Plötsligt händer de där sjuka sakerna som får tidningarnas hemsidor att uppdateras en gång i sekunden. Ibland händer de där sakerna som man inte tror ska kunna hända. Att någon spränger sig bredvid ens jobb mitt i julhandeln. Att någon flyger in i tvillingtorn i USA. Att en terrorist spränger byggnader i Oslo och sen skjuter ihjäl ofattbart många människor på en liten idyllisk fjordö. Det ska inte hända. Men så sker det ändå. Jag vet inte riktigt vad de är för fel på den här sortens personer, jag förstår mig inte på grejen att ens övertygelse är så stark att man har rätt att döda andra i kampen för den. Vad är det i ditt huvud som säger att det är ok att straffa dem som tycker olika med döden? Det gör knappast världen bättre. Nej, jag har aldrig förstått mig på fanatism eller kraften den ger folk.
Den här helgen har jag följt nyheterna, läst varenda grej som länkats på Twitter, men ändå inte kunnat ta in det här. Det kanske blir så när verkligheten visar sig vara det overkligaste du någonsin hört talas om. Sen kommer ilskan - jag blir så bestört och förbannad. Vad har du för jävla rätt att göra såhär. Anders Behring Breivik - jag tror inte din kristna Gud är så värst imponerad av ditt korståg och förödelsen du har förorsakat. Jag och många med mig vill inte ha med dina sjuka idéer att göra, vi struntar i ditt manifest.
Till sist (och hela tiden) tänker jag på alla som aldrig får hem de sina. På dem som förlorade så brutalt många vänner. På dem som slogs för sitt liv, gömde sig i skogen, hjälpte skadade och simmade över fjorden. Och på dem som inte överlevde.
Mitt inlägg om självmordsbombaren i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar