Lite om Famy

Just nu kan jag inte få nog av det här väldigt skramliga bandet. De påminner mig om Wu Lyf, Interpool och sjukt nog även Broder Daniel. Tamburinen i den här låten är helt omöjlig att dansa till, men körerna skulle göra vilken huligan som helst avis. Videon är tyvärr totalt usel, men låten är desto bättre.

Not for all the tea in China, men ändå.

Låt: All my little words

Bli duktig i tid

För ett tag sen fick jag syn på det här på IKEA och det har sen dess skavt lite i mig. Själva möbeln säkert är en rolig leksak, men namnet på den får det att krypa i mig och jag har funderat på varför.
Duktighet är krångligt för att det är ett oerhört kravfyllt mått på prestationer. Duktigheten är ett trångt litet fängelse och jag upplever att konstant det tvingar ofta människor att uppnå olika sorters perfektion. Om man tränar 15 gånger i veckan är man duktig, om man äter nyttigt är man duktig, om man har ett fint, välstädat hem är man duktig. Utöver det ska man så klart vara duktig även på jobbet och samtidigt duktigt utveckla sin förmåga att trolla med knäna. Toppa detta med väluppfostrade, nysnutna barn för extra duktighetspoäng. Jag upplever att allt det här till stor del drabbar kvinnor, och i kombination med siffrorna på vem som faktiskt gör mest av det obetalda arbetet, blir det i min värld problematiskt att döpa ett minikök till just "Duktig". För just mer duktighet tror jag faktiskt inte vi behöver, jag förstår inte varför vi prompt ska skapa ännu fler duktighets-kämpar som ska få magsår under pressen av att uppnå en godkänd, skyhög nivå av duktighet. Dessutom är det ju faktiskt inte särskilt duktigt att diska sin disk, dammsuga sitt hem och laga sin mat - det är mer något som bara måste göras. Själv brukar jag kalla mitt minikök för "Jag ska diska om en liten stund, först måste jag läsa ett par kapitel i min spännande bok, slösurfa lite och har jag förresten några kakor?".

Runt, runt, runt.

Vet inte vad det är med mig, men jag saknar tiden i trädkojan ibland. Sen tänker jag att jag är en idiot som ens tänker så och sen snurrar det, stramar och kryper. Runt, runt, runt. Klockan blir fem och ljuset gör det så svårt att sova. Världsproblemen kvarstår medan min hjärna och mitt hjärta försöker övertyga varandra om vem som har mest rätt samt vad som ska göras åt saken.

I get the news I need on the weather report

En sak som alltid får min kärlek till Stockholm att bränna till är när våren kommer. Jag älskar hur vårljuset får husen på Södermälarstrand att nästan byta färg, älskar hur pendlarna vrider sina ansikten mot solen på utomhusperrongerna, älskar när vi börjar prata om att mötas ute. Vintern rinner ur oss och bildar små smältvattenpölar vid våra skor. Jag känner hopp för att mina steg blir så mycket lättare utan vinterjackan på. Sen står jag där med solglasögonen upptrycka på näsan. Suger i mig av våren, trycker på play och höjer. Det här har varit min vårlåt i 12 år, kanske för att orgeln låter som våren får mig att känna.

Ordmärkaren

På sistone har jag iakttagit det här fenomenet på Twitter: Ofta vid diskussioner om feminism (med folk som inte fattat grejen) dyker ofta "har fått för lite kuk/behöver få kuk" upp som en förklaring/beskyllning/lösning till att en del människor (i det här fallet kvinnor) är trötta/arga/bittra på mansnormen. Den som då väljer att fortsätta (den oftast allt mer tröstlösa) diskussionen kommer snart möta ännu en dräpare, ofta i form av ordet hora. Inte för att märka ord eller så, men...eh...hur tänkte ni där då?

Och förlåt, jag vet inte, men jag har så väldigt svårt att tro lösningen få-mer-kuk™ skulle kunna få min önskan om att leva i en jämställd värld att avta. 

Månberga

Ibland, rätt ofta, ser Solberga ut som något ur en saga. I alla fall när man ser det från ovan. Det är den stora fördelen med att bo i ett fyrtorn - att jag alltid får de allra bästa himlarna rakt in i sängkammaren.

Farväl Debban

Härrom eftermiddagen promenerade jag och min lillebror förbi Slussen, förbi Karl Johans Torg och jävlar vad det högg till i hjärtat på mig när jag insåg platsen för det som en gång var Stockholms bästa klubb, numera är ett lager för diverse byggsaker. På fasaden sitter ännu Debasers skylt, men att glansdagarna nu är över framgår tydligt. Debaser har alltid haft den kommande ombyggnaden av Slussen hängande över sig som någon slags dementor, men var det någon som på riktigt trodde att det skulle ske det här decenniet? Jag tycker det här är sorgligt och jag sörjer fortfarande Debban. Många av mina allra bästa spelningar och utekvällar hittills i livet utspelade sig där. För jävlar vad jag har skrattat och dansat mig svettig på det nötta betonggolvet. Hånglat med någon som varit söt för stunden i hörnen på bakfickan med svart, isigt vatten utanför fönstret och vinterstockholm som fond. Stått i kö ända från övergångsstället till uteserveringen, härjat och lekt. Ljugit med Johanna, njutit, längtat efter någon som inte varit där och slagit vad om en årslön + 18 tequila. Ett tag var jag där så ofta att jag (och cirka alla andra) brukade skoja om att Debban var mitt hem. De senaste åren har jag inte varit där fullt lika ofta, men jag önskar att jag hade fattat att det verkligen var över på riktigt. Då hade jag tagit farväl ordentligt, med flasköl, You can call me Al och en kyss på dansgolvet. 

Vaken

Det är natt igen. Långt bort smäller någon raketer, de verkar inte tröttna trots att tre månader passerat sedan nyår. Det är luktar vår i Solberga och jag funderar på att flytta eller stanna. Tänker att en tvåa är lite väl stort för en person, men att min nuvarande etta är på gränsen till för trång och det skulle vara fint att ha ett litet kök som jag till exempel kunde baka i. Allra mest funderar jag på hur det hade varit om allt hade varit annorlunda. Jag är trött på hur saker ser ut, men jag vet inte vad jag ska göra för att förändra. Flytta? Springa marathon? Byta linje?