Härrom eftermiddagen promenerade jag och min lillebror förbi Slussen, förbi Karl Johans Torg och jävlar vad det högg till i hjärtat på mig när jag insåg platsen för det som en gång var Stockholms bästa klubb, numera är ett lager för diverse byggsaker. På fasaden sitter ännu Debasers skylt, men att glansdagarna nu är över framgår tydligt. Debaser har alltid haft den kommande ombyggnaden av Slussen hängande över sig som någon slags dementor, men var det någon som på riktigt trodde att det skulle ske det här decenniet? Jag tycker det här är sorgligt och jag sörjer fortfarande Debban. Många av mina allra bästa spelningar och utekvällar hittills i livet utspelade sig där. För jävlar vad jag har skrattat och dansat mig svettig på det nötta betonggolvet. Hånglat med någon som varit söt för stunden i hörnen på bakfickan med svart, isigt vatten utanför fönstret och vinterstockholm som fond. Stått i kö ända från övergångsstället till uteserveringen, härjat och lekt. Ljugit med Johanna, njutit, längtat efter någon som inte varit där och slagit vad om en årslön + 18 tequila. Ett tag var jag där så ofta att jag (och cirka alla andra) brukade skoja om att Debban var mitt hem. De senaste åren har jag inte varit där fullt lika ofta, men jag önskar att jag hade fattat att det verkligen var över på riktigt. Då hade jag tagit farväl ordentligt, med flasköl, You can call me Al och en kyss på dansgolvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar