Ikväll ser det ut som att det den stora skorstenen i Nacka spyr ut är moln. Ganska vackert, lika fullt ganska hemskt. Min nacke brinner och båda mina köksörter är döda. Kvällens klättring regnade bort, men igår besteg jag ett par leder vid Münchenbryggeriet (på topprep, så det räknas förmodligen inte). Det var längesen jag funderade över tillvaron, för jag har haft så fullt upp med att bara vara nöjd, men med regnet kom tankarna. Och med tankarna kom tankarna - och tankarna. Så jag tänker lite på de där människorna som en gång tog sig in i mitt liv för att på ett eller annat sätt föralltid stanna. Oavsett om det är i eller utanför mitt liv. Just nu har jag den stora förmånen att ha alla jag brukar tänka på (mest) i-sidan. Det är bra, det gör mig till en betydligt mer tillfredsställd människa. Det ger mig avsevärt mycket mindre ångest och jag behöver inte längta och sakna. Det gör i det långa loppet mig trygg(are) och gladare.
Men ibland känner jag mig ändå lite ensam. Jag skyller det på att jag bor över trädtopparna och på att man ser så himla långt när inget skymmer sikten. Jag skulle kunna drämma till med en bild på min fantastiska utsikt, men det här handlar egentligen om en önskan att få sikten skymd ibland. Ibland vill jag väl helt enkelt inte känna mig som en fyrvaktare här uppe på min kulle, även om jag älskar den känslan för det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar