Tonårstjejer och verklighetsuppfattningen

Igår delade jag omklädningsrum med ett gäng tonårstjejer. Det var bland det sorgligaste jag har varit med om på ett tag. Tänk er ett helt omklädningsrum på ett gym fullt med självföraktande 17-(nånting)åringar som bland annat ägnar en kvart åt att klämma sig själv på magen. För att sedan hitta något (för mig) osynligt fel och få sina kompisar att säga "Men åååh, du som är så smal". Huvudvärk och upplysningar om hur lite folk hade ätit under dagen verkade vara standard i det där omklädningsrummet. Som om det vore bra att ha huvudvärk för att man inte har ätit. Allra mest var det brist på förmåga till självbekräftelse, alla var liksom tvungna att bli godkända av någon annan i rummet hela tiden. Det var hemskt på riktigt. Jag blev väldigt ledsen. Ångesten jag inhalerade där förföljde mig resten av dagen. Under tiden jag sminkade mig och lyssnade jag på deras sorgliga samtal. Jag ville till slut bara ruska om alla och säga åt dem att det finns viktigare saker än att vara smalast i klassen/skolan/världen. Det gör faktiskt det. Man kan faktiskt duga ändå. En vacker dag kommer ni inse att det finns betydligt större problem än att inte ha storlek 25 i jeans, till exempel kanske ni kommer reagera när ingen av sisådär 20 personer i ett omklädningsrum verkar tycka om sig själva. Kanske kommer ni undra vad det är för jävla samhälle vi lever i som uppmuntrar och tillåter folk att försvagas på det här sättet? Det undrar nämligen jag.