Lucka 17: Ylva

Festinator, Sockerlaxen, Ylvette. Ylva har så fruktansvärt många namn. Vår vänskap började i Norrköping i sena tonåren. Vårt umgänge var minst sagt vilt i början, vi härjade runt och levde rövare. Grejen var att vi båda var lite tilltufsade av livet när vi möttes och jag tror vi liksom behövde varandra. Ibland behöver man någon som förstår utan att egentligen gegga i det. Och så var det.  Någonstans mellan alla knäppa nätter och sakerna som skavde fann vi varandra. Det vi gjorde allra mest var att lyssna på musik, köpa skivor, gå på spelningar, gå på klubb, lyssna på musik, prata, prata om musik, dansa, köpa fler skivor och åka på festival.  Ylva och jag är faktiskt också gifta. Det var en himla flådig ceremoni på Drottningatan under studentveckan, vi knäböjde på trottaren och en bekant sa tager du och vad vi svarade minns jag inte, men förmodligen något i stil med ”You know it, I name it” alternativt valfritt Håkan-citat. Vi har rest i Asien, vi har druckit öl i London, vi har skrikit oss hesa på Hultsfred och Emmaboda ett antal gånger. Vi har legat på midnattsgatorna och försökt oss på telepati. Det finns så väldigt många saker jag älskar med Ylva, och jag är så himla glad att hon ännu är min vän. En av mina stora sorger här i livet är att vi under senaste 8 åren nästan aldrig har lyckats bo i samma stad. Det gör Ylva till en av de där personerna som jag ständigt längtar efter. Längtar efter henne i kombo med mozzarellamackor, samtal och all världens indie. Till sist vill jag säga: ÄLSKLING, Jag lyssnar bara på dina skivor! 

Lucka 16: Matilda S

Wednesday, amish, döden. Ett litet mantra som dyker upp lite här och där. Någon kanske undrar vad det är? Det är faktiskt min och Matildas hittills ofödda (förlåt, jag ska fixa!) modeblogg. Det finns nog ingen som delar samma fascination för dystra, strama kläder som Matilda och jag gör. Wednesday Addams, amish, döden är helt enkelt våra stilikoner. Nu vet ni det. Matilda har funnits i mitt liv superlänge. Mestadels på avstånd, men då och då har våra vägar korsats via gemensamma vänner. På senare år har vi till slut funnit varandra och det är något jag väldigt glad över. Matilda är nämligen en himla smart och så klurigt rolig person, jag blir typ golvad varje gång vi umgås. Ibland är jag dock rädd för att prata ihjäl henne, men hon säger alltid bara saker i stil med ”fortsätt”. Jag har aldrig haft tråkigt med Matilda och det är alltid väldigt spännande att aldrig riktigt veta vilka vägar hennes tankar kommer ta. Hur hon egentligen tänkte när hon hade mage att flytta tillbaka till Uppsala, förstår jag däremot inte. Ibland tänker jag på en kubbturnering på något midsommarfirande som förvisso slutade med blodvite, men innan det handlade väldigt mycket om hur jag och Matilda hetsade vårt lag till vinst. Samtidigt som någon annan helig jävel propsade på att själva deltagandet skulle vara det viktiga. Pyttsan. Alla vet fattar väl vad som är det viktiga med att tävla? Just det - vinst. I efterhand fattar jag att det verkliga första priset var den där knäppa stunden med Matilda.

Matilda provar om ett ringbrynjeaktigt draperi kanske är en outfit för döden

Vi insåg tackolov att det var mer GoT i tid, innan vi slet ned det.

Lucka 15: My

Den här personen har jag levt tätt intill i många, många år. I början var jag rädd för henne för att jag tyckte hon var hård och barsk, men jag var också skraj för att jag kände mig ovärdig på något sätt, hon var så himla cool. Idag är hård, barsk och cool inga adjektiv jag skulle välja att använda för att beskriva My. Jag skulle snarare bara säga att det är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Oavsett allt. My är liksom lite av varje, hon är både en sorts familj, min frugis och en av mina absolut närmsta. Kollar man igenom den här bloggen så inser man att den är fylld av texter om My och mig. Om ledsna dagar, om glada dagar - helt enkelt handlar de om det liv vi lever. Texter från tiden när jag bodde i Mys kök ett tag, via allt allmänt härj till hyllningar av låtsaslivets allra mest fantastiska stunder. Du må ha bisarra matvanor Darl, och det är ju en himla tur att vi faktiskt inte är vad vi äter. För du är inte havrebollar och snickersglass, du är renaste, finaste guld. En dyrgrip i skattkistan. Hursomhelst. Det jag vill säga är att jag inte kan eller vill tänka mig ett liv utan dig.

My fyllde 30, vi firade med skumpa. Vad annars?

Lucka 14: Farmor

En person som jag verkligen borde tacka för min kreativitet är min farmor. Hon har liksom alltid fått mig att tänka lite utanför den självklara boxen. Hon har aldrig direkt varit en lekkamrat, men hon har alltid tillhandahållit verktygen för lek. Allt i från en korg med sjalar via en trasmatta att göra koja av till våra storslagna pepparkakshusbyggen. Vi snackar alltså pepparkakshus med spetsgardiner och glas i fönstren. Inga konstigheter med det, men efterhand är det ju helt sjukt gulligt att anstränga sig så, för att göra ett något så tillfälligt helt perfekt. Hela grejen gjorde iallafall mig och mina syskon väldigt glada. Farmor är än idag den (trots att jag tydligen är vuxen och borde kunna läsa mig till svaren) ringer när jag behöver veta saker. Jag litar liksom helt enkelt mer på hennes visdom än på något som står i någon himla bok. Om någon vet huruvida något har jäst klart eller ej, hur man vet att kroppkakor har kokat klart och så vidare så är det ju faktiskt farmor. Jag är tacksam över alla svar min farmor tänkt ut åt mig. Ja, alla utom ett då kanske. När jag var liten var bland det värsta jag visste när farmor sa ”din vilja står i skogen och växer” när jag ville något. Till saken hör att jag var en fruktansvärt envis unge - jag ville alltid något. "Nej" var ju ett ganska stort nederlag under de premisserna om vi säger så. Ibland funderar jag om den där viljan fortfarande står kvar där i skogen och växer, för om den gör det lär den ju vara stor som en 900 år gammal ek vid det här laget. När jag tänker på all denna tid och oändliga mängd kärlek som min fina farmor genom åren strösslat över mig och mina syskon blir jag helt mjuk ända in i det allra mjukaste i mig. 

Farmor matchar outfitten med katten Ziggy Dolores. So stylish är hon.

Lucka 13: Marianne

Ni har förmodligen aldrig hört mig prata om Marianne, men om jag säger Hulken så ringer nog en hel liten arsenal av klockor i skallen på er. Den enkla förklaringen är ju förstås att Hulken är Marianne. Eller om det är vice versa. Skitsamma. Hulken må kanske framstå som stenhård, men det är inte hela sanningen. För hon har faktiskt ett hjärta av marshmallows. Men hon kör liksom sitt eget race, ingen trampar på Hulken och inte en jävel trampar på hennes nära. Då ryker huvudet. Punkt och slut. Jag älskar Hulkens raka puckar, det finns inget som någonsin är inlindat eller fluffat med, vare sig det gäller mjuka eller hårda saker. Jag antar att det kanske är det finska sättet att angripa tillvaron på, eller så är det bara Hulken som är sån. Hursomhelst är det väldigt skönt, för det gör saker så himla ärliga. Hulken har fiskat upp mig från livets botten ett antal gånger. Hämtat mig, låtit mig leka med hennes barn, lagat mat åt mig och sagt de sanningar jag behövt höra. Som den där gången dagen innan min gudson Diesel kom till världen. Hulken var som en mycket uttråkad, strandad val och det gick vågor på hennes tår för att hon hade så mycket vätska i dem. Mitt hjärta var av på mitten, men hon tvingade ändå ut mig på skogspromenad mitt i allt det där. Så där satt jag på ett stubbe i skogen och hulkade, riktigt fulgrät, medan Hulken traskade omkring över bergknallarna och försökte få sin förlossning att starta. Vi måste sett så roliga ut. Det tog en del tid för det där sargade hjärtat att läka, men den där eftermiddagen i skogen var ändå någon sorts start. Och vänskap är ett rätt så starkt bandage. Tack för det darling Hulken. 

Lucka 12: Johanna

Detta är en mina fyra fruar,  just vi gifte oss i HootchyKootchys Vegas på en massvigsel. Vi bytte läppstift och lovade varandra att vara vänner till livet skiljer oss åt. Det har det inte gjort tackolov (pch må det aldrig ske), även om vi ofta lever åtskilda på grund av livet och faktumet att Johanna ofta är ett troll på tomteland utanför Mora. Just det. Låt inga barn läsa detta, eftersom de tydligen kan få men för livet av denna vetskap.  Johanna är även den enda person som mig veterligen har varit rädd för mig. Ja, hon var faktiskt det, tro’t eller ej! Inte för att jag skulle vara elak, utan för att jag skulle vara för rolig. I själva verket är det jag som borde varit rädd för henne. Det så totalt hämningslösa guld. Herregud vad vi har lekt genom tiderna. Improvisationslekar, utmaningar och diverse vad har verkligen präglat vår vänskap. Som den där gången när vi slog vad om hur länge ett apotek hade öppet, Johanna kände det var rimligt att  satsa 18 tequila och en årslön… Det var ju en jävla tur att hon vann, om vi säger så. Jag är så himla imponerad av drivet Johanna har, hon ville bli skådis, blev skådis och jobbar hur mycket som helst för att uppnå sin dröm. Ett sorts positivt tunnelseende mot mål. Jag beundrar verkligen förmågan att följa sin övertygelse hela vägen. När jag ser henne på bio eller så vill jag bara vråla ”Allesammans! Det där är min fru och jag är svinmallig över henne”.

Meddelande till allmänheten

Imorn får ni öppna tre luckor på en gång (lugn i bussen Matilda och Lena) ! Livet kom emellan och jag ägnar helgen åt att baka kola och bjuda på middag! Men ni väntar ju på något riktigt göttigt så håll ut.

Lucka 11: Alex

Ni vet när man blir helt varm i hjärtat bara av att höra någon prata? När Alex vrålar ”Jag veeeeeeeeet!” så bubblar det liksom i mig. Varje gång. Och Alex pratar mycket. Och veeeeeeet mycket så det är ju inte så lite lyxigt det. Alex är en knäppskalle av allra bästa sort. S J Ö V I L D som hela havet stormar stundtals. Dricka öl med Alex är alltid ett extra festligt äventyr, det kan sluta lite hur som helst efter att ölkurvan har gått käpprätt utför efter tre bärs. Alex har nämligen ett minst sagt öppet sinne om man ska uttrycka det milt, vill man uttrycka det korrekt bör man mer gå på brutalt spontan. Med betoning på brutalt. En gång hjulade hon till exempel genom en bar på grund av ett vad om en tequila. En annan gång hade hon på sig jättestora, jättefula glasögon utan glas en hel förmiddag på jobbet på grund av ett annat vad. Hon har gått vilse i Sankt Anton, men som tur var är hon scout och kramade ett träd till hon blev räddad. Alex har också helt fantastiskt bra musiksmak (och filmsmak). När är en låt är fab kan jag säga ”Hur bra är inte den låten då?” och få tillbaka ett ”jag veeeeet!”. Så går det runt - och jag blir varm i hjärtat om och om igen.

Lucka 10: Matilda

Ett annat himla bra sätt att lära känna folk är att bli tillverkad i samma livmoder och sedan växa upp tillsammans, precis så är fallet när det gäller min eminenta lillasyster Matilda. Hon är knasig, varm och på en del sätt en av de mest fördomsfria människor jag känner. Hon har ett vidöppet hjärta på ett vis som verkligen långt ifrån alla har. En egenskap som jag hoppas att cynismen i världen aldrig lyckas ta ifrån henne. Jag känner inte heller någon som kan bootyshake:aa på samma sätt som hon. Matilda är liksom ett flöde och själv blir man mest ett gammeldags kylskåp i jämförelse. Det gör det både fantastiskt roligt och jävligt hemskt att dansa bredvid/med henne. Matilda lider dessutom av någon ovanlig variant av afasi som gör att hon blandar ihop exakt alla ordspråk hon tar i sin mun. Det gör det stundtals olidligt att umgås med henne, man riskerar att dö av skratt och en sällsam förundran.  På samma sätt som jag med Gabbe känner jag ju såklart precis samma sorts glädje och lyxighet att få dela uppfostran, historia, värderingar och humor med Matilda. Herregud, vad tråkigt mitt liv vore utan min gulliga lillasyster. Jag önskar dig allt fint som finns i hela världen. 

Lucka 9: Jimmy

Av alla historier om hur jag känner människorna i den här kärlekskalendern är nog detta min absoluta favorit. En gång i tiden fanns det ett nattöppet café i Norrköping, det hette Café Blue Night. Där hängde jag och Natta en hel del eftersom vi ännu var för unga att gå ut på krogen. Någon kväll där började vi skicka lappar till ett par popsnören som vi tyckte var gulliga. Det kan ha varit så att Natta skrev något perverst på denna lapp och sedan även bifogade sitt nummer. Ett nummer som dessa små popsnören flitigt började nyttja. Jimmy var den ena av dem (och Victor var den andra). På det sättet började alltså vår vänskap för cirka 12 år sedan.  Det har varit blivit 12 år av knäppa kvällar, roligheter, men också av djupaste allvar. Lite sådär som livet gärna blir och är om det får fortgå.  Jimmy har vuxit upp från den lilla 14-åriga poppojk han en gång var till, att bli en av de mest briljanta personer jag känner. Genomklok och urspårad, ja, precis sådär som jag vill ha mina vänner. Tanter älskar honom. Jag älskar honom. Ja, ni hör ju själva vilken skatt han är.  Om jag får som jag vill kommer Jimmy bli tvingad att agera toastmaster den dag jag får för mig att gå lös på tvåsamheten genom att lova saker för tid och evighet med en ring på fingret.

Till sist en öppen vädjan till allmänheten - snälla, kan någon ha en fet maskerad så att Jimmy och Matilda S får klä ut sig till Asterix och Obelix? Detta är alltså för även min skull eftersom jag kommer skratta mer än jag någonsin gjort av denna syn.

Jimmy matar en Unicorn med öl på en Slayerspelning. 

Lucka 8: Caroline

Första gången jag träffade Carol föll jag helt pladask för henne. Vi hade pratat i max fem minuter innan jag tänkte ”att här har jag en vän för livet om jag sköter mina kort rätt”. Och detta har hittills visat sig vara sanningen. Såklart att livssakerna kommer emellan ibland, men då finns vi ändå där någonstans mellan alla lager. Det är tryggt och fint. En väldigt härlig sak med Carol är att hon och jag hyser exakt varma kärlek för allt som är lurvigt, mjukt och gulligt. Katter, hundar, getter, kor - you name it, vi älskar dem alla. Fick vi bestämma skulle vi varje dag somna med sängen full av teacupmini-grisar, och kattungar. Innan Carols son Alfons föddes kom vi överens om att vi skulle göra vårt bästa för han skulle bli en djurälskare, och enligt vad jag har hört så tror jag att det projektet går rätt bra. Ett annat projekt vi lyckats väl med är det supersmarta paxsystemet. Hur vårt umgänge utan det hade sett ut är det ingen som vet. En sak vet jag dock, hade jag inte träffat dig hade mitt liv i Stockholm varit väldigt annorlunda, förmodligen väldigt mycket tråkigare. Utan dig skulle jag aldrig få bli både rädd och lycklig varje gång du visar skrämstanden. Dessutom älskar jag att du helt plötsligt ringer mig för att fråga om vem som helst kan ha läppstift och efter dagen det ständigt bär det, efter 36 år utan.
Också förlåt för att jag tappade dig in i TV-bänken när vi gjorde flygplanet 04.15 nånting på efterfesten till ditt 30-årskalas…

Just den här dagen hittade vi jätteroliga glasögon som ögonen blev totalt gigantiska i. Det var kult! 

Lucka 7: Farfar

Tänka sig att just jag fick så himla bra farfar. Världens bästa faktiskt. Han har gett mig så väldigt mycket trygghet och samtidigt galet många roliga stunder. Han har tålmodigt suttit och frusit när jag som liten var en smärre säl, och helt enkelt bara skulle hoppa 45 miljoner gånger till från bryggkanten. Denna ständiga totalvägran att komma upp ur diverse sjöar, trots russinfingrar och blå läppar. Story of my life. Farfar och jag har gått på cirkus, fixat med saker och senare i livet var det ofta farfar som hämtade mig från högstadiediscon mittinatten. Så himla snällt, egentligen. Dessa enorma mängder omtanke jag har fått, trots att jag i perioder har varit riktigt jävla skitjobbig. Sorry för det.   Alltid när jag tänker på min barndom utspelar sig många av mina tydligaste minnen på ”landet”, det vill säga Farmor och Farfars landställe. Det bästa som kunde hända var på den tiden att min familj åkte hem, men att jag fick stanna kvar, och detta var bannemig den totala lyxen. Det var så himla mysigt att vara där själv, få äta frukost på berget, sen spela svälta räv och kasta gris med farfar. Jag förstår idag inte hur han inte till slut fick spatt på att spela alla dessa partier svälta räv. Det är ju ett så fruktansvärt tråkigt kortspel, iallafall för vuxna. Men det säger ju liksom en del om vem min farfar är, hur mycket tålamod han har och vad han lätt gör för dem han bryr sig om. 

Farmor och farfar var lite skrattiga på farmors 80-årsdag.

Lucka 6: Camilla

Alltså, den här människan. Min så älskade, älskade coach. Från början var tanken att hon skulle coacha mig i crawl, men nuförtiden lär hon mig lite allt möjligt. Till exempel har vi tillsammans lärt oss (den hårda vägen) om vad man bör och framförallt inte bör prata jättehögt om i en bar när man är på semester i Kroatien. Att det tydligen är möjligt att det finns andra som pratar samma språk i närheten. Eventuellt är det små rara pensionärer som spelar uno och det ni pratar om kanske verkligen inte alls passar sig för allmänheten. Jag älskar att prata bort hela kvällar med den här personen och jag älskar våra ökända tantsemestrar. En riktig favorithobby i mitt liv är att ringa coachen för att prata igenom helgen och livets mysterier på söndagseftermiddagen, coachen är nämligen en mycket skicklig telefonpratare till skillnad från väldigt många andra. Och jag gillar det, väldigt mycket. Det finns få personer som vet så mycket helt bisarra saker om mig som Camilla. Och det finns nästan ingen som ger så raka tydliga svar och så pass kloka råd. Värdefullheten i det alltså. Varje gång vi lägger på luren tänker jag ”Fan, jag älskar dig så mycket”. 

Lucka 5: Astrid

Enligt Attraktionslagen är det viktigt att känna tacksamhet för det man har och det man får. Har man en Astrid i sitt liv så lovar jag dig att man är både glad och tacksam för det - ofta.  Inte för att jag vill att du ska någonsin ska behöva leva upp till något rykte, men LYLLO alla som får ta del av dig, din gränslösa, smarta humor och dina kloka tankar. Jag hoppas du fortsätter trilla ner som en guldklimp i huvudet på folk - jag hoppas de är värda, och kloka nog att fatta vad du är. Vad du faktiskt är gjord av. Menar alltså inte finsk sisu och kycklingkorv.  Vi två träffades på Medieskolan när vi skulle göra något projekt över klassgränserna. Jag var ganska sjövild på den tiden, Astrid var definitivt ganska ännu mer sjövild på den tiden så vi fann väl varandra där någonstans. Sen växte det. En gång i livet när mitt hjärta var fullständigt förintat till köttfärs fick jag världens finaste brev av Astrid. Tankarna i det drog sakta, men säkert upp mig från botten och jag är dig evigt tacksam, för denna lilla, men ack så stora gest. Gaffeln hänger på min bokhylla än idag, som en ständig påminnelse om vår vänskap och att något bättre är på väg de dagar livet känns motigt. Men det finns ett litet, litet moln på vår himmel, jag är nämligen jääävligt nervös inför den dagen du får för dig att köra utpressning mot mig. Finns det någon som sitter på ett nedrigt litet bildakriv från mindre smickrande tillfällen är det nämligen du.

Pöllister och Astrid. Vem som är förlängningen av vem vet ingen.

Lucka 4: Mormor

Min mormor är ju dessvärre död, men det betyder ju inte att hon inte fortfarande påverkar mig eller finns med mig på olika vis. Hon är fortfarande en viktig person i mitt liv och kommer alltid vara det. Faktum är att jag i krångliga situationer ofta frågar mig ”Vad skulle mormor göra?”, allra oftast rör de här sakerna hur jag ska bete mig för att vara en någorlunda bra människa. För det var nämligen hon. En sådan som med rätta bör kallas en god medmänniska. Hon var varit död i snart tre år, men jag tänker fortfarande på henne så gott som varje dag. Ett tillfälle från min barndom som jag minns extra tydligt är när mormor (och jag i släptåg förstås) skjutsade hem en rätt så alkoholsargad man från stan, när jag efteråt på barns vis frågade varför - svarade hon helt enkelt ”jag visste ju var han bodde”. Det var inte krångligare än så och jag köpte det svaret. Min mormor var ju självklart ingen ängel, hade hon varit det hade hon aldrig kunnat vara så härlig. Hon älskade bland annat att göra hyss, perversa skämt föll henne på läppen och ibland smygsöp hon hjortronlikör eller punch direkt från flaskan i kylen. Ganska ofta tänker jag att ett sätt att hedra hennes minne är att använda mig av det hon har lärt mig. Så jag försöker göra det (det ska erkännas att jag är sjukt dålig på korsord dock, en riktig skam för släkten faktiskt). Det händer att jag fortfarande hör henne skratta inuti mitt huvud, det gör mig lika glad varje gång och jag skrattar alltid tillbaka. Jag hoppas att detta aldrig upphör. Varje gång någon tycker vi är lika blir jag alldeles till mig, för mig är det nämligen världens finaste komplimang att ens vara i närheten av det som en gång var min fina mormor.  

En av de vackraste bilderna någonsin. Mormor på sin bröllopsdag.

Lucka 3: Natta

Eller låt oss kalla henne vid hennes rätta namn - Dj. Frankie, eller Frank, eller Franks eller Drakenstien. Vi har känt varandra sen slaget i Waterloo. Nej, det har vi inte, men väl sen första dagen i gymnasiet och eh…det är ju minst lika längesen. Under långa perioder bodde vi på den tiden i min pappas lägenhet i Målgränd och levde på slaskpasta och varma mackor. Vi var uppe hela nätterna och kollade Kvinnofängelset och SPUNG. Satt framför ZTV för att få se diverse heta basistmän flimra förbi. Innan vi gick och la oss passade vi ibland på att skrämma skiten ur tidningsbudet genom att säga hej i brevinkastet precis när hen släppte ner tidningen. Musik var väldigt mycket vår gemensamma drivkraft på den här tiden och vare sig Hultsfred eller Emmaboda gick säkra från oss och vår bandspelare ”Di Schnider”. Aldrig ska jag glömma dansbandsblandbandet som Natta tillverkade, eller när vi bjöd folk på "chips" gjorda av knäckebröd. Vi har levt sida vid sida från att vi var otroligt alternativa, häftiga tonåringar som fikade upp alla våra pengar på Världens Bar till vi växte upp och blev de lagom omogna, men relativt vuxna människor vi är nu. En av mina bästa grejer ever med att umgås med Frankie är att skratta till jag får kramp eller diskutera hur vår framtida emigration från detta vinterland ska genomföras. Alltså, när ska vi ge upp det här? Vinter passar oss ju inte! En annan mycket gullig grej med Frank är hur hon alltid beter sig som en finsk matmor med siktet inställt på att mata en väldigt, väldigt mätt när man är på besök. Knäckemackor med ost och gurka och godis + kakor är vanligen den lilla menyn och sen undrar hon om man är säker på att man inte vill ha något mer, sådär en eller fem gånger. Det bor mycket kärlek i det där tycker jag. Frankie är en av de absolut roligaste och mest klarsynta personer jag någonsin träffat. Skarp är en mycket passande beskrivning. Om jag hade råd skulle jag ge dig alla gulliga hundar i världen darling Franks.  

Och bilden har jag helt enkelt snott för att jag älskar den.

Lucka 2: Alicia

Denna fantastiska kvinna lärde jag känna för ungefär ett år sen. Ni vet när man träffar en person och de med tiden sakta, sakta vecklar ut sig som en blomma och helt plötsligt vrålar hjärnan ”IT’S A KEEPER!”. Precis så gick det till, och idag räknar jag Alicia - Ali P som jag föredrar att kalla henne - till en person i min närmsta krets. Idag kan jag inte ens föreställa mig en tillvaro utan hennes knäppa SMS som trillar ner vilken tid som helst på dygnet. Kan inte föreställa mig en värld utan en Ali P som blir arg på grejer och jag vill definitivt inte leva utan våra knäppa proscecconätter. Dekadens och flärd ska det vara. Klänningar, läppstift och systerskap. En natt i somras under bubbelvinets inflytande fick Alicia för sig att visa hela sin skönhetsprocedur på mig, inklusive syra i ansiktet och ansiktsborstar. Det var helt underbart och freaky, och oj så ömt jag vårdar det minnet. Sen såg vi Fantastic Mr. Fox tills vi somnade. Jag tycker hursomhelst att du är underbar, världens bästa Ali P. 

Lucka 1 : Gabbe

Den unge mannen på bilden är Gabbeslabbe. Min lillebror som är någon sorts storebror fastän han är hela nio år yngre. Vill man retas med honom passar det bra att kalla honom mästerhipstern eftersom han gör allt från snickra verandor till att baka sina egna hamburgerbröd. Han maler dessutom sin egen köttfärs och rakar sig med kniv. Ska något göras, ska det göras från grunden. Han samlar på dyra, snygga skor och skäller ut en om man inte sköter sina egna. Vilket somliga, inga namn nämnda, förstås inte gör. Grejen är att Gabbe inte bara är min bror, utan även en av mina bästa vänner och det finns verkligen få personer som jag har så roligt med som jag har, när jag och Gabbe är i farten. Ibland blir jag så himla mallig över och nöjd med vilken sund och bra person Gabbe växte upp till att bli. Antirasist, feminist, vänlig och allmänt vettig, det går ju inte att begära mer. Att dessutom dela historia, uppfostran, värderingar och ha exakt samma skeva humor är liksom för mig så väldigt lyxigt. Jag hittade BUBS i Stockholm första gången idag btw.

snygga outfits, jag vet! 

Min julkalender

Jag gillar inte julen. Alls. Men det finns en himla massa personer som är viktiga för mig. Så jag tänkte i 24 avsnitt berätta om dem, som ett litet tack för att jag har äran att ha dem i mitt liv. Som ett tack för lånet av det som utgör min dyrbaraste skatt. Luckorna är såklart helt i slumpmässig ordning, förutom möjligen den sista. 

Rätten att få vara hela sig själv

Jag är nästan alltid glad. Nästan. Samtidigt finns det inget som får mig att känna mig mer missförstådd än när folk säger "Du som alltid är så glad". Jag är också en person med tusen spektrum, även jag blir ledsen och trött, uppgiven eller helt enkelt bara lite allmänt opepp - som alla andra. Hade jag varit en ledsen person hade det ju inte varit någon som hade ifrågasatt mig när jag väl faktiskt hade en bra dag? Ingen hade sagt "Men du som alltid är så ledsen?". Jag har generellt väldigt mycket energi, men ibland brister det för mig och då tar orken slut. Kan den då inte bara få vara det till jag har byggt upp ny kraft? Varför måste jag försvara min rätt till trötta, dåliga dagar? Varför kan de bara inte få finnas? Nästa gång jag känner tyngden av pressen på att pleasa allmänheten genom att be om ursäkt för att jag blir sur, jobbig och krävande - alltså en person med alla sorters känslor - tänker jag bita mig så jävla hårt i tungan.