Inget pris för bästa biroll

Det är så märkligt att se en del människor som en gång ockuperade hela min hjärna sakta försvinna och endast bli till dimmiga skuggor i det som nu är mitt förflutna. Dagen då man inser att saknaden är borta, att tankarna inte vandrar åt deras håll på egen hand längre. Att alla tankar på dem var aktiva val som jag inte längre gör och allt som nu är kvar av dem, är den roll de spelar när jag återger berättelsen om mitt liv. De har gått från att vara kärlekspersoner till att bli någon sorts tidsdokument, parenteser och sidospår i vem jag en gång var på vägen hit. Känns helt sjukt att människor kan suddas ut ur en på det här sättet.

Bortom äggens inverkan på mitt liv

Kan vi fira med tårta eller något? För första gången på väääldigt länge vill jag inte döda någon i samband med äggfesten, mitt alldeles egna lilla fullmoonparty som äger rum i min kropp varje månad. Alltså, helt plötsligt kan folk stå i vägen i rulltrappan utan att jag börjar rota i handväskan efter lämpligt basebollträ att slå ner dem med. Folk kan till och med säga idiotiska saker för jag klarar äntligen av att låta det gå in genom ena örat, ut genom det andra. Jag behöver liksom inte ens sitta på mina händer för att stoppa mig själv från sakta strypa fanstygen! Dessutom har jag inte ens nästan börjat gråta för att det har varit lång kö på ICA när jag varit stressad. Bara det liksom. Det är som att en ny värld har öppnat sig för mig, en ny värld där ni nu lever åtminstone en liten aning säkrare för en stund. Men låt bli att pusha detta för mycket, snälla försök iallafall stå på rätt sida i rulltrapporna, gå inte superlångsamt framför den som har bråttom och begränsa mängden idioti som du låter rinna ur truten. I gengäld så låter jag er leva den här gången. Allt detta tack vare en liten, liten kapsel hormoner som nuförtiden finns placerad någonstans i min kropp.

Liten dos sanning

"Det här med att du inte har någon direkt baktanke - mer än att ha roligt - förvirrar dem. De letar efter haken, för det måste ju finnas en hake, eller hur?" - Carol.

Helt plötsligt satte Carol ord på varför en del saker har blivit rätt intressanta och märkliga på sistone. Klart att det är så. När någon beter sig lite för mycket utanför boxen, då bara måste något vara fel/konstigt/ohanterbart. Konventionerna och allt det där. Så nu och då funkar tydligen inte normalt beteende länge. Klart det måste finnas en hake! Haken är att det inte riktigt finns någon hake. Så. Nu vet ni det. 

Patience is a virtue and mine with you is wearing thin

Vad skulle kunna passa bättre till mina tankar än lite kvinnliga hämnare? Revolverkvinnor beväpnade med stämsång, sväng och svärd. Tackar, tackar liksom. Älskar den här låten, framför allt det stompiga riffet.

Det handlar inte om anknytningsproblem, fråga igen*

Du missförstod mig helt när du frågade om mina förhållanden och jag svarade något väldigt löst och luddigt. Mitt svar berörde dock ärlighet, respekt och lite tankar kring monogami. Mina svar är alltid ärliga, men innehåller självklart inte några sanningar som jag ännu inte mött. Den lilla twisten vet jag inte riktigt om folk uppfattar alla gånger, börjar seriöst bli tveksam angående det. Såhär är det, jag svarar ju luddiga saker för att jag inte riktigt vet, för att jag fortfarande behöver tid att vända stenar och fundera. Det finns liksom inte fler svar än de jag redan yppat, inte än i alla fall. Nog skulle jag släppa många av mina små lustiga lekar, kanske bli mer tillgänglig, kanske öppna bröstkorgen på vid gavel -  om bara någon som fick mig att vilja det dök upp. Det kunde jag också sagt, för det är lika minst lika sant som allt det andra. Den enda sanning jag inte nämnde är den om att jag är rädd. Helt jävla livrädd för att något/någon ska göra ont sådär ont igen, på det där sättet som det hittills oundvikligen har gjort när kärlek bryter mig i bitar. För till slut, efter tusen stålbad och resor till fjärran destinationer i mig själv har jag nämligen äntligen blivit nästan hel. Kanske för första gången sen jag var liten och jag är väldigt glad över detta. För som jag har kämpat och slagit mig blodig för det här - för att till slut lyckas laga mig själv. Och därför jag tänker helt enkelt inte spela mer och inte på det där sättet med mig själv som insats. Jag tänker börja älska någon igen framöver, kanske ganska snart, vi får se. Men! Det gör jag gör medan jag bidar min tid borde du respektera, inte läsa in saker mellan raderna kring, och aldrig någonsin använda dig av. Så. Fråga dina frågor igen, jag lovar att svara så ärligt jag kan.

* Låt nu bli att tolka detta som att det handlar om dig. Tänk på hur en katalysator fungerar istället. 

En annan värld, tack.

Döda mig om ni vill, men jag kommer på mig själv med att längta efter snö, och förlåt, men det händer nästan varje dag nu. Jag vill se stora, fluffiga flingor falla från svarta himlar mot marken. Jag längtar efter den där tysta, mjuka världen som snön skapar, längtar efter att ljuset ska svagt och mjukt igen. Gråväder gör mig matt. Alla moment där jag kommer svära, frysa och våldsamt deklarera att nästa år är det jag som inte bor i det här förbannande islandet längre, förtränger jag ännu. Fantiserar om att glida omkring med mössan neddragen med vintermusik i öronen om natten på Söder för att hinna med sista tåget. Men jag vet, jag romantiserar, glömmer saker, som att jag kommer börja grina om bussen inte kommer för att det är snöstorm. Glömmer att min kropp hatar att frysa. Glömmer att jag är gjord för att vara barbent och lätt.

Den här videon är otroligt fånig, men innehåller konfetti så allt är förlåtet.

The Head And The Heart "Cats and Dogs" from Ryan McMackin on Vimeo.

Att processa

En så satans regnig måndag. Höst, mörker och den här väldigt fina covern hela dagen. Om, om och om igen. Ända till hela jag blir till ett emotional landscape. Min kropp av toppar, dalar och fria vidder. Orkaner av rastlöshet och eviga skylines bakom ögonlocken. När jag blir statsminister kommer måndagarna vara det första jag avskaffar. Bara så ni vet. 

Perfektionen nedan.

Clean Bandit - Dust Clears from patarakina on Vimeo.

***

Jag har tänkt ganska mycket på kärlek de senaste dagarna. Jag har tänkt på vad kärlek är, och framförallt på vad det inte är. Tänkt att ord inte är nog, att kärlek alla gånger måste vara handling. Att leva och manifestera det som bor i bröstet, även det allra mest mikroskopiska. Kärleken upphör att existerar när du för ofta gör saker som talar emot dina ord. Kärlek är själviska likväl som osjälviska val. Alla dessa val. Välja varandra, ibland låta gå. Välja att stampa ner glöden i mattan om det är vad som krävs, hur ont det än gör, hur mycket än hela huset kommer brinna upp. Jag har tänkt ganska mycket på kärlek de senaste dagarna, jag har tänkt på vad jag vill att kärlek ska vara. Funderat på vad jag inte kan leva utan och vad jag inte kan leva med. Så svårt, så simpelt. Samtidigt. Svart, vitt och hela gråskalan.