Både Carol och jag har hela våra liv varit sådana som tagit ett glas saft på kalas och druckit te efter maten. Vi har alltid varit sådana som sagt "Nej tack, jag dricker inte kaffe". Eller ja, det var så - ända till en dag i somras då fick för oss att lära oss att dricka det här som så många dyrkar. Planen har hela tiden varit att skaffa oss ett naturligt förhållningssätt till kaffet. Att man ska kunna ta sig en kopp då och då. Tacka ja liksom. Häromdagen sa jag till Carol att jag vill bli en så pass rutinerad kaffedrickare att det ska vara naturligt för mig att kunna föreslå en kopp kaffe. Då säger hon det sjukaste på bra länge "Det ÄR naturligt för mig, jag är kaffedrickare nu" jag blev helt ställd och skrattade och stora WHAT!?-lampan blinkade helt hysteriskt. Jag hade precis smällt detta när Carol idag knatar in på jobbet med en kopp kaffe i näven.
Jag: Vaddå? Ska du köpa kaffebryggare nu också eller?
Carol: Ja, det kanske vore något.
Jag: Oki...
Jag: ...Jag drack iallafall snabbkaffe till frukost, så mycket kaffedrickare är jag!
Jag glömde visst nämna den lilla detaljen om mina rätt allvarliga koffeincravings imorse efter den lilla mängd sömn jag hade tillskansat mig under natten. Det var ren och skär överlevnadsinstinkt, ett försök att vakna från de halvdöda och inte ett statement från en nybliven, högst amatörmässig kaffedrickare. Jag tror att det är en bit kvar till det där naturliga förhållningssättet, för oss båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar