Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. Jag blev rätt skärrad och ganska illa berörd av bombmannen som sprängde sig i luften 30 meter från mitt jobb, mitt i julhandeln, mitt i vår vardag. Det här är tyvärr vardag på många ställen i världen, men än så länge är det inte det här. Vi är en del av världen, så det här var väl egentligen att vänta, men helt ärligt hade jag inte tanke på det. Nu inser jag vad som kunde ha hänt och insikten skrämmer mig. Drottningatan är smal, och Centralen rymmer väldigt många människor - speciellt en lördag innan jul. Jag är beklämd över vilka andra effekter det här kan ha på vårt samhälle, risken för att vi ska sluta oss ännu mer, att det ska ge främlingsfientliga krafter vatten på sina redan snedvridna kvarnar, att snubbar av arabiskt ursprung med skägg och ryggsäck ska få sneda blickar i rulltrapporna bara för att de är snubbar med skägg och ryggsäck.
Jag blir också arg, det är väldigt svårt att förstå vad alla de som var ute på stan hade gjort den här självmordsbombaren för ont. Jag vet inte så mycket om gudar, men det är bara så väldigt svårt att tro att någon Gud skulle ställa sig bakom något sånt ( eller någon av alla skeva saker folk gör och sen lägger ansvaret på sin Gud). Oavsett om det sker i Skövde, Washington eller Kabul så är aldrig våld lösningen. Inte i min värld. Jag blir så fruktansvärt ledsen och bestört över att folk lämnar sina barn, ger upp sin framtid för något som verkligen inte är till någon nytta eller glädje. Och till sist - vad hände med den där lilla detaljen som gäller i de allra flesta religoner? Vad hände med att man inte får ta någon annans liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar