Den långa vägen till glassmiddagen

Var hos tandläkaren idag för att rotfylla tandhelvetet som pajjade vid ett väl valt tillfälle i Indien. Tandläkaren bedövade mig först en gång, sen en gång till och till sist en tredje. Det är som vanligt. Bedövning tar liksom inte på mig. Sen tog den - med råge och jag blev halvsidigt ansiktsförlamad för en stund. En stund skulle senare visa sig vara hela jävla eftermiddagen. Jag ogillar det där med att inte ha kontroll över mitt ansikte, att inte känna av att jag dregglar, och att inte riktigt veta hur man på bästa sätt suger tillbaka dreggelsträngen. Om sanningen ska fram så känns det verkligen inte bra att sitta med sin okontrollerbara saliv på tuben som för dagen var fylld av skolavslutningsfinklädda kids. Menmen. Det är ju som alltid man själv som bryr sig mest och det är helt klart jag själv som bryr mig mest om att jag knappt kan tugga i sviterna efter bedövningen. Det är då man helt enkelt får dra fram sitt positiva tänkande i solljuset, för kan man inte tugga så får man ju självklart äta glass till middag.