Ilskan

Ibland blir jag så arg att det känns som mitt huvud ska brinna upp. Jag vill hoppa och stampa och skrika, men det gör jag sällan. Alldeles för sällan. Man gör ju inte så. Man gör inte det. Det är ju nämligen omoget. Ibland blir jag så arg att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Då brukar jag svära. Mycket. Eller gråta, för det är liksom mera OK att vara ledsen, och ibland kokar man ju över. Ibland undrar folk varför jag blir så arg. Det enda svar jag kommer på är att vara sig dem eller jag tillåter mig att släppa ut min ilska för låta den rinna av mig. Den är liksom för obekväm för oss. Vi har i tystnad bestämt att vi sluter den där ilskan inom mig. Men tIll slut smäller det. Tusen små ilskor i ett litet fyrverkeri.