Smältdegeln

Först intensiv glädje och en nypa förvirring. När jag fantiserade om att sluta hålla andan, fantiserade jag inte om det här. Jag tänkte mig att det skulle vara annorlunda. Det var annorlunda också, men på ett annat vis än vad jag hade tänkt mig. På ett helt nytt vis. Jag hade längtat tillbaka så många gånger att det var som att resa i tiden. Jag reste tillbaka och till framtiden. Samtidigt. Allt nytt och allt gammalt i en smältdegel och det enda nya i sammanhanget var att jag gjorde som förnuftet sa. Och egentligen är ingenting i min värld förändrat. Skönt.