Saker en gör av kärlek

I lördags berättade My om en händelse som hon alltid trott att jag har kommit ihåg, men aldrig velat prata om. Sanningen är att jag har inte det blekaste minne från den här natten. Men det är väldigt fin berättelse om vad en gör för sina vänner, vad kärlek och omtanke innebär när en faktiskt omsätter den i praktiken. Och jag blev så jävla rörd och tacksam. Jag är så enormt tacksam för jag har den här typen av människor runt mig - jämt. Jag har valt min vänfamilj väl.
Det har gått 6-7 år sen det här hände och mycket av den perioden är dimmig för jag var ganska sjuk vid tidpunkten. My berättade om en natt för längesen där jag inte lät henne åka hem för jag hade så mycket ångest. Så hon låg bredvid mig, hela natten, jag vet inte om hon fick sova trots att hon skulle jobba dagen därpå. Hon höll om mig och hjälpte mig andas, låg puls mot puls för att få mig lugn. Lät mig försöka snappa upp vad normalpuls var i ett läge där mitt hjärta förmodligen hade kunnat ticka sig upp och ur min bröstkorg på alldeles egen hand. Sen kom morgonen, jag gick upp, klädde på mig och gick till jobbet, för sån är tydligen jag. Plikt och prestation. Den här kärleksgesten föll ur mitt minne, men jag är glad att jag fick den återberättad. Så tack My för alla gånger du har räddat mig från att tappa det helt. Du är fantastisk. 

Konsten att känna allt nu

Berlin var en upplevelse om vi säger så. Härrom natten skaffade jag mig minnen för livet i utkanten av en klubb nånstans i Västra Berlin. Ibland är övergiven båt exakt rätt ställe att ge sina kärleksförklaringar på. Så är det bara. Det har varit experimentell jazz, evighetspromenader, öl och falafel på gatan, klubbar med trädkojor, borttappade nycklar, fotoautomater och skavsår. Men mest av allt heaps of love. Jag vet inte vad som kommer hända med allt, för det finns inga garantier för något någonsin ändå, men mitt huvud är klarare än på länge. Jag älskar mitt knäppa liv och jag vet att jag älskar de där alldeles extraordinära personerna som gör tillvaron så total guldig allra, allra mest i hela världen. 

En sorts kompass

Tunn spröd frost över fönstren och in i vänster förmak vidare ut i aortan. En del dagar är den där tomheten mer högljudd än något annat. De senaste dagarna har jag känt allt, och verkligen ingenting. Jag har varit lika delar levande som fullkomligt avstängd. Jag har ont i bröstet för där växer murarna igen. Den här hösten tar på mig som höstar alltid gör och det var ett tag sen jag kände enbart ro. Jag är trött och min sömn tung. Däremellan dvala och jag drömmer om att köpa biljetter som jag tappar bort, för att sen köpa och tappa bort igen. Att jag vacklar just nu har sina anledningar, men jag är åtminstone alldeles frisk. Så jag visualiserar en katt som hoppar från en stenmur på min mammas gata och den landar på fötterna. Jag skapar målbilder med söndagsfrukost, honom, solsken, -5 och krispig snö. Om ett par månader har jag besegrat ännu en vinter. 

Om livet idag

Innan jag hamnade i det som jag är i nu levde jag ett besynnerligt liv. Och jag älskade det. Och jag hatade det. Jag hatade mellanrummen precis som nu. Hatade vakuum precis som nu. Hatade att jag alltid tyckte jag gav mer än jag fick. Fast vi måste sudda det där, för jag gav liksom alltid precis bara lagom för att mitt inre skulle vara safe och murarna hela - därför fick jag aldrig heller nåt mer. Men fan vad jag älskade att vara safe, att gambla precis lagom för att vara oberörbar, oförstörbar. Kände mig bara ensam på söndagskvällar. Livet var fint och bra ändå för det mesta. Relationer lär en många saker, speciellt om en har flera samtidigt och det hade jag, jämt. Och jag älskade det. Och hatade delar av det. Mest att dudes alltid kommer vara dudes förvisso (detta hatar jag mer än nånsin idag också).

En annan sak jag hatade var mitt jobb, som höll på att få mig att gå under av stress, malplacering och det där att aldrig någonsin bli sedd. Aldrig någonsin något som var utvecklande. Bara ett evigt ekorrhjul som åt upp både min själ och min kropp. Jag blir utmattad bara av skriva om det - jag hatar den där platsen av hela mitt hjärta. Det enda bra med det jobbet är alla fantastiska människor som finns där. Som finns och finns och finns. Som kramas och skrattar med en både på måndagsmornar och lördagskvällar. Men så ibland öppnas dörrar och jag klev ut genom den. Nej, nu ljög jag igen, jag hoppade världens längsta länghopp med risk att få jävligt mycket vatten över huvudet. Det här hoppet landade i att jag hamnade i ett sammanhang som jag ska vara i, där jag blir sedd och får ta både stort ansvar och utmana mig själv hela tiden. Twista min hjärna i hopp om att göra nåt bra för nån nästan varje dag, om jag vill. Fina jobbarkompisar svämmar hela bygget över av och jag har typ växt en meter de senaste månaderna. Idag avslutade jag en sak som jag har slitit hårt med och jag är så jävla mallig över att jag klarade det. Det hade jag aldrig trott för ett halvår sen. På torsdag väntar nästa grej och jag är så extremt nyfiken på vad det ska ge mig och mitt projekt. Vad det ska ge för ny riktning?
Kontentan av allt det här är att det är modigt, fint och bra att våga hoppa ibland, tvinga sig själv att knyta upp de där vitande knogarna runt sargen. Bara gör det, ta det där klivet ut när dörren öppnas. Kanske finns det mer lycka på andra sidan. 

Och imorn kommer tiden börja gå långsamt som fan

Alltså, jag längtar så mycket efter att vara i hans famn och att få skratta ihjäl mig med honom. Och vet ni vad - om knappt två dagar är jag där.  Tror dock utbudet av busskyrkogårdar eventuellt är väldigt skralt i centrala Berlin. Bilden är från en liten nätt cykeltur på sisådär 4 mil över Åland och jävlar vad jag älskade nästan varje millimeter av den dagen. 

Be still my heart

Detta arma hjärta som jag slänger runt med så hejvilt alltså. Men vad fan har jag för val egentligen? Det är ju bara att köra på om jag vill leva fullt ut. Borsta gruset från axlarna och reboota mig själv. Om och om igen när det behövs. Carl säger att jag är en av dem som har förmågan att alltid landa på fötterna. Så medan harhjärtat gör sina akrobatiska höghöjdskonster i bröstkorgen, säger rösten inuti åt mig att skärpa till mig och att minnas åt vilket jävla håll fötterna är (och det är definitivt inte samma hålla som alla känslor som ju är all over the place). Så länge jag gör kärlek helhjärtat och tar emot den kärlek som jag får med lika öppet hjärta så är allt lugnt.