Häromkvällen fick jag en liten tjej att kliva tillbaka in från fel sida av räcket på en bro. Jag har haft ganska ont i hjärtat sen dess. Funderat mycket. Vad är det för människor det här samhället skapar? Människor som straffar sig själva. Konstant. Människor som för sitt liv inte kan se sitt eget värde. Människor som aldrig lär sig bekräfta sig själva, som aldrig riktigt förstår hur bra de är.
Jag känner så många duktiga flickor, de kan trolla med knäna och är förbannat tjusiga, men ägnar alla sina sömnlösa nätter åt tänka på hur lite de duger.
Jag har också ägnat bisarrt mycket tid åt att förakta mig själv. Till ingen som helst nytta. Det har bara kostat mig enorma mängder energi. För ett tag sen frågade mig en vän om jag hatade honom. Det var nog på skämt, men i mig gjorde det ont. Dels för att jag kände mig som en extremt dålig vän, dels för att jag aldrig har hatat honom. Tvärtom - det är ju mig själv jag har hatat. Dagarna efter det tänkte jag mycket på kontentan av samtalet. Och bestämde mig för aldrig mer. Aldrig, aldrig mer. Jag är 27 år och jag önskar att någon hade sagt åt mig att allt mitt självförakt var värdelöst redan för 15 år sen. Min ångest må vara kemisk till stora delar, men mitt självhat är något jag har byggt upp alldeles själv. Oändliga spiraler av negativa tankar. Ska jag skämmas över något, så är det hur illa jag har gjort mig själv.
Under det senaste året har jag lärt mig en del om att vara lite snäll mot mig själv. Att det är det inte mer mig något att pressa mig själv långt över gränsen och sen gråta av stressen. Jag har lärt mig att jag är värd bättre.
Och jag önskar att alla dom som funderar på att hoppa inte skulle behöva inse sitt värde - jag önskar att de redan visste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar