Bekräftelsen

Ikväll slog det mig. Jag hade minst 4 MSN-fönster öppna samtidigt, alla samtal handlade om samma sak. Om relationer. I olika former. Om hur krångliga vi gör våra förhållanden till varandra. Då kom insikten. Ett såhär är det. Glödlampan. Ni vet. Överallt i tusen trådar, hela tiden frågar folk sina vänner om råd, om bekräftelse på bekräftelsen, om upplysning. Kanske blir vi klokare av det, kanske blir förvirringen total, men det är fortfarande samma frågor som blinkar på våra skärmar.
Vad tror du att hon känner? Reagerar jag normalt? Vad menar han? Varför gör hon så här? Hur tänkte han nu? Vad tror du det här betyder? Resten av frågorna finns mellan raderna, i andemeningen undrar vi; Gillar han/hon mig? Går det att tycka om mig? Duger jag?

Överallt i tusen trassliga trådar plågas vi av våra jävla nerver och vår inte så konstruktiva oro. Vårt bekräftelsebehov/ångest äter oss inifrån och gnager svarta hål i våra magar. Bevisen på det hittar vi såväl i era hjärnor som i mina öppna MSN-fönster.

Mina fina fruar del. 2

Jag är lyckligt gift med tre stycken underbara fruntimmer. Den här helgen har varit fruarnas helg, det var bara fröken Festin som saknades. I fredags förvandlades sushimiddagen till en hysterisk danskväll, som lätt kvalar in på topp-5 roligaste Debbankvällarna ever. Jag och Johanna dansade fuldans så svetten rann, hur ofta händer det att man dansar så mycket? Inte så ofta. Vi blev uppbjudna till styrdans, fick pussar på pannan, en finsk britt lärde oss hur man låter som en ubåt och Svenska Björnstammen var väldigt roliga. Hur många kvällar blir bara roligare hela tiden? Fredagkvällen var helt enkelt fab.
I går luktade My:s tröja herrdeo och manslukt doftar bra kom vi överens om (fråga mig inte för vilken gång i ordningen). Jag tror att det var startskottet för en fem timmar lång diskussion om livet och snusk. Mest snusk. Fint att äntligen hinna träffas utan att ha bråttom någonstans. Lite tid i våra proppfulla scheman. Tid att bara vara och få en liten stund i nuet. Jag är glad för hur fantastiskt jävla bra och underbara personer jag känner och älskar. Jag är lycklig över mina fina fruar och alla andra knäppa, fina, rubbade, skadade, härliga, grymma människor som faktiskt finns i mitt liv.

Mina fina fruar del.1

Bilder.
1. Snälla Gulliga Johanna är snygg.
2. Jag råkar vara cool i motljus och en lång karl verkar också tycka det. Kolla hur nöjd han ser ut.
3. Färdkost, Red Stripe. Till saken hör att Johanna aldrig dricker öl, förutom ibland. Igår var ibland, uppenbarligen. Alla mina frugor har förresten väldigt fina luggar. Det hör liksom till.
4. Små fötter och långa skuggor i Gubbängen.

PS I love you och en riktigt usel video

Titta helst inte på den här videon, den kan nämligen vara det sämsta jag har sett. Den är som ett uselt avsnitt Kreml High utan vare sig humor, kärlek eller Tantrum. Jag vet inte riktigt hur de tänkte. DIY är ju fint och charmigt viisst, men ibland går det inte riktigt vägen och då ser det ut såhär. Videon har sina brister till trots en kvalitet. En enda och det är låten. Den är inte ett Kreml High-rep och en liten gnutta kärlek kan allt skönjas (om man kisar ordentligt). I alla fall till effektpedalen. Enda skälet att jag spelar låten är egentligen att jag gillar det märkliga solot. Håll för ögonen please.

Beach House

Ibland skriver jag inte bara trams här på bloggen. Ibland härjar jag även på Sveriges, största och bästa oberoende musikmagasin. Läs om mitt möte med Beach House här. Det var roligt och märkligt.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.

Flashbacks. Ibland när jag blundar minns jag förra hösten och alla rislamporna som hängde i en installation, som en druvklase över hans säng. Jag minns hans handmålade fågel på väggen och jag undrar hur många gånger vi kysste varandra där under lamporna. Många, många gånger. Jag skrev någon gång runt nyår förra året att jag inte ångrade något, men nu i efterhand ångrar jag mig visst. Ångrar att jag lyssnade mer fjärilarna i magen än på förnuftet i huvudet. Jag visste ju. Jag visste vilka fel jag gjorde och jag skämdes inför mig själv. Jag ljög för oron i bröstet. Det enda jag verkligen lärde mig förra hösten var att jag visst kan känna alla möjliga saker. Till och med sånt som jag trodde var dött och förlorat. Min andra insikt är att det var inte alls han som lärde mig känna de där sakerna igen. Allt det fanns redan i mig. En jävligt hård liten läxa som jag är väldigt noga med att komma ihåg att minnas. Den här texten har funnits i mitt huvud ganska länge nu, jag vet inte ens varför jag skriver ner den. Kanske för att jag är förbi det där nu. Kanske för att vårsolen är vänlig mot min hjärna och för att fira att jag aldrig någonsin tänker tillåta mig att vara så vek, så slapphänt som jag var då.

Maskinexpobiljetterna

Jag har fått biljetter till Maskinexpo. Det ni. Det roligaste var att de trillade ur min skolbok. En bok som definitivt inte handlar om galet stora maskiner utan om vad kapitalismen gör med populärkulturen. Hej Kulturkrock.

Konståknings-VM

När Prins Valiant har somnat i soffan dansar råttorna på bordet. Eller snarare över isen i Turin. Konståknings-VM. Jag frossar loss på smaklösa kreationer, avancerade hopp där centrifugalkraften utnyttjas till max och bistra tränare. En sak som alltid berör mig lika mycket är när konståkarna trillar, de kraschar rakt in i - och förbi sin egen dröm. Pang boom. In i sargen. Det måste göra så ont. Kommentatorerna säger "Ajajaj! Det där kommer kosta poäng sen". Är det någon som vet vad det kommer kosta är det den som ligger där med ansiktet mot isen. Men the show must go on och åkaren tar sig alltid upp och fortsätter mot nästa trippeltoeloop och poängbänken där de får veta vad fallet verkligen kostade (fyra poäng, en medaljplats, sponsorer, en framtida proffskarriär). Framtvingade leenden, maskotar och ändå vink,vink till kameran genom tårarna. Prins Valiant vaknar och frågar "Vafan är det vi tittar på?" Vad ska jag svara? Andra människors olycka eller världens mest tekniska sport? Konståkning verkar vara väldigt farligt - för både kropp och själ. Idag är det herrarnas korta program.

Motivationen

Den är meningen att jag ska skriva hemtenta den här veckan. En kvalificerad gissning är att jag kommer vara sjukt motiverad. Motiverad till att skriva klart saker som borde varit klara för länge sen, hänga på gymmet, ta långa hälsosamma promenader, sortera garderoben i färgordning och skrubba bort eventuellt tåludd med tops. Jag känner mig själv. Jag vet att natten mot fredag kommer vara en natt där sömnen får vänta. Det blir ju så om man prioriterar tåluddet före upplysningens dialektik. Men jag har hört att stress är bra för motivationen och jag väljer att tro på det.

Dagen outfit

Rejäla byggjobbarboots med stålhätta. Snygga till allt från klänning till blåkläder. Bara att hoppa i dem, sen kan man skutta i varenda vattenpöl hela vägen till bussen. För att vara lite extra edgy, välj ett par som inte är i din egen storlek.

Tror du att kärlek är som sångerna som vi hör?

Nej, jag tror kärlek är sångerna vi hör. Och den kärleken har fan inget med Lady Gaga eller Spice Girls att göra.

French Kicks

Fredag, lördag, tillvaron.

Jag ligger i min säng (den luktar väldigt gott just nu) och fixar spellistor. Mitt fönster är öppet och utanför kvittrar fåglarna. Tydligen har de kvittrat hela vintern, men jag har inte hört dem. Det kan eventuellt bero på att jag inte har lämnat huset utan att ha lurarna så hårt inpressade i öronen att de nästan pussat mina trumhinnor och ovanpå det en rejäl luva. Kanske är det därför jag inte har hört fåglarna. Eller så är jag kanske bara döv. Eller så har de inte kvittrat för mig.

Igår hade jag en liten middag och ett ännu mindre ensamhemmadisco. Jag lagade extremt många rotfrukter i ugn som sedan Simon och Eric hjälpte mig att äta upp. Jag kände mig lite som Natta när hon agerar finsk matmor. Gossarna hade fått efterrätt på sin lott och Eric blev da bananasplitmaster. Han gjorde gigantiska portioner av den manliga(?) desserten, det spårade ur ungefär när vi började leka att chokladkexen var cigarrer. Väldigt mycket rödvin blev det också. Kvällen fortsked och Eric fick feta cravings på oljefatsmusik, vår lilla tillställning blev därmed karbisk för en stund. Jag undrar vad det är med den där karln, när vi pluggade kunde han få idéer om att besöka pubar med mörk träinredning. Och nu oljefaten. Var ska detta sluta? Kvällen slutade med att någon som ägnat kvällen åt att tömma en parkering på vatten trillade in och prompt ville lära mig att sitta i lotusställning. En otroligt bra grej att öva på efter tio glas vin.

Inför skivspelandet

Ikväll spelar vi i Devotionredaktionen skivor på Bonden Bar. Kom dit vetja. Jag sitter redan och laddar. Och så vill jag passa på att hylla Holy Fuck lite. Deras nya singel är magnifik.

Jet Set Junta

Helt galet stifft. Helt galet kul. Jag skrattar ihjäl mig. Vänligen notera tamburindamen.

Höj-sjukan

Mina hörlurar är paj. Det tog ungefär fyra månader att ha sönder dem. Troligen lyssnar jag på musik liiite för högt, men ska man göra när all musik är bättre på hälsovådligt hög volym? Jag lovar att jag inte är ensam om att lida av höj-sjukan. Helst av allt vill jag ha hela basgången som ett smatterband genom kroppen. Hursomhelst, det här med att mina hörlurar är trasiga gör att alla personer jag pratar med i telefon blir lite distade. Det blir helt enkelt för mycket för mig när mamma låter som Darth Vader. Nya lurar nästa.

Bonussystemet

Ibland vaknar jag med känslan av bonus i bröstet. Det är en skön konstrast mot alla svarta elefanter som brukar balansera på en liten, liten tråd (och det tyckte dom var så intressant så de gick och hämtade en annan elefant). Ni vet. Dåliga dagar blir onda cirklar i det långa loppet. Jag är trött på brunnsbottnar och orosmoln. Min nya strategi är så mycket bonus att jag inte ens ska tänka att det är bonus längre. Vi kan kalla det för det Grundströmska bonussystemet.

Den här helgen blir rolig.

Harkel, host och dregel

Ibland tappar jag liksom rösten, modet, lusten precis när jag tänker hosta ur mig definitionerna. Mest lusten. Den går vilse i vrångstrupen och allt jag har på hjärtat fastnar i halsen. Jag harklar mig, men inte tar sats. Det gör jag inte, för det har jag ingen anledning till. Jag sväljer och egentligen har jag nog inte så mycket att säga. Alls.

Mer än: Ops och förlåt, nu dreglar jag visst över hela kudden igen.

Cold Summer

Som jag har skrivit i recensionen av den här skivan "Cold Summer är en enda lång mysrysning". Det är alldeles för lite horn i dagens pop, men Seabear vet bättre. Och stråkarna vid 3:00. Jag dör. Förstås.

I.

I fåtöljen, i tvättstugan, i Danmark, i lust, i duschen, i smyg, i sängen, i Vitan, i tanken, i skogen, i tält, i frustration, i bilen, i fantasin, i Gamla stan, i soffan, i köket, i dagsljus, i längtan, i vatten, i andra hands lägenheter, i villan, i nytvättade lakan, i lättjan, i fönstret, i mörkret, i min mun, i nuet, i sömnen, i skolan, i bokhyllan, i ekvationer som inte går ihop, i klädkammaren, i berusning, i motsats.

Och på golvet.

Slumpen och väldigt stora vindrutor

Jag var på en väldigt rolig fest i lördags, egentligen var det inte meningen att jag skulle vara där, men Johan och Ylva bjöd med mig. Festen hade Dingding-värld-tema och freakshowen blev påtaglig så fort jag klev innanför dörrarna. Ylva hade byggt en vampyrmuräna, Johan var Backwardsman och jag älskar som temafester fick vatten på min kvarn. Ibland vet jag inte vad ska tro om slumpen, ödet och tillfälligheterna, men som jag har berättat så läser jag en bok av Bob Hansson just nu. Den heter Kärlek- hur fan gör man? Den här boken är märklig, den får mig att grina ungefär en gång per kapitel. Hursomhelst, den där festen hade en hemlig gäst och vem kliver upp på scen om inte Bob Hansson? Hur stora är oddsen för det? Jag har faktiskt träffat på honom av en slump en gång förut, då satt han längst ut på en brygga på Hultsfred och kallade mitt crew för moderater. Vi var inte moderater, men vi hade blivit insläppta på området med ett svärd och vi blev lite övermodiga tack vare det. Åter till lördagen. Jag var ju tvungen att berätta för karln att jag läser hans bok och tycker om den. Jag nämnde också att jag har grinar till den. Bob Hansson kontrade med att undra om jag har konstant PMS. Nej, men ibland är jag bara blödig som fan, sa jag.
Sen fortsatte festen och jag och Ylva slängde oss in i rubrikmakeriet. I stundens hetta tänkte jag att jag inte är så dålig på att sätta snajsiga rubriker. Men så blir det ju också mycket lättare om man inte behöver förhålla sig till tråkig sanning och källkritik.

Sen kom söndagen och jag med mitt lite öltunga huvud blev väckt väldigt tidigt. Utanför fönstret lyste världens härligaste sol. Jag bestämde mig för att det var vår och drog på mig conversen för att fira. Ett osmart val visade det sig, våren för fötterna är inte här riktigt än. För första gången i mitt liv följde jag med och provkörde en bil. En med jättestor vindruta, och jag blev uppmanad att pilla på allt så mycket som möjligt. Det är tydligen så man gör när man testar bilar och jag sitter ju inte på något hav av bilprovarkunskap direkt, så det var bara att lyda. Bilförsäljare tar det här med bilar på allvar upptäckte jag. Sättet de säljer tillval på får det att låta som om man väljer till ett extra ben till kroppen. Sen kollade vi på lägenheter på Söder som ingen av oss tänkte köpa, men som någon annan nu vill betala två miljoner för. Mäklare tar också sitt yrke på allvar och det kan man ju förstå. Frågan är när jag ska ta börja ta saker seriöst? Eller snarare, när ska jag lära mig balansera mellan de svarta hålen och flamsmajan? När ska jag sluta pimpelfiska upp saker ur mitt inre? Måste jag ens det? Äh.

High on life and high fidelity

" What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"

Knarkarn

Stackars Josse, nu har jag lyssnat på samma låt säkert åtta gånger sen jag vaknade och ganska högt. .Jag vet ju att musik är min drog, mitt knark. Jag bara inte insett hur allvarligt skadad jag är. Jag är inte bara beroende, jag har dessutom repeatmani och kan lätt lyssna säkert 20 gånger på samma låt. Ibland vill jag bara ha en liten snutt med en bra trumpet eller en underbar kör och då gör jag det förbjudna och spolar tillbaka, tänker bara en gång till. Igen och igen och igen och igen. Det handlar inte om något annat än snortning det här. Små snabba kickar.

Dagens knark:

Jordbävning nr. 2 eller 53 i ordningen.

Som jag skrev redan förra året så har det varit en del problem med jordbävningar här i Älvsjö. Nybygget tog ju som tur var slut till sist. Jag tänkte att nu blir allt frid och fröjd här i min idylliska förort. Men säg den lycka som varar. Nu har de grävt upp gatan utanför istället och lagt stora järnblock över hålen. Vet ni vad som händer när en lastbil (eller valfri personbil kör för fort) över dem? Jojo. Hela huset skakar naturligtvis. På eftermiddagen skakade det så mycket att jag trodde att balkongen skulle rasa i backen. Den sitter kvar som tur är, men nu får de bannemig bygga klart. Jag har fått nog. Är det så här på andra ställen också? Ska byggena bara avlösa varandra? Blir det aldrig klart på alla andra ställen också?

Seabear

Seabear är tillbaka med ett pinfärskt album att droga sig själv med och det är precis lika fint som vanligt. Dessutom är en spelning bokad på Debban 5:e maj! Jag tror fortfarande att textraden I miss you even when you're around kan vara det klokaste någon skrivit på år.

Seabear: i´ll build you a fire from morr music on Vimeo.

Banjokärlek

Mumford & Sons igen. Vi skulle kunna säga att det är här är veckans themesong. Om bara några veckor får jag höra Marcus Mumfords röst spricka sådär förbannat fint på Debaser. Om jag längtar? Ja. Det kan nog bli en ösig spelning.

Här är samma låt igen, fast studioinspelad. 3:40 kommer vårens finaste trumpet in.

En hel liten värld i handen

Min iPhone får mig att tro att jag har hela världen i min hand. Jag har i alla fall tillgång till kartorna och bland mina vociememos finns några stycken väldigt fina intervjuer. I anteckningarna hittar jag sakerna som jag har noterat. Saker att minnas någon gång. Kanske saker jag måste minnas att glömma någon annan gång. Koder, påminnelser och förinställda alarm. Mina små foton. Mina små ögonblick. Konserter, lakan, leenden och pajformar. Mitt rysslandsfilter. Mina raster. Allt mitt skrammel, alla gitarrer, alla röster, alla berättelser, all musik som får saker att spela roll. Ljuden som bestämmer takten på mina steg. Soundtracken till mitt liv. Jag har inte Star Wars-appen, men jag tror inte behöver den för jag har hela min lilla värld i min hand och så fort jag får chansen sprider jag kaksmulor över hela internet.

Slow motion time

Ibland går tiden lite för snabbt för sitt eget bästa. Ibland vill jag att den lugnar ner sig på samma sätt som andningen gör när man somnar. Ibland skulle jag vilja sitta lite längre på fönsterblecket.

Imorn kommer Ylva till stan. Därför önskar jag att den här helgen går så otroligt långsamt att nyheterna måste rapportera om att detta blev den långsammaste helgen sedan 1971.

Helgens Äventyr

Det har ju varit lite dött härinne de senaste dagarna. Nedan förklarar jag varför.

Fredag:
Jag fick en ledig fredag som bara handlade om solen, texterna och välbefinnandet. Alltså promenerade jag omkring i Hornstull och bara funderade medan jag lyssnade på inspelningen från min senaste intervju. Sen satte jag mig ner och skrev och skrev samtidigt som folk stressade runt i solen på Hornsgatan. Kvällen kom med öl och en spelning på Strand. Jag blev besviken över bristen på karisma hos bandet. Jag hade förväntat mig stordåd, inte en stundtals medioker konsert med besvärade påtaglig replokalskänsla. Någonstans i Puzzles vände det och The Mary Onettes glimrade i ett par minuter. Efteråt drog jag och Klara vidare, gick ett par meter till lilla baren och upplevde helgens chock. Det var helt sjukt. Hysteriskt mycket folk som dansade till något som kan ha varit reaggeton. Vi förstod ingenting, drack upp vår öl och drog vidare igen. På hela taget var det en mycket trevlig kväll.
Lördag:
Efter alla öl väntade naturligtvis en dag bland klänningarna på jobbet. Gustav som inte lyckades ta sig in på Beach House förra veckan bad vänligt, men bestämt att inte få höra om spelningen. Han sa att han visste att jag skulle säga att det var det bland det bästa jag har sett. Och inget kunde ha varit mer sant. Istället försökte vi komma på bra tävlingar som skulle få dagen att gå lite fortare, det gick sådär. Alla jobbdagar tar slut, så även den här lördagen. Jag åkte till Högdalen för att diskutera om det är vänsterpretto eller vuxet att käka ost och dricka rödvin som förfest. Jag tyckte mest att det kändes vuxet. Johan spelade 90-talshits och Akon till Eric stora förtjusning. Sen dansade vi ett par gånger till den här låten. Det såg ut så här och i slutändan var nog vuxetlivet lika långt bort som vanligt.

Söndag:
Helgens slut skulle vi kunna kalla jakten på skruven. Jakten på skruven resulterade i en väldigt lång promenad i Bromma. Jag dokumenterade runkväggen på K-Rauta.
Sen fortsatte promenaden i vårsolen, vi svängde förbi den största djuraffär jag någonsin sett. Kaninerna fick sig ett besök och jag hann också håna dvärghamstrarna till ett butiksbiträdes stora förtret. Eller hon såg iallafall sur ut när jag råkade säga att det var menlösa husdjur. Det var lite överkänsligt av henne och lite okänsligt av mig kan man tycka. Allt gående resulterade inte bara i att vi hittade den eftersökta skruven, utan att även att vi hamnade i Ryssland. Det är inte så många som vet det, men Ryssland ligger bakom Solvalla. Transibiriska my ass, det räcker med att ta pendeln till Sumpan.

Vandringen tog slut och vi kunde montera skruven och 180000 häftstift. Där någonstans räknade jag nog söndagen som slut och somnade första gången vid sju i soffan. Nöjd och glad över min superba helg.

Pre The Mary Onettes

Imorgon spelar finfina Mary Onettes på Strand. Tänker jag missa det? Nej förfan!

Texten och syntharna i den fabulösa Puzzles kan förmodligen knäcka vad och vem som helst. Jag säger det inte ofta, men det här är verkligen vackert. Seså. Titta nu.
(är det någon mer än jag som har reagerat på videotrenden med lysande ansikten förresten?)

Kroppen och instinkterna

Jag kom på en sak igår som jag egentligen redan visste, alltså kom jag snarare ihåg det. Hursomhelst, jag älskar när intellektet och kroppen särar på sig. När instinkterna tar över, tankarna försvinner och allt som finns är nu, nu, nu. I nuet finns bara kroppen och instinkten. Inga fåniga tankar om vad som ska hända om fem minuter. För allt som finns är där och då.
Jag borde träna mer, för det är ett av två sätt att uppnå den där splittringen. Man kan ju fråga sig vad som är så himla instinktivt med att lyfta vikter, men det verkar som att kroppen vet allt om att lyfta saker utan att hjärnan behöver lägga sig i.

Dagens bokbål

Eller bokhög är en härlig mix av självhjälps/bli bättre/mer kreativ-böcker, surrealistisk skönlitteratur, glassbolagsstorys och kurslitteratur. För övrigt är det inte jag som har köpt "Att välja glädje", det skulle jag aldrig göra. Nej, den här historien är bättre än så - alla anställda på mitt jobb fick var sitt exemplar i julklapp efter den tyngsta jobbhösten någonsin. Ett subtilt och gulligt sätt att tala om för oss att vi är gnälliga. Hur konstigt är det att folk blir trötta och griniga när man eldar upp hela deras energiförråd? Inte så konstigt. Men ni vet, service är en känsla. Host.

Utöver det så längtar jag efter en pannkakspicnic som jag planerar med Eric. Det blir rosé, vårkläder, bandare och en rejäl pannkakstårta. Fördelarna med att Eric är tillbaka i stan blir alltså bara fler. Han kan nämligen steka pannkakor, vilket är otroligt glädjande eftersom jag både gillar pannkisar och samtidigt är fullständigt oduglig när det gäller produktionen av dem.

The Berndt

Det här var min åkatågmusik i helgen. Den är väldigt peppig, faktiskt helt jävla galet peppig. Hoppas det smittar av sig på er också.

Knarkdrömmar

Jag vaknade ur min måndagsångestdvala av att jag drömde om att jag hade svalt superklister. Vad nu det ska vara bra för? Svälja superklister alltså. Resultatet blev förstås att det blev tungt att andas när läpparna förslutits och strupen fastnat i en utandning. För ett tag sen drömde jag om en klassisk liten jävel (en sån där röd med horn) hade muterats in i en spindels kropp och sprang planlöst över väggen. De här drömmarna är märkliga och jag undrar vad som utlöser dem? Frågan är om de ens är märkliga, de tillhör snarare kategorin väldigt knarkigt och det kan ju tyckas vara lite lyxigt att drömma knarkdrömmar trots att man inte knarkar. Någon sorts det bästa av världar. Eller inte. Jag vill hellre drömma om gröna fält, mjuk mossa, ponnys, vackra män, festivaler och tanter med lila hår.

Glad i ögonen

Nu ska vi prata lite om själen. Det är ju ganska mycket vad den här bloggen handlar om. På olika vis handlar den ju nästan alltid om min och andras själar. Själar och medvetanden. Musiker som gör musik av sitt inre som i sin tur får nära mitt. Författare som låter sina grubblerier, sina själars våndor fylla upp historier som jag gladeligen tuggar i mig för att ge mitt medvetande underhållning och/eller nya perspektiv. Just nu läser jag Bob Hanssons intervjubok om kärlek. Det är väldigt mycket själ i den. Jag har redan gråtit två gånger på två kapitel. Jag läser samtidigt min sista Loe och jag gör det långsamt. Vill verkligen dra ut på det. Helst så länge att han hinner släppa något nytt som jag hoppas ska vara lika tjockt som en medeltida bibel. Jag är inte dummare än att jag förstår att det är önsketänkade. Han är inte direkt en tegelstenarnas man.
I lördags boostade jag upp själen ett par nivåer. Beach House på Debban. Jag har otroligt mycket att säga om det - både om mötet och om spelningen, men det sparar jag naturligtvis till Devotion. Men jag kan säga att det var väldigt inspirerande och spelningen var stor. Innerlig och fantastisk. Den fyllde varje liten skavankig vrå av mig. Annie på jobbet sa att jag såg glad ut i ögonen och det tyckte jag var fint. För jag känner mig faktiskt ganska glad i ögonen.

I veckan kanske jag får för mig att baka igen. Filmjölksbröd som inte behöver jäsa. För vi vet ju alla hur bra det blir när jag försöker baka något som ska jäsa; mitt tålamod kokar upp långt innan man ens har fått in brödhelvetet i ugnen.

Det blev ju inte så mycket om själen ändå i det här inlägget för jag tappade spåret. Puh. En annan gång folks. En annan gång.