Ett liv med känslorna precis innanför huden

Det finns platser i mig som gör så väldigt ont. Jag besöker sällan dem, har gjort dem till igenbommade rum, där ingen - inte ens jag själv kommer in. Det är knappt att jag själv vet vad som finns där inne riktigt, vet bara att jag stänger in det som gör för ont där. Men ibland är det lite som att mörkret som finns där inne strömmar ut under dörren och då minns jag alldeles för väl, vissa saker blir triggers och så står jag där utanför dörren och ser mörkret först sippra, sen bölja ut runt mina fötter. Så minns jag alla människor som själva bad om att få blekna till skuggfigurer, jag minns vartenda svek, jag minns alla förluster och precis alla gånger jag inte stod upp för mig själv. Nu förtiden blir jag sällan sådär hjärtslitande ledsen och det är ju skönt, men ibland undrar jag om det beror på att jag hanterar saker bättre nu eller på att jag kanske är lite emotionellt avstängd nuförtiden? Jag har levt med känslorna böljande precis under huden stora delar av mitt liv, och gör det ännu. Jag tror bara att jag har skaffat mig nog tjock hud för att hantera det rimligt, men där utanför dörren med mörkret runt fötterna, runt knäna blir huden tunn som på Warantanternas händer, tro mig - där och då - känner jag allt som gör ont. Allt från att få frågorna jag ställer ignorerade till den totala hopplösheten.

Trosor vs. relationer

Igår rensade jag mina underklädeslådor och insåg att det påminde om att städa bland sina relationer. Både de där 350 år gamla, sköna, ingådda bomulltrosorna utan form och resor, samt de sexiga, men totalt odrägliga spetstrosorna som ger en skavsår i häcken fick vackert lämna lådan. Menar såklart inte att en ska slänga bort vare sig relationer eller trosor för att de är lite gamla, nötta eller opraktiska. Frågan är bara om det är värt att behöva ha hängslen till småbyxorna, när en faktiskt har seamless varianter som sitter precis som de ska? Mycket jobb för ingenting är inte värt det, nostalgi är inte framtiden.