Halloween

Det viktigaste är inte att alltid vara snygg, det viktigaste är att skrämma taxichafförer när man är på väg hem.

Saker jag lärde mig på vägen

Jag har lärt äntligen lärt mig beema mig själv. Det är mycket enkelt, man bara somnar på bussen och nästa gång man öppnar ögonen åker man över vattnet där Stockholms höghusljus speglar sig. Jag kommer aldrig vänja mig vid att åka in i Stockholm när jag har varit borta. Jag vill inte vänja mig för det är alltid så vådligt vackert.

Fyra dagar i Norrköping och jag har hunnit med väldigt mycket, träffa alla jag ville träffa, rida en sväng bland höstlöven, gå på Halloweenfest och bada badkar hemma hos mamma. Den här helgen har väldigt många gamla saker varit närvarande. På gott och på ont. Visst lär man sig hantera alltings förgänglighet till sist. Visst lär man sig att de som alltid trampar på folk aldrig hittar skäl att handla annorlunda. Till sist är jag glad för alla jag har. Det har jag ändå haft vett nog att lära mig.

Tack för ikväll pappa

För nio år sen upplevde jag det värsta jag har varit med om. En mardröm utsträckt på ungefär ett och halvt år. Jag har nog aldrig riktigt läkt ordentligt efter det där. Det är lite som att delarna växte ihop helt fel efteråt och jag förstår att man naturligtvis aldrig blir densamma igen efter ett sådant haveri. Det vore ju helt jävla wacko om man gick opåverkad, oförändrad den typen av händelser. Den här kvällen har jag tillbringat i telefon med min far, ett telefonsamtal på fem episoder och jag min lyckliga jävel fick chansen och den stora äran att återuppleva ångesten från de där mardrömsåren. Han gör som han alltid har gjort, för varför skulle han förändras?

Good to know

Om man kollar lite såhär i backen om man ser någon som man inte vill se så syns man inte. Åtminstone nästan inte. Och det är ju bra för då kanske inte den du inte vill se - ser dig. Detta beteende är nära besläktat med att se film genom fingrarna och leka kurragömma enbart genom att blunda.

Sen

Jag har kommit på varför sen är så satans svårt att föreställa sig. Det är dels för att nuet är nog för vem som helst och dels för att man inte har en jävla aning om ens sen finns. Ändå åberopar jag sen jämt. Jag gör saker sen, vi tar diskussionen sen, jag följer den där malande rösten i huvudet/magen/hjärtat sen. Det är inte så noga för nu är nu och framtiden är ju bara en diffus massa att stoppa saker på lager i.
Signe var här, vi lagade en mustig gryta och botade lite söndagsångest. Hon höll en bland annat monolog om män och kablar. Män är tydligen himla bra på att gömma sladdar, själv har jag stora kabelnystan på golvet och jag sa förstås att jag ska köpa bättre förlängningssladdar snart. Jag sa nog imorn, men jag menade naturligtvis sen.

Och nog är det lite tryggt att aldrig riktigt veta om sen verkligen finns.

Vitlöksinfernot och det som aldrig händer mig

Igår kom min kusin och hennes sambo på besök hela vägen från Hässleholm. Vi åt en vitlöksstinn middag på Bröderna Olssons och som den tvåbarnsmor min kusin är, var hon väldigt nöjd att för en gång skull slippa mata någon. Artig som jag är erbjöd jag henne naturligtvis att mata mig. Som pricken över i köpte skåningarna in vitlökskonjak efter maten. Det var inte helt delikat (UÄAKKK) men förmodligen ett fantastiskt bra sätt att hålla bacillerna borta. Det roligaste med vitlök är när man tror att man inte stinker och sen byter miljö och inser att man stinker så infernaliskt mycket att man skulle kunna få någon att svimma av ens andedräkt. Kusinen och sambon hade lyckats köpa likadana fleecetröjor, och jag konstaterade att det där med största sannolikhet aldrig kommer hända mig. För att en man ska ha likadana kläder som mig krävs det nog nämligen att personen i fråga är transa och dessutom har min smak på klänningar. Och sannolikheten för att det ska ske kan ni ju räkna ut själva.

Jag borde ringa lite oftare

Min mormor minns dagen jag föddes, själv minns jag inget, men hon pratar ofta om den där tisdagen. Historien ändrar sig lite beroende på vad mormor minns för dagen, men hur det än är så kommer den alltid på tal. Jag nämner aldrig att jag fasar inför den dag då jag kommer vara den som måste komma ihåg en dag hon inte själv aldrig kommer minnas. Mormor skickar mig ett par kort i veckan och jag känner mig usel som aldrig skriver brev till henne. Jag är så rädd att hon ska dö och det kan jag ju ge mig fan på att hon kommer göra.

Dricka folköl och byta låt var femte sekund

Ja, ibland är det man allt man tror man behöver, men jag har ingen folköl, bara väldigt många sekunder. Så jag byter låt ganska ofta och försöker komma på vem det nu var jag inte gillade sist jag sa att jag inte gillade någon. Strax kommer sömnen med alla samtal som jag för i hemlighet även för mig själv. Tur att jag har överlistat mig, trots att de här inspelningarna stundtals är mycket creepy.

Och sen kom jag på att jag saknar laxligan som fan.

Lite Sällskap

Filip och Fredrik har gjort det igen, deras "Lite Sällskap" är tveklöst den härligaste och roligaste dejtingserie som jag någonsin sett. Här finns inte så många trånade våp, smygkåta bönder och ett litet plus är ingen behöver dejta någon i mörker. Fast det är inte detta som gör den här serien så fantastisk, det som bankar till hjärtat är att de låter allt hända, precis vad som helst. Det är skönt att deltagarna skickar hem alla sina friare och istället startar föreningar mot porr, eller skickar hem alla sina karlar för att de har träffat någon annan, kanske rentav den rätta. Jag tycker om att produktionen tillåter allt och tvingar sig till att anpassa sig efter sina deltagare. Jag har funderat en del på Alex Schulmans krönika om lappen på Paradise Hotel som uppmande personalen att prata tyst för inte störa realityn. Jag tycker inte Filip och Fredrik stör inte verkligheten, de låter den hållas och utvecklas åt det håll den vill. Så funkar livet och därför älskar jag "Lite Sällskap". Det gör mig ont att sista avsnittet går redan på måndag.

Och till den som nu vill knäppa mig på näsan och tala om att serien är klippt och vinklat hejvilt, så vet jag redan det. Men med hjärta kommer man ganska långt och störst av allt är kärleken. Sägs det.

Dravel i sömnen

Ända sen jag var liten har jag pratat i sömnen, min mun verkar liksom inte nöja sig med att snacka dagtid. Nu har jag råkat hitta en app som spelar in det sägs under natten och äntligen ska jag få svar på något jag alltid undrat - nämligen exakt vad det är jag pratar om på nätterna. Jag har funderat på detta i säkert 20 år och jag är mycket exalterad inför att äntligen få veta. Den kommande veckan tänker jag därför spela in alla nätter. Säkert hysteriskt onödigt, men ändå roligt. I natt pratade jag hursomhelst om pappa.

Idag bjussade Åberg på middag och samtal. Hon öppnade dörren på ett sätt som fick mig att misstänka att hon väntade någon annan. Postkodsmiljonärsutdelarna eller så. Och jag hade ju inte ens ett litet päron med mig, men väl kameran i högsta hugg. Klick!

Tiden på 26 kvadrat

Det tydligaste tecknet på att tiden går och att dagarna växlar är att mina p-pillerkartor tar slut ibland. Det är där framför badrumsspegeln jag upptäcker att det redan är fredag fast att jag hela tiden egentligen trott det är onsdag. Jag äger ingen almanacka, alla viktiga datum minns jag ändå och förutom klockan i mobilen äger jag inte speciellt mycket tid. Den har jag hösten till ära sålt ut till ett multinationellt företag och jag vet ändå inte hur mycket tid man egentligen behöver. Det tydligaste tecknet på att tiden går och att dagarna växlar är att jag vaknar åt fel håll 04.53 ganska regelbundet och alltid tänker att det är dåligt för ryggen att mitt fönster drar så förbannat för att sen somna om några timmar till i min för evigt knarrande säng. Déjà vu, men än så länge är det ljust när jag vaknar. Jag har tagit ganska så många djupa andetag, gråtit i duschen och skrikit åt tiden 'Do your thing'. Det verkar den ha gjort för i badrumsskåpet har ännu ett kvartal passerat och om jag inte funderat så mycket på brödtext och saker på kamerornas näthinnor så kanske även jag hade märkt det.

Du och jag Håkan.

Lyssnar på Håkans nya skiva och som vanligt hittar han orden jag själv skulle vilja ha. Det har gått 10 år med Håkan nu, det är nästan halva mitt liv. 10 år är en lång tid och då är det väl inte så himla konstigt att han påminner om både sjukt underbara stunder och saker som har gjort outhärdligt ont. Jag får precis som vanligt en klump i magen av Håkan. Det är nog allt fint och allt trasigt som trasslat ihop sig och lagt sig som en sovande björn i bröstkorgen.

Såhär sjunger Håkan den här gången:
Man måste genom skam
Man måste genom dimman
Man måste dö några gånger innan man kan leva

Att klättra eventstege

Idag har varit en sån där dag med en öken i munhålan och en hackspett i huvudet, det blev visst lite blött igår. Vi var ju nämligen på Avenue 46:s releaseevent. Avenue 46 är som jag har fattat det sorts New Yorkspecialiserad resebyrå. Det var en rolig tillställning med ett litet stänk av kanske ett lite mer sotigt sex and the city och samtidigt väldigt långt bort från de skitiga rockklubbar jag föreställer mig. Tyvärr fick festen lite konkurrens från en stege inne på toan. En stege som ledde till en liten lucka som i sin tur var en nödutgång. Vi blev ju förstås helt tagna av det där, menar de seriöst att om de börjar brinna ska man vara nykter nog att springa in på toan, välja rätt bås och sen klättra ut på via stegen? Hur högt skattar de fulla människors intelligens? Hursomhelst var vi såklart tvungna att klättra lite på den stegen. Därimellan spånade vi på hur vi skulle kunna få ölspons, måste säga att vi har en del asbra idéer. Sen drog vi till Obaren och fick se en sällan skådat pinsam danstillställning, en tjej och en kille som enligt sig själva var discokungar och en fyllgubbe som hängde på så gott han kunde.

Carro hade tårta. Det hade inte jag.

Sömnklubbshumbug

Jaha. Nähä. Man får inte vara mörkrädd om man vill vara smal alltså. Den här sömnklubben roar mig mycket med rubriker som "Väckarklockans larm kan göra dig deprimerad". Vilken tur att någon forskade lite i det, resultaten känns otroligt revolutionerande. Jag däremot blir inte ett dugg nedstämd av min väckarklocka eftersom jag är fullständigt övertygad om att den alltid ringer på skämt. Därmed drämmer jag glatt till snooze och somnar om.

FAQ

Näst efter kanske frågor i stil med "Hur är läget?" finns det en fråga folk frågar mig otroligt frekvent, den lyder "Jobbar du här?".
Jag kan inte låta bli att undra varför i hela friden folk jämt frågar det, man kan ju få för sig att kanske namnskylten skvallrar om hur landet ligger, men icke. Skylten är uppenbarligen inte informativ nog. Jag börjar misstänka att folk möjligen misstar mig för att vara en tröjvikningsfetischist. Synd för mig att jag inte är det, för i så fall skulle jag befinna mig i himlen ganska ofta.


Imorn ska jag och Carro på ett spännande event på Berns och vi propsar på att bära tårta*, för det gör vi alldeles för sällan och då måste man helt enkelt ta tillfället i akt.


* En klänning som man ser smarrig ut i. Tårtor har alltid puffig fluffkjol.

Yougurt, tankar och döden

Signe och jag tog en fika efter jobbet. Jag åt frukostyougurt, cafékillen sa att de inte hade några regler för när man får äta frukost och inte, inte ens om klockan är över åtta på kvällen. Sånt gillar jag. Öppensinnade personer. Och yougurt med bär. Dagens samtal med Signe kom att handla om saker man överlever. Det sjukaste av allt är att jag har överlevt allt jag hittills har varit med om, även när jag själv inte trott att det ska vara möjligt. I slutändan dör man ju faktiskt fruktansvärt sällan. En ganska upplyftande tanke.

Igår var jag till exempel inte helt säker på att jag skulle lyckas ta mig hem i rusningstrafiken tillsammans med min nyinköpta TV som levererades i en låda i samma storlek som jag själv utan att bli nackad. Men se, jag överlevde även det. Hallelujha!

Daydreaming

Den här låten är så bra att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen eller ens skriva om den. Istället bjuder jag på en av mina dagdrömmar. Den går bara ut på att nästa gång jag blundar och sen öppnar ögonen igen så vet jag precis vill och när jag ser mig omkring blommar åter syrenerna.

Förbehållslös kärlek

Eller hur man blir älskad av sin bror.

Jag: Gabbe, nu har jag köpt en TV!
Gabbe: Jaha? Vad bra.
Jag: Tror du jag behöver använda den här lilla grunkan som de skickade med? Vänta, jag ska läsa högt för dig ur bruksanvisningen.
Gabbe: Suck.


Man nästan hörde på 16 mils avstånd hur till sig han blev, om han kunde hade han säkert hjulat, för det kunde ju blivit en riktig all nighter den här TV-installationen. Men jag har faktiskt monterat en TV-fot och ställt in kanalerna helt själv och Gabbe fick aldrig ens chansen säga sin favoritkommentar "Har du provat att trycka på on?". Sådetså.

Lördag på vårt vis

Apan(min lillasyster Matilda) och Tessan lämnade Norpan för att kolla vad som sker om lördagarna i huvudstaden. Jag tog dem under mina vingar och gav dem lite av mitt Stockholm. Sen kom frugan och hjälpte till. En helt tradiotionell Debbankväll blev det således med ljug, dans och kärlek. Johanna ljög om att jag jobbar som clown och Matilda kallar mig konstant jävla pajas. När jag och Johanna på min lilla efterfest sedan gjorde en fantastisk tolkning av Baloo och Mogli stod det ganska klart för mig att apan eventuellt har en poäng. Nu ångrar jag bittert att jag lät småflickorna åka tillbaka till Östergötland, jag saknar dem redan.

Bästa sällskapet; Apan, Tessan, Frugan.
Jag och Frugan. (Nej, Pappa, fortfarande hetro).
Jag och Matilda får sällan kommentaren "Gud vad lika ni är. Ni måste vara syskon!" Undrar varför.

Tvätta bland tanter

Idag blev stora tvättdagen. För första gången någonsin får jag hänga i en tvätthall, jag är alltså inte van att tvätta tillsammans med andra människor. Jag brukar inte bry mig så mycket om vare sig tvättråd eller att färgsortera, det mesta jag äger är ändå svart. Nu hade jag den goda smaken att blanda ljusa och mörka underkläder, jag kände att tanternas blickar i ryggen, de tyckte nog att jag var en förtappad själ. Jag gick därifrån och skämdes under min alldeles för långa lugg, men jag får leva med skammen, för så jävla kul är det ju inte att tvätta att jag bokar på två extra timmar bara för att göra tanterna nöjda. Det roligaste av allt är att jag hade MVG i hemkunskap hela högstadiet. Tanterna skulle bara veta att jag nästan aldrig stryker. HA.

Tillägg: en stund senare i tvättstugan lovade en tant att vakta min tvätt om jag var rädd att den skulle bli snodd. Hon skulle ändå mangla alla sina lakan. Jag sa tack och stoppade mina sängkläder i tumlaren. Jag har nog aldrig känt mig så ofostrad och sunkig som just då.

Bloggosfären

Jag måste bara påtala att jag älskar folk som säger bloggosfären utan minsta tillstymmelse till ironi. Är det ens möjligt? Och i så fall hur är det möjligt att säga något som låter så roligt på vilken som dialekt som helst helt utan sarkasmer? Jag förstår inte. Personligen kan jag inte ta ordet i munnen utan att börja fnissa lite. Det är väl mitt undermedvetna som spökar och under tiden fortsätter jag glatt att ironisera över andra.

Tips: Testa att säga bloggosfären lite på Ernst Hugo Järegårds vis. Eller Peter Jihdes. Eller pistvakternas. Eller Pontiacs. Möjligheterna är oändliga.

Saker man inte säger till barn

Ylva hade varit barnvakt och barnet hon vaktade hade frågat om varför inte Ylva har någon kille. En sån där lätt fråga svara på. Särskilt eftersom man bör svara något som inte traumatiserar ungen för livet. Ylva och jag skrattade och hittade på några varianter - såhär svarade i alla fall inte Ylva.
- Jomen lilla vän, bara för att man själv är dödskär i någon är det inte säkert att den är det - eller fortsätter vara det tillbaka. När det kraschar känns det lite som att någon eldar upp dina inälvor inifrån, men det brukar gå över efter ett tag. Gråter det gör man tills tårarna är slut och samtidigt funderar man på vad som gick så fel. I kombination med det här brukar man antingen isolera sig eller konstant umgås med sina vänner. Ibland dricker man ganska mycket sprit och det kan hända att man går på krogen väldigt ofta. Det hjälper såklart inte, men det är roligare än att vara hemma. Sen går tiden och allt blir lugnt , men då kanske du har blivit lite rädd för sådana som skulle kanske kunna få dig att känna sådär stora starka saker. Du kanske helt enkelt inte varken vågar eller vill utsätta dig för att brinna upp på insidan igen. Sådär lilla vän, där har vi några skäl till att varför jag inte har någon kille.

Istället svarade Ylva,
-Jag har kanske inte riktigt hittat någon jag trivs med.

Jag älskar inte hösten

Till alla er som älskar hösten vill jag säga grattis - den blir säkert väldigt lång, men kom inte och berätta för mig hur härliga de gula löven är eller hur mysigt det är att tända ljus i tid och otid. Jag tycker löv gör sig bäst alldeles ljusgröna på träd i maj och vad är stearinljus mot solvärme i ansiktet på busshållplatsen? Ni som griper efter det sista halmstråt och tror att varma höstkläder är ett trumfkort kan aldrig ha gått hem en sommarnatt i bara klänning och kofta. Älska ni hösten om ni vill, men jag gör det inte. Jag kan inte. Vetskapen om att varje dag blir lite kortare, att mörkret snart är en svart grotta som vi ska leva och stå ut i månader innan ljuset kommer tillbaka och till sist känslan av att läcka energi, allt det tynger ner mig. Nu är det höst på riktigt och jag vill fly November.

Utklassad av Alvar

Ibland känner man ju verkligen sig som en medelmåtta. Ibland gäller det klädval, ibland gäller det helt andra saker, igår blev jag helt och totalt utklassad av Alvar på hans namngivningskalas. Han var uppklädd i sjömansdräkt och toppade det med världens bästa kalashumör. Min stora tröst är att jag iallafall inte slickar på mjukishundar. Alvar-Malin 12-1.

Oturstrosorna

Imorn tänker jag ha på mig mina oturstrosor, ja, jag har ett par sådana. Av förståeliga skäl undviker jag oftast dem, eftersom allt möjligt hemskt tenderar att trilla över mig när oturstrosorna är på. Men jag tänker utmana ödet lite imorn och mer otur än att börja jobba klockan 8 en jävla lördag går det nog faktiskt inte att ha. I alla fall inte om man är världens minst morgonpigga människa.


Risken att försova mig ökade nog just med kanske sisådär 220 %. Hoppla. Jinxat och klart.

Dressman och den totala förvirringen

Ok. Jag jobbar för ett konkurrerande företag. MEN. Snälla, snälla ni som gör Dressmanreklamerna - vad fan går ni på? I den senaste reklamfilmen snackar speakerrösten om fleecetröjor och kallar det för hela familjens favorit. Hur många familjer består av bara pappor i tre-dagars skäggstubb och bastinibyxor undrar jag då i mitt stilla sinne? Så vitt jag vet säljer nämligen Dressman bara herrkläder. Fast det är väl bara att plocka på sig fyra, fem fleecetröjor i lite olika storlekar, diskreta färger och positivt tänka att det är bra att treåringen får något att växa i.