I ögonvrån

Jag grävde en grop för att stoppa allt som var (kvar) i. Ett berg av jord skyfflade jag över och krönte högen med en inskription till ära åt allt som lever i periferin. Själv undrar jag var gränsen för den går och när själva försvinnandet börjar. När vi vänder huvudet frivilligt? Först då?