Årets födelsedagspresent från Elias var nästan ännu fetare än den jag fick i fjol. Då sågade och bilade vi sönder stenplattor. I år körde vi vält, fyrhjuling och en grunka som jag inte minns namnet på, men den var en sorts truck. Helt fanstastiskt roligt och tydligen luktar jag gott för att vara vältförare (vågar inte tänka på hur de brukar lukta). Det här med vält* är min nya grej, man har inte sönder sten - man organiserar den. På ett väldigt platt sätt. Och blir jag bara lite mer stadig på gasen så är jag nästa racerförare inom fyrhjulingsvärlden. Spontangasning är dock nog mer min grej, det blir ju lite mer spännande så. Efter all testköring klättrade vi lite i Häggsta. Det var så fint att komma upp och blicka upp över skogen, sjön och solnedgången, Då är det värt precis allt i hela världen! Dom där stunderna alltså. Tusen mygg, men det krävs mer än så för att få mig att sluta älska naturen. Ju mer jag klättrar desto mer inser jag att klättring skulle kunna vara det absolut roligaste någonsin. Det innehåller så många nivåer. Jordgubbar, finfin sushi och sen världens bästa Jimmy. Vasastan. My God. Please, låt livet alltid vara såhär. Även livet ska väl kunna vara lätt, roligt och härligt? Viiiiissst?!
* Tänk ångvält eller en såndär som kör förbi innan de asfalterar till exempel cykelvägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar