Detta arma hjärta som jag slänger runt med så hejvilt alltså. Men vad fan har jag för val egentligen? Det är ju bara att köra på om jag vill leva fullt ut. Borsta gruset från axlarna och reboota mig själv. Om och om igen när det behövs. Carl säger att jag är en av dem som har förmågan att alltid landa på fötterna. Så medan harhjärtat gör sina akrobatiska höghöjdskonster i bröstkorgen, säger rösten inuti åt mig att skärpa till mig och att minnas åt vilket jävla håll fötterna är (och det är definitivt inte samma hålla som alla känslor som ju är all over the place). Så länge jag gör kärlek helhjärtat och tar emot den kärlek som jag får med lika öppet hjärta så är allt lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar