigt. På väg in i badrummet sätter jag igång vattenkokaren som kokar te åt mig under tiden jag tvättar och parfymerar mig. Frukost äter jag medan jag klär på mig. Sen borstar jag tänderna, lyssnar på Ekot och därefter är det fötterna i pjuxen och iväg. Medan jag väntar på att hissen ska röra sig genom hisschaktet låser jag dörren. Skulle något gå fel i detta tajta schema missar jag förmodligen bussen. Sminkar mig, det gör jag på tunnelbanan och dör jag inte i förtid så är det rema rama undret.

Vad gör alla som tycker det är en härlig start på dagen att dricka kaffe i flera timmar innan de ska iväg egentligen? Det funderar jag ofta på.

Puh

En liten grej bara, jag hoppas vuxna män som citerar Nalle Puh förstår att de ber om hånade. I annat fall kommer de bli förvånade var gång det händer och tro mig - det kommer hända ofta.

Något djupt inne i mig vill bara sucka och slita av mig allt hår. Jag är så jävla arg och irriterad.

Bajsbrunt i riksdagen. Fyfan.

Jag lever ett bra liv. Jag klarar mig fint på de pengar jag tjänar. Jag är ung, frisk, arbetsför och fast anställd (just nu, allt det kan naturligtvis snabbt ändras). För min del skulle det kanske inte spela så stor roll vem som vinner valet, men jag tycker inte att man kan resonera så. Inte alls. Jag tycker inte man kan resonera "Jag" när vi faktiskt delar samhälle, miljö och framtid. Jag tycker egentligen inte att några som helst resonemang kring vi och dem håller, men jag skäms över er som gör skillnad på människor och som tror att det bästa folk vet är att ge upp allt de har; utbildning, släkt, språk för att komma till fantastiska Sverige för att leva på bidrag i miljonprogramsområden. Jag skäms över er som har släppt in ett främlingsfientligt parti in vår riksdag. Fyfan.

Det här är min röst och den enda glädjen med den här valdagen är att Miljöpartiet gör sitt bästa val någonsin.

Människohandel

Zigenarguld och skärp mot stjärtar. Vänner mot vänner. Inga konstigheter. Förutom när vännerna inte vill vara bytesvaror- då blir det jääättekonstigt. Jag lovar. Vilken märklig kväll, jag skrattar ihjäl mig och kom hem 05.58.

Arcade är mitt orakel

'Cause on the surface the city lights shine
They're calling at me, come and find your kind

Dagens ord

Min vän Malin har uppfunnit ett nytt ord. Kukotur. Om det stod med i SAOL skulle beskrivningen vara ungefär såhär:

Kukotur. adv. Att av outgrundliga orsaker inte bli beviljad komplett köttsligt umgänge under pågående redan intima aktiviteter flertalet gånger.

Om Malin själv skulle beskriva det kanske det skulle bli lite mer såhär: "Vafan Järnkalsongen släppte inte till den här gången heller!". När detta sker har man alltså kukotur.


Imorn tänkte jag diskutera ordklassen substantiv. Och om jag hade varit från Göteborg hade jag kanske valt att skriva om satsdelar istället (men nu är jag ju inte från Götet och dessutom läser min mamma här ibland).

Afternoon tea med ett spöke

Jag börjar misstänka att Wilda är ett spöke, helt jävla omöjlig att få med på bild är hon. Det är synd och skam. Hon är nämligen ett mycket tjusigt fruntimmer. Kvällssolen i Hornstull var också fin, kanelbullarna på Copacabana var stora som höghus och jag hade mina vuxenskor på mig. Bra afton med andra ord.

The Late Call

Självklart slår mitt hjärta dubbelslag av den här lilla strandutflykten. En modern kammarorkester med minipiano och stråkar värdiga Belle and Sebastian. Det här är höstens finaste hittills.

Just a series of blurs

Lika suddig som den här bilden är. Lika suddig är jag i huvudet. Lika suddig känner jag mig. Hur suddig jag egentligen är har jag inte någon som helst aning om, men det är verkligen ingen fara. Bara ett ganska märkligt sätt att vara.

Sömnlös in Solberga

Det här med sovandet eller snarare bristen på sovandet är ett jävla gissel. Jag vill kunna lägga mig ner och bara somna utan att stoppa i mig kemiska substanser som gör min kropp tung i stunden och min hjärna grötig dagen efter. Det är ironiskt nog väldigt tröttsamt att inte kunna somna av sig själv och just nu förstår jag faktiskt inte ens själv varför jag inte sover. Nästan ingen oro, inte så mycket grubbel och ändå är jag den mest sömnstörda människa jag känner. Jag kommer liksom bara inte till ro. Mina tankar svävar omkring och blir mönster i taket medan timmarna går. Hulken ringde imorse och hade en finfin lösning på problemet. Hon tyckte jag kunde flytta hem till henne och vara vaken med min gudson Diesel på nätterna. Han sover nämligen inte heller. Tack kära Hulken, jag ska naturligtvis överväga förslaget.

Jag har shotgun och du kör

En gång i tiden för hundra år sen, våren 2003 för att vara lite mer exakt lärde jag känna en kille som hette Gunnar. Vi pratade i telefon med varandra på nätterna. Jag längtade jämt efter de där samtalen och jag smög med mig pappas hemtelefon in på mitt rum, sen låg jag där i mitt lilla eskimåbo och bara pratade. De där samtalen blev början på en ganska speciell vänskap. En vänskap av Norrköping, bilåkning mittinatten och genom försommarkvällarnas Östergötland. En vänskap av världens bästa blandband, poppiga blandskivor, fönsterputsning och fikor på Världens bar. Livet fortsatte, åren gick. Jag och Gunnar var fortfarande vänner, fortsatte prata i telefon. Ända tills för några år sen då han gled iväg bort. Nu har det gått flera år sen jag hörde ifrån honom, sist ringde han berättade att han hade blivit pappa. Jag minns det där samtalet, det var på kvällen, jag minns chocken och jag minns hur glad jag blev för hans skull. Efter det åt Enköping, Västerås eller världen upp honom och jag undrar ju förstås var han har tagit vägen, hur hans liv är nu och varför han har valt att försvinna? Jag undrar om det är mitt fel att han gjorde det. När jag flyttade in här i Solberga hittade jag en inramad tavla och säkert 15 blandband som alla är signerade Gunnar, då flöt allt det här flöt upp till ytan. Jag kan bara konstatera att jag saknar min vän rätt mycket ibland. Någonstans har jag väldigt svårt att hantera det där med att stoppa honom i facket för alla som försvann.

En sammansmältning i Bullbody

Igår fick jag finfrämmande från Kungsängen. En liten herre i bullbody, två fina vänner och dessutom dök frugan upp. Jomantackar. Lite mastodontfika på det och helgen var komplett. Det är lite märkligt när ens kompisar får barn, helt plötsligt (nåja, normalt sett tar det väl sådär nio månader) man sitter och håller en liten perfekt person som i själva verket är en sammansmältning av ens vänner. Jättemärkligt på en del vis. Jag längtar allra mest till när Alvar börjar prata, så att vi kan diskutera livet han och jag. Therese inflikade vänligt att det eventuellt kommer dröja ett tag innan det sker eftersom Alvar bara är fyra månader än så länge och så små barn pratar inte så mycket. Jag får helt enkelt tålmodigt vänta och fantisera om vilka bra samtal vi kommer ha såsmåningom. Kanske kommer Alvar se mig som en vis dam eller om jag har otur som en hysterisk kärring. Behöver väl kanske inte nämna att jag mest hoppas på det första.

Pest eller kolera och oönskad post

Innanför min dörr, på min väldigt exklusiva dörrmatta låg ännu ett brev från Sverige Demokraterna när jag kom hem idag. Det är tredje eller fjärde utskicket nu inför valet. Inget annat parti har skickat mig så mycket information. Information som jag i det här fallet gladeligen avstår. Jag vill egentligen inte ens behöva ta i kurvertet för att bära det till papperskorgen. Som att jag skulle behöva mer information om dem. Jag är nämligen ganska läskunnig och vet redan allt jag (inte) vill veta om deras partiprogram. Partier som tycker så obehagliga saker och gör så vidriga kampanjfilmer gör mig beklämd. Jag vill inte ha deras propaganda i min hall och jag skulle skämmas över att ha ett parti av deras kaliber i mitt lands riksdag, ditröstade i demokratins namn av människor omkring mig.

Det ska bli skönt när det här valet är över tycker jag. Då kommer jag sluta få oönskad post, Centern kommer sluta vilja prata lite med mig på stan och jag slipper fundera mer på pest eller kolera för den här gången.

This time tomorrow

Jag har gärna min tillvaro precis som den är ett litet tag, aldrig veta vad som händer i övermorgon och bara träffa asbra personer.
Det där med att leva i nuet går alldeles utmärkt - när nuet är uthärdligt alltså.

Att bli omtyckt - NOT

Jag började dagen med att springa genom trapphuset - sju våningar- i högklackat. Det ekade rätt fint och klockan var 7.15 och idag är det lördag. Hade någon annan gjort så hade jag personligen strypt den personen. Ingen ströp mig dock. Det gjorde att jag lätt kunde fortsätta min härliga morgon genom att förpesta bussen med rödlökslukt. Lukten berodde på en halv rödlök i en plastpåse som jag hade glömt att stänga och jajemensan, jag fick sitta för mig själv på tunnelbanan också. FTW.

I don't do romantics

Jag blir förvisso lite till mig av den töntiga formuleringen "romtantisk höstdejt", eftersom den är så Harlekinen att jag vill skratta ihjäl mig. Läskigt mycket rulla i lövhög i finaste tweedkappan med baskern på sniskan. Jag blir inte lite så glad över att upptäcka att inte endaste av mina bästa platser är med på listan. Att de inte är med har förmodligen en mycket enkel förklaring - jag förstår mig ju inte på och tycker inte om normal romantik. Jag tänker bannemig inte gå på en endaste romantisk höstdejt, vare sig på Djurgården eller någon annanstans. Istället kan jag kontemplera i lugn och ro på något ställe som troligen är totalt oromantiskt. Men kanske, kanske är det romantiskt nog för mig.

Lindansaren

Idag såg jag dokumentären om lindansaren Philipe Petit som lyckades spänna upp en lina att dansa på mellan Twin Towers. Jag blev helt sanslöst rörd av hans driv och passion. Inspirerad rentav. Vill man så kan man. Ungefär så. Och trillar man ner så gör man det medan man uppfyller sin dröm.

"Det var som att han gick på molnen"

Ett litet smakprov. Se det. Se hela dokumentären! Så vackert och galet roligt.

Grannar

Den här krönikan får mig att le, jag fick ju nämligen grannar på köpet när jag flyttade från Kärlekshotellet. Därmed har jag också ganska lätt att relatera till det som står om att man inte vill veta för mycket om dem, även om det fint nog blev så att krönikören fick veta ganska mycket i det här fallet. Förut hade jag förvisso roomiesar att förhålla mig till, men det är en sak att bo tillsammans med vänner och en helt annan att bara dela hiss, väggar och sopnedkast med främlingar. Och jag oroar mig ofta för att höra saker som jag verkligen inte vill höra från grannarna. Stundtals får jag också påminna mig själv om att mitt golv är någon annans tak och att de under mig förmodligen inte är så intresserade av vare sig världens bästa basgångar eller av att höra mig göra tio höga hopp.

Skuld och Lättnad

För att fatta mig kort, för att förklara knepiga saker enkelt; när jag tänker på saker som inte blev känner jag skuld och lättnad samtidigt. Det är lättnaden jag känner skuld över. För att jag är lättnad över saker som inte blev, men samtidigt en märklig skuld för att det inte blev. Hur det nu hade blivit. Tacksamheten är också konstig. Allting samtidigt.
Ni ska inte tro att guldet i Dubai lockar mig. Jag drömmer om människor som tvättar sig om mornarna vid Ganges. Distans. Långt borta. Fantiserar om normala nätter. Normal sömn. Inte 12 timmars urladdningar eller fem skeva timmar med drömmar som surrealistiska tavlor. Men att sova normalt är en rutin som jag aldrig lyckas skaffa mig. Min vinst tillika min förlust.
Sol. Tåg. Kryddor. Starka färger. Starka dofter. Det är så jag tänker mig det och kanske verkar det som att fly. Så är det inte. Jag har inget att fly ifrån. Jag vill vare sig fly eller glömma. Men jag glömmer ändå. Vissa delar av det är redan glömt. Borta. Så måste det få vara och jag låter det vara så. Välkomnar det delvis. Jag glömmer inte utan skuld, men definitivt inte heller utan lättnad. Det är sånt här jag tänker på ibland, men bara ibland.

Sexy Outfit

Ok, jag förstår att det här kan vara i sexigaste laget för en del. Ni som känner att det blir för mycket och att ni kanske kommer ligga vakna hela natten för att fantisera om mina läckra fötter får helt enkelt blunda. De här snygga fotgrunkorna fick jag ialla fall av farmor idag när vi testade shoppingen i Vällingby Centrum. Bara mjau, jag vet, men kanskekanske kommer mina stortås stora hobby - att vända sig inåt de andra tårna - att göra lite mindre ont nu. Jag tackar ödmjukast.

Eric - The Pancake man

Eric är världsmästare på pannkakor. Det är inte jag, om man säger så. Det brukar mest sluta med en liten grötig klump i botten av pannan och med att jag är jävligt sur, tror detta till stora delar har att göra med mitt något begränsade tålamod. Alltså låter jag de som har skills sköta pannkaksbakandet. Här försöker Eric flippa en för att stajla och jag lovar att spänningen var olidlig.

Deep Blue

Det är något med den här låten som får verkligheten att kännas jävligt verklig. Jag vet inte riktigt. Kanske är det ångesten som den river loss. Kanske är det den hårda, men lite uppruggade finishen. Eller så är det bara klinkklonkpianot som matchar mina steg. Arcade Fire i mitt hjärta. Jämt jämt jämt.

We watched the end of the century
Compressed on a tiny screen
A dead star collapsing and we could see
That something was ending
Are you through pretending
We saw its signs in the suburbs

Lyssna på högsta volym för bästa rus.

Bankbrädan

Den här fina prytteln fick jag av min bästa Johanna i födelsedagspresent. Nu behöver jag aldrig mer krossa flaskor i skogen (ja, det har faktiskt hänt och det var såklart asdumt med tanke på alla djur som bor där men jag hade inte en tanke på dem just då, förlåt). Nu kan jag istället banka tills grannarna ringer störningsjouren. Fast det är ju inte för att jag ska hantera min ilska och inre aggressioner bättre som jag har fått den, egentligen handlar det om något sorts internskämt sprunget ur finfina bokreferenser. Jag blir helt fnissig bara jag ser den, mest för att den gör mig så himla glad!

Moppen

Det här är inget jag berättar för att branda mig själv, det här är en liten historia om hur riktigt otroligt tråkig/osmart jag är ibland. Såhär var det, min farmor ringde och frågade vad jag önskar mig i inflyttningspresent. Och jag min jävla idiot svarar - en mopp. EN MOPP! Kan ni tänka er något tråkigare? Jag kunde ju ha önskat mig vad som helst! Fina gardiner (som jag varje dag tänker att jag borde skaffa) till exempel. Sen tog moppångesten överhanden och jag kände att jag behövde väga upp det, så jag slog på stort och önskade mig en vattenkokare också. Riktigt totalt tokcrazy urflippad önskning det med. Nu kan jag bara hoppas på att farmor kör en tråkbojkott och vägrar bruksföremål till hemmet till förmån för en bungy jump-utrustning för hopp från soffkanten eller något ditåt.