Du missförstod mig helt när du frågade om mina förhållanden och jag svarade något väldigt löst och luddigt. Mitt svar berörde dock ärlighet, respekt och lite tankar kring monogami. Mina svar är alltid ärliga, men innehåller självklart inte några sanningar som jag ännu inte mött. Den lilla twisten vet jag inte riktigt om folk uppfattar alla gånger, börjar seriöst bli tveksam angående det. Såhär är det, jag svarar ju luddiga saker för att jag inte riktigt vet, för att jag fortfarande behöver tid att vända stenar och fundera. Det finns liksom inte fler svar än de jag redan yppat, inte än i alla fall. Nog skulle jag släppa många av mina små lustiga lekar, kanske bli mer tillgänglig, kanske öppna bröstkorgen på vid gavel - om bara någon som fick mig att vilja det dök upp. Det kunde jag också sagt, för det är lika minst lika sant som allt det andra. Den enda sanning jag inte nämnde är den om att jag är rädd. Helt jävla livrädd för att något/någon ska göra ont sådär ont igen, på det där sättet som det hittills oundvikligen har gjort när kärlek bryter mig i bitar. För till slut, efter tusen stålbad och resor till fjärran destinationer i mig själv har jag nämligen äntligen blivit nästan hel. Kanske för första gången sen jag var liten och jag är väldigt glad över detta. För som jag har kämpat och slagit mig blodig för det här - för att till slut lyckas laga mig själv. Och därför jag tänker helt enkelt inte spela mer och inte på det där sättet med mig själv som insats. Jag tänker börja älska någon igen framöver, kanske ganska snart, vi får se. Men! Det gör jag gör medan jag bidar min tid borde du respektera, inte läsa in saker mellan raderna kring, och aldrig någonsin använda dig av. Så. Fråga dina frågor igen, jag lovar att svara så ärligt jag kan.
* Låt nu bli att tolka detta som att det handlar om dig. Tänk på hur en katalysator fungerar istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar