Det här är inte riktigt i linje med vad jag brukar gilla, men den här gamla XX-låten är så fin i den här Birdytappningen, den har gett mig ståhår på armarna i flera veckor nu. På en del sätt tycker jag att den är bättre än orginalet. Den är både mer desperat och mer sorgsen, det gör texten tyngre på något vis. Det bästa är dock hur lilla Birdy uttalar gently och när hon tar i så att hennes röst raspar. Ljuset i videon är också väldigt fint. Väldigt blått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar