För att fatta mig kort, för att förklara knepiga saker enkelt; när jag tänker på saker som inte blev känner jag skuld och lättnad samtidigt. Det är lättnaden jag känner skuld över. För att jag är lättnad över saker som inte blev, men samtidigt en märklig skuld för att det inte blev. Hur det nu hade blivit. Tacksamheten är också konstig. Allting samtidigt.
Ni ska inte tro att guldet i Dubai lockar mig. Jag drömmer om människor som tvättar sig om mornarna vid Ganges. Distans. Långt borta. Fantiserar om normala nätter. Normal sömn. Inte 12 timmars urladdningar eller fem skeva timmar med drömmar som surrealistiska tavlor. Men att sova normalt är en rutin som jag aldrig lyckas skaffa mig. Min vinst tillika min förlust.
Sol. Tåg. Kryddor. Starka färger. Starka dofter. Det är så jag tänker mig det och kanske verkar det som att fly. Så är det inte. Jag har inget att fly ifrån. Jag vill vare sig fly eller glömma. Men jag glömmer ändå. Vissa delar av det är redan glömt. Borta. Så måste det få vara och jag låter det vara så. Välkomnar det delvis. Jag glömmer inte utan skuld, men definitivt inte heller utan lättnad. Det är sånt här jag tänker på ibland, men bara ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar