Ni har förmodligen aldrig hört mig prata om Marianne, men om jag säger Hulken så ringer nog en hel liten arsenal av klockor i skallen på er. Den enkla förklaringen är ju förstås att Hulken är Marianne. Eller om det är vice versa. Skitsamma. Hulken må kanske framstå som stenhård, men det är inte hela sanningen. För hon har faktiskt ett hjärta av marshmallows. Men hon kör liksom sitt eget race, ingen trampar på Hulken och inte en jävel trampar på hennes nära. Då ryker huvudet. Punkt och slut. Jag älskar Hulkens raka puckar, det finns inget som någonsin är inlindat eller fluffat med, vare sig det gäller mjuka eller hårda saker. Jag antar att det kanske är det finska sättet att angripa tillvaron på, eller så är det bara Hulken som är sån. Hursomhelst är det väldigt skönt, för det gör saker så himla ärliga. Hulken har fiskat upp mig från livets botten ett antal gånger. Hämtat mig, låtit mig leka med hennes barn, lagat mat åt mig och sagt de sanningar jag behövt höra. Som den där gången dagen innan min gudson Diesel kom till världen. Hulken var som en mycket uttråkad, strandad val och det gick vågor på hennes tår för att hon hade så mycket vätska i dem. Mitt hjärta var av på mitten, men hon tvingade ändå ut mig på skogspromenad mitt i allt det där. Så där satt jag på ett stubbe i skogen och hulkade, riktigt fulgrät, medan Hulken traskade omkring över bergknallarna och försökte få sin förlossning att starta. Vi måste sett så roliga ut. Det tog en del tid för det där sargade hjärtat att läka, men den där eftermiddagen i skogen var ändå någon sorts start. Och vänskap är ett rätt så starkt bandage. Tack för det darling Hulken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar