Hur naturligt är barfotalöpning?

Härromdagen blev jag omsprungen av en barfotalöpare. Man ska ju tydligen springa utan skor för att det är mycket mer naturligt (läs trendigt), människan är inte gjord för skor och blabla. Jag köper att vi är såklart inte från början är gjorda för ha att skor på fötterna, men jag är också övertygad om att asfalt inte fanns på den tiden då vi reste oss och började springa. Det låg nog inte krossade glasflaskor och gamla tuggummin på marken på den tiden heller (här freestylar jag bara lite, jag har naturligtvis ingen aning). Jag blir nästan lika provocerad av det här som när opålästa vegetarianer påstår att människan inte är gjord för att äta kött. Jag vill ruska om dem och säga "Lilla vän, öppna munnen, dom där huggtänderna är inte en tribute till Twillight". Däremot kan vi själva välja att inte äta kött, det är en helt annan sak. Och vi kan välja att springa med eller utan skor. Jag tror säkert att det är bra att springa barfota, att det stabiliserar och att vi använder foten mer korrekt, lite mer på det sättet den är tänkt att användas, men jag tror också att man kanske måste anpassa var man förlägger sin löpning. Man kanske inte kan kuta ett par varv runt kvarteret sådär som man brukar. Vi måste kanske rentav ta oss till skogen, den är eventuellt mer gjord för oss människor att springa i. Hursomhelst. Det jag blir provocerad av med barfotalöparförspråkarna är deras blajblaj om naturlighet. Skulle det det vara så att naturligheten kanske har förändrats i takt med att vi våra liv har gjort det? Man kan tycka att vi kanske borde förhålla oss lite till det. Visst, vår kropp har det ju inte hänt så värst mycket med de senaste 50000 åren eller så, men det har faktiskt hänt desto mer med vår omgivning. I min värld är det helt enkelt inte ett dugg naturligt att springa barfota på asfalt. Låt mig slippa se tramset och sluta åberopa naturlighet där ingen naturlighet finns. Tack.