Känslor, minfält, dangerzone

Glöm fjärilar i magen, jag har fan restless legs i hjärtat. Det sticker och kliar och bultar. Känslor är ett jävla minfält och hur jag än gör kommer jag nog sprängas. Fattar märkliga beslut som i slutändan blir känslomässigt ologiska. Jag säger saker som jag inte borde och svarar " jag vet inte" på alla seriösa frågor. Det är tyvärr mitt ärligaste svar.  Jag vet inte vad jag vill, eller ens vad det är som känns. Det är som att mitt centra för större känslor har varit avstängt och nu när jag försöker släppa på känslorna så blir det som att poppa micropopcorn på stormkök. Det poppar och far åt alla håll, det bränns vid. Försöker reda ut vad som är vad, vad jag vill och inte. Vad det är jag behöver eller om jag bara är uttråkad. Jag har blivit nån slags fantasi och nu behöver jag slåss för att få vara verklig.  Jag kan inte välja, för jag vill ha allt och inget, och allra mest vill jag vara nära, sen närmre.

Ur det opublicerade arkivet - text från 2011

Sibirien utanför får mig att tänka på en annan vinter, ett annat snökaos, all tid jag frivilligt tillbringade på stillastående pendeltåg för att åka till andra sidan stan. Det var på den tiden då jag hade ögonen öppna när tåget stannade in i Sundbyberg. Nu för tiden blundar jag alltid, men jag tänker lika alltid att jag måste sluta blunda där för det är ju hur töntigt som helst att blunda när en inte törs. I början av Sundbyberg tänkte jag ofta att vi umgicks för att vi inte hade något bättre för oss. Och jag hade ju verkligen inget bättre för mig. Och jag hade tydligen inget bättre för mig när jag föll som ett jävla träd för stormen Gudrun. Och jag hade inget bättre för mig när hjärtat blev ett 1000-bitars pussel. Och jag hade inget bättre för mig när hösten kom och jag saknade saker. Och jag har inget bättre för mig såhär dags. Så jag tänker lite på det här. För ibland måste man inte springa jättefort, ibland kan det som hänt må bra av att visa sig utanför garderoben. 

Varför ditt ja väger tyngre än mitt nej

Det är ju märkligt att nästan varenda tjej och ickeman jag känner kan berätta om minst en situation där en man inte respekterat hens kroppsspråkliga och/eller muntliga nej. Det har aldrig någonsin varit frågan om härkomst på den som gått för långt - det har däremot exakt alltid handlat om kön, strukturer och om baksidan med att vara ickeman i ett patriarkat. Försök inte få detta att handla om något annat än vad mansnormen gör med vårt samhälle, för det är dags att på riktigt erkänna vad den faktiskt orsakar. Att på riktigt se vilket sorts förakt mansnormen skapar och vad som i slutändan blir konsekvenserna av det. Det är med stöd av just det där föraktet och mindervärderingen random män tycker sig ha/tar sig rätten att olovligen ta på ens kropp, tala om att en är sur när en inte vill prata, kommentera ens utseende osv i all oändlighet. Mansnormen gör nämligen att mitt ickemanliga nej alltid är mindre värt än ditt manliga ja, av det enkla (men fullständigt obegripliga) skälet att jag är underordnad dig som är man. Båda min vilja och mitt liv är mindre värt än ditt. 

Bonasikatter och tapas.

Det var två dagar efter nyår och jag hade en liten lördagslivskris. Den var över när jag vaknade nästa morgon, men jag tänkte så mycket på livet och tillvaron den natten. Jag älskar mitt knäppa liv, men jag tror jag behöver nåt som får mig att växa, nu igen. Det är som att det kliar och knakar och jag vet att jag måste till next level. Nu. Frågan bara vad det är? Vad är egentligen nästa steg? Måste det vara logiskt? Jag tänker att ett steg är att välja bort personer som inte låter mig vara hela mig. De som väljer ut vilka delar de gillar och sen förnekar resten måste bort. I deras bild av mig blir jag en bonasikatt och det går bara inte. För jag kan inte bara vara glad och knäpp. Kan inte bara vara smart och fiffig. Kan inte bara vara ilsken och trött på världen. Kan inte bara följsam och omtänksam. Måste få vara hela, hela den jag är och det måste vara precis lika värdefullt som att vara nån slags mänsklig tapas.