Orsaken till bloggtorkan

Jag vet. Det är bloggtorka här nu igen, så är det ibland. Livet är rätt fint just nu. Ingen sömnbrist och inte så mycket stress, men ändå litelite tråkigt någonstans. Långt i på insidan längtar jag lite efter något, men jag vet inte riktigt vad. Kanske Ylva, Emilia eller Natta. Kanske efter definitioner eller något på andra sidan jorden, jag vet inte riktigt som sagt. Det känns som att jag fördriver tid, en lite lagom olustig känsla. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag vill, så är det ju stundtals, men jag har svårt att acceptera det. Ibland får jag känslan av att jag väntar på att något ska börja. Men vad är det egentligen som ska börja? Allt pågår ju redan. Är det möjligen framtiden som ska börja? Har inte den redan börjat? Kanske, kanske har jag tagit till mig av alla samtal om att man kan inte kan leva med en veckas framförhållning för alltid. Det är bland annat sånt här jag funderar över när jag inte tycker att jag har så mycket att skriva här. Inte så spännande, eller hur. Jag har ett hemligt bloggarkiv, i det sparar jag inlägg som jag av något skäl låtit bli att publicera. I ett av de där inläggen finns allt jag skulle vilja säga för tillfället, jag bidar min tid och funderar över vilken nytta det skulle göra att blotta allt det där. Egentligen kanske det snarare är en dragkamp mellan modet och frågan om någon verkligen vill läsa det. Hm.

PS. Jag hoppas innerligt att det jag väntar på är sandalpromenader, solsken och lite fintid i Vitan. Inte på att saker saka börja gå åt helvete.

Helg igen

Jahapp. Det har ju varit helg igen. På fredagsmenyn stod The Last Bounce och drinkar på Skrapans 26:e våning med utsikt över hela staden. Det var fint förstås. Last Bounce var på sina ställen helt sjukt bra. Jag avslutade kvällen med att konstatera att det är tur att jag inte en sucker för normal romantik. I så fall hade jag aldrig sett det fina i komplimanger av typen, "Jag tycker om dig - för att du går så fort".

På lördagen firade jag och brudeliten födelsedagsråttan Caroline med middag på Vassa Eggen. Mycket trevligt. Vi pratade om vad vi lekte när vi var små och att man frivilligt gick upp kvart i åtta för att se barnprogram. Tiderna förändras om man säger så. När vakten utanför Kåken kände för att visa sin makt och bara släppa in stammisar bestämde jag att kvällen var över för min del.

Imorn är det redovisning, sen en väntar en veckas ledighet. Från skolan alltså. Det ska bli väldigt skönt.

Det här var ett av de bästa nummrerna i fredags.

Serieknark

Imorse blev jag väckt av en otroligt gryningsälskade sadist som ringde och kvittade i luren. Nu är jag vaken alldeles för sent för att jag vill det. Det är en sån kväll. Jag tvättar och förnuftet ligger väl och myser i torktumlarn bland mina trosor. Klockan är långt bortom läggdags. Förstår det och kunde inte bry mig mindre. Jag drar på ännu ett avsnitt av How I met your mother, för tillfället knarkar jag den serien. Jag brukar sällan skratta högt när jag är ensam, men det händer igen och igen just nu. På Medieskolan för väldigt längesen lärde jag mig att människor tycker bäst om saker de kan känna igen sig i, och helst de där lite knäppa sakerna som gör folk unika. Hela HIMYM bygger på den sortens igenkännig - klart att jag måste älska det. Mellan avsnitten försöker jag skriva en recension om något helt annat. Det går sådär, jag vet nämligen inte vad jag tycker om det jag skriver om och då blir naturligtvis svårt att få det på pränt. Mina anteckningar är dessutom helt schizo, trodde jag verkligen att de där oläsbara gungbrädsanteckningarna skulle hjälpa mig? Note to myself: Skaffa ficklampa, prova fokus.

I mig just nu:

En inte så god macka.
En halvkvävd sanning.
Tusen idéer.
Två öl.
Lagom mycket längtan.
4,5 liter blod.
En handfull obesvarade frågor.
En gnutta ångest.
783035002 varför.
Minst ett oskrivet brev.
Fyra koppar te.
Några miljoner textrader, trumsolon, banjodiscon.
Ett bibliotek av nördiga referenser.
206 ben.
Stora mängder vilja.
En hel del onödig kunskap.
Flera planer.
Ganska många tankar.

Gråaste dagen i mannaminne

Idag har varit en konstig dag. En sån där dag med vind i seglen, men bly i skorna. Det började med snö och den gråaste himlen på länge. Segt. Lågt. Gick till skolan, världens snällaste pensionerade SVT-tekniker kom till vår lilla seminariegrupp och berättade allt vi behövde veta för vårt projekt. Han visste nämligen allt som man kan tänkas behöva veta om TV-produktion och dess utveckling de senaste 50 åren. Paniken över att inte klara uppgiften ersattes av segervittring (ja, man kan tävla i allt). Men fortfarande grått, grått, grått inuti. Därefter mötte vi med vår handledare som gillade alla våra idéer. Bra, men i mig var det ändå världens tröttaste dag. Hem, fixa klart frågorna och uppladdning inför dagens intervju. Stressade ut i regnhelvetet och hittade ingen musik i hela min ipod passade som soundtrack till den här dagen. Surt. Kägelbanan nästa och träffa Noah and The Whales frontman, Charlie Fink som hade roliga, kloka svar på alla mina frågor. Jag pratade ingen låtsasengelska idag, vilket kan räknas som ett stort framsteg, men så var jag inte heller så nervös den här gången - det kan man ju också se som en vinst. Johanna som skulle vara min dejt för kvällen hade inte slutat jobba, så jag satte mig ner och skrev och skrev. Och längtade hem. Och bort. Och till min säng. Noah and the Whale gjorde en fantastiskt fin spelning och försökte övertyga oss om att man visst överlever vad fan som helst.Till och med ett brustet hjärta. Nu ligger jag slutligen här i min säng och önskar att allt bra som har hänt i dag kunde hänt en annan dag. Någon dag när jag hade haft vett och ork att uppskatta det.

Transparent

Jag hatar när jag inte förstår och min hjärna vägrar lägga ner analysarbetet. Frustration.

Google struntar i mig

Efter en del samtal om riktad reklam inser jag att jag är reklamblind. Jag ser inte ens annonserna! Nu har jag blivit besatt av detta och ägnat en bra stund åt att klicka fram min facebook för att aktivt titta på reklamen som borde vara som gjord för mig, men jag känner mig mest förvirrad. Facebook har missförstått mig totalt. Jag skiter väl i dataspel! Efter Facebooknederlaget provar jag min vän Google. Resultatet här är ännu fattigare. Jag söker på alla sökord jag kan komma på. Till vilken nytta? Ingen. Google, Facebook, ni borde veta tillräckligt om mig nu. Ni borde kunna träffa rätt, ni har alla förutsättningar i världen. Jag är besviken.

Lite Berg och dalbana.

Någon gång ibland. När man minst anar det och avsett vad man har bestämt med ödet så springer man ibland på personer som berör och påverkar en på sätt som man inte alls hade tänkt eller förväntat sig. Varje det händer blir jag lika förvånad. Ändå är det betydligt vanligare att människor är fina och bra än till exempel vulkankriser drabbar världen. Jag kan ju försöka inbilla mig att jag står över sånt där. Pyttsan och fan heller. Jag är vare sig för hård eller för skadad för att åka lite emotionell bergochdalbana lite då och då.
I"About a boy" hävdar Hugh Grants karaktär att han är en ö. "I'm fucking Ibiza". Jag har oroväckande lätt att relatera till det där citatet. Jag måste inse att om jag är en ö - så är jag en del av en skärgård. Vi måste acceptera att någon gång då och då kommer den där typen av personer trilla ner i huvudet på en. Frågan är om rädsla och frustration är ett bra sätt att hantera det på.

Noah And The Whale

Blue Skies är ett bitterljuvt litet popdrama. Blue Skies kramar musten ur hjärtat med orkestrerad suck. Texten. Gitarrslingan. Pianot. Trumpeterna. Se och njut av vårens vackraste foto.

The First Days of Spring Official Trailer from charlie fink on Vimeo.

Inlindat

Det är alltid inlindade silkessakerna, som egentligen är bandagerade små bomber som svider allra, allra mest. Även om de är omsorgsfullt paketerade för inte ska kännas, för att skydda lite, är det ändå de som hugger allra, allra vassast i bröstet.
Jag gillar ju inte omvägar och meseri. Nästa gång jag sitter med ett sånt här paket framför mig ska jag slita av emaballaget och tala om att det visst känns. Hur inlindat det än må vara, så gör det ont ändå.

Bergsprängning

Jag blev klar med tentan i tid och fick inte bara följa med och titta på bergsprängning. Jag fick spränga 350 kg sprängmedel och en jävla massa sten också! Det var mycket fascinerande. Jag passade naturligtvis på att fråga ut sprängkillarna om allt också, stackars dem. Varför kan jag aldrig vara tyst? Nåväl. Sprängningen kändes i hela kroppen, som en gigantisk baskagge och Elias tyckte det var en bra idé att filma det hela. Nedan skådar ni reslutatet. Notera gärna hur jackan fladdrar av tryckvågen. När ni sedan åker genom de nya tunnlarna kan ni skänka mig en tanke. I was there och jag lämnade ett stort hål i berget. Jag vet, det här inlägget doftar hybris.

Enjoy the silence

Ibland säger jag inget när jag verkligen borde. Ibland säger jag alldeles för mycket när jag egentligen borde vara tyst. Ibland är det som att alla dammar svämmar över samtidigt och jag kan inte stoppa mig själv när det blir för mycket. Ibland förstår jag först efteråt att jag borde sparat lite på krutet. Ibland tycker jag att jag vare sig har något att vinna eller förlora- då kör jag bara. Det är helt klart skitdumt och jag förhastar mig ibland. Ganska ofta faktiskt.
Ibland inser jag att jag alldeles för sällan säger de där sakerna som är bekräftelse. Det handlar ofta om att jag är rädd att säga för mycket eller att jag tror det framgår så tydligt ändå. Ibland är det helt fel att förlita sig till att andra förstår. Det jag säger med kroppen kanske borde - och måste vara ord att ta i munnen, men ibland vill jag bara inte prata. Andra gånger kan jag inte prata. Ibland är jag helt säker på att ögonen säger alla orden som hjärnan aldrig skulle tillåta passera läpparna.

Motivation och ett udda backstagepass

Det finns motivation och det finns motivation. För ett tag sen träffade jag på den största motorsåg jag någonsin sett. Man kan såga i berg med den! En säker källa hävdar att jag ryggade tillbaka med skräckblandad förtjusning i blicken när jag såg den. Jag skulle nog förmodligen reagerat likadant på Loch Ness-odjuret. Orden "Man kan såga i berg med den" har sedan dess ringt i mitt huvud. Jag vill såga i berg med den! Jag vet inte riktigt varför, men något inne i mig vill det. Till saken. Jag sitter just nu med ännu en hemtenta, som för en gångs skull, turligt nog verkar vilja gå min väg. Om jag blir klar imorgon med den, vilket jag troligtvis också blir, ska jag eventuellt fira det med att följa med och kolla på bergsprängning. Bergsprängning! Vi snackar dynamit och grejer. Ihhh! Det finns som sagt motivation och motivation. Och antagligen har jag druckit öl till leda och köpt tillräckligt många klänningar för att det inte ska funka som morot längre. Utöver det är det antagligen det där gamla grejen med tittskåp in i andras världar som lockar. Platser jag inte har tillträde till. Platser som jag vet för lite om. Jag tackar högre makter för att inte alla jobbar med meeedia. Fyfan vad tråkigt det skulle vara.

Mumford & Sons på Slussen

Igår spelade Mumford & Sons i stan. Äntligen. Det var bland det bästa jag någonsin sett (men så har jag också väntat i två år). Så mycket nerv, så mycket äkta jävla kärlek. Debaser kokade, tonårsflickor pojkbandsskrek och vuxna män grät. Allra bäst var det när de spelade så att svetten stänkte och fullkomligt rev loss själen. Det är bara att konstatera, det har aldrig varit så lite måndag som igår.

OBS. Det här var bara en liten och extremt partisk reflektion. Det kommer alldeles snart en riktig recension på Devotion.

Klättring

Klättring alltså. Jag provade och vilken grej! Vilken kick! Det var riktigt roligt. Och kanske en tredje väg till det exakta nuet. Det som gjorde det så roligt var en mix av tre saker; adrenalin, problemlösning och utmaning. Jag tog mig betydligt högre upp än den där halvmetern jag trodde att jag skulle klara, fast aldrig hela väggen. Efter första försöket var jag helt skakig. Adrenalinet. Efter femte försöket var jag ännu mer skakig. Mjölksyran. Nu sitter jag har här med två skinnflådda fingrar, handleder som är så ömma att det knappt går att skriva för hand och bara längtar efter att ta mig hela vägen/väggen upp. Det enda upplevelse jag kan jämföra det med är första gången jag dök och det tjatar jag ju fortfarande om. Tre år senare. Jag är så himla glad att jag provade.

Klantaren

Jag är världsmästare på klanteri. Den här veckan har jag lyckats dubbelöverföra en ganska ansenlig (i studentmått mätt) mängd pengar till en vän. Bara för att jag inte visste/kom ihåg om jag hade klickat på skicka eller inte. Smart. Jag har också sagt att jag vill prova klättring och tyckte att en bra dag för det var idag. Dagen efter Klaus och Johans inflyttningskalas. Dagen efter ännu en sen kväll på Debaser. Smart. Men det är lugnt. Så klart jag ska prova att klättra. Jag ser till och med fram emot det med lite förväntanspirr i magen. Mina gymmuskler kan verkligen behöva en utmaning och min hjärna mår utmärkt av prova nya saker. Det kan förstås hända att jag klantar mig och fastnar upp och ner i selen. Om jag nu ens behöver linor och selar, jag lär inte ta mig högre upp en halvmeter.

Sen måste jag passa på att älska Johanna lite, hon ljög om att hon utvecklar båtmotorer i natt. Hela vägen från The Sluss till Råcksta. Johanna vet inte ett skit om motorer och stötte på lite patrull när ett gäng ingenjörer ifrågasatte en del av Johannas fakta. Men mästerlögnerskan slingrade sig och klarade det. Någon dag ska jag berätta om alla våra äventyr. Allt från flickkollektiv i Saltsjöbo till ganska avancerad rymdforskning.

Lite kärlek till Bear Pilot

Jag tänkte passa på att att gilla något innan jag sover. Därför tänkte jag att Bear Pilot kunde få lite kärlek. Lyssna här. Jag tycker om drivet och trumpeterna. Förstås. Det andra jag tänkte gilla är programmet "Så ska det låta". Jag vet, det är inte så jävla god smak att tycka om det, på tal om indieängslan. Men jag gillar när folk blåser mig av stolen när jag som minst förväntar mig det. Den pågående säsongen är hemsk, det minsta man kan begära är väl att folk sjunger rent i ett musikprogram, men icke. Men ändå. Och mycket viktigt, jag tittar bara på det i SVTplay så att jag kan spola. Det tredje jag gillar är folk som är snälla mot mig helt utan att ha något att vinna på det. Det får mig att tro på godhet. Kind of. Eller så.

Indieängslan

De senaste dagarna har jag funderat lite över ordet och företeelsen indieängslan. Vad är det egentligen? Rädsla för att inte ha tillräckligt god smak? Jag skriver för ett otroligt nördigt finsmakarmagasin. Jag om någon borde känna indieängslan, men gör det aldrig. Jag tror att det är vanligare med den där känslan när man inte riktigt vet vad man tycker, men samtidigt förstår var man borde stå. Det verkar hur som helst vara en mycket obehaglig känsla, jag är glad att jag är dum nog inte förstå det och på det viset slippa.

Om någon vet vad indieängslan verkligen är, please send me a mail.

Mögligt bröd - magiska tankar

Mögligt bröd är mögligt bröd och ingenting annat, ok? Mögligt bröd är inget dåligt omen, inget hemligt tecken, ingen övertäckt kod. Det är gammalt bröd som det växer svamp i. Ok? Det förevisar vare sig terroristdåd, pest eller något annat miserabelt. Det är när man inser att man lägger magiska tankar på en jävla macka som man förstår att man är riktigt knäpp i huvudet. Jag lyckas alltså applicera katastroftankar till och med på smörgåsar! Någonstans där gick gränsen och hela skiten vände. Mitt deppmood förvandlades till väldigt mycket skratt och mitt humör fullkomligt bungy jumpade mot himlen.

Kan det vara så att mögligt bröd kanske rentav är ett gott tecken...?

Mönster?

Ser ni något mönster?
Om jag är ironisk? Nej. Inte det minsta.

(Hoppas ingen dör av lite objektifierade män och lånade bilder).

Tjusiga rosetter, filmjölksbröd och spökmoln.

Ibland tar jag lite paus från världen. Jag tycker att jag får det, ibland är det ok att bara vila lite och tänka klart, tänka om och förhoppningsvis slutligen tänka något bättre. Åtminstone kanske komma fram till något. Idag har jag mest tänkt på att jag tänker för mycket (hur ironiska tankar är inte det) Folk säger jämt "Tänk inte så mycket" och naturligtvis har de rätt. Men jag ska sanningsenligt säga att jag inte förstår hur man inte tänker för mycket. Jag försöker, men jag vet verkligen inte hur man gör. Jag försöker lösa knutarna, knyta upp och knyta om. Tjusiga rosetter, robansknopar och pålstekar.

Igår var det bakdag i Älvsjö. Det blev en hel del filmmjölksbröd och korsordslösande. Väldigt söndag och jag undrar om det är inte är lukten som är den allra största behållningen med att baka. Precis innan jag somnade igår tänkte jag på hur annorlunda molnen ser ut på natten. De var nästan illvilliga där på Brommahimlen. Konturlösa. En hand i håret, kroppsvärme och sen kom den. Sömnen.

Bussfunderingar

I skrivande stund åker jag buss och på bussar finns det människor och finns det människor så börjar jag fundera. Inget inspirerar och får mig att fundera så mycket som just människor. Alltid när jag åker lite längre sträckor finns det någon i närheten som lyssnar på musik i läckande lurar. Alltid. Det slår aldrig fel. Idag är det lugnt, karln lyssnar på vanlig mainstreemrock, det är när folk lyssnar på läckande techno som blodet rinner till mina knogar snabbare än snabbt. Jag hatar techno, trance och allt annat i samma kateogori. Andra får gärna lyssna på det, men jag vill helst slippa. Det gör man inte när någons lurar inte håller tätt och man sitter fast på ett tåg. Då biter jag ihop, stoppar in mina lurar och räknar minuterna till slutdestinationen. Man har ju inget val. Man är lite som en fånge.
Hursomhelst. Min stora fundering gäller egentligen hur det gick till förr i tiden när man ville höra en liten truddelutt på bussen, långt innan ipods, walkmans och andra portabla musikmaskiner fanns, Tog man med sig en gitarr? Visslade man en snutt? Ordnade man allsång? Eller fick man helt enkelt klara sig utan musik på resan? I relation till att ha någon som visslar hela vägen från Norrköping till Stockholm, så verkar ju det här med läckande lurar som en bagatell.

Hemvändaren

Ibland är jag sjukt dålig på att vara i nuet och andra gånger är jag världsmästare på det. Stundtals tänker jag inte ens på nästa sekund. Ibland ligger jag flera dagar fram i tiden. Det skulle vara skönt att vara lite mer jämn i tankeflödet, men sådan är inte jag. Ge mig Norrköping, Västra Husby och jag längtar till Stockholm på två röda. Så mycket rastlöshet, på så lite tid, helt sinnessjukt. Jag är som sagt i södern och träffar familj och vänner. Just nu familj. Gör en gammal klassiker och LAN:ar med Matilda. Inget klassiskt LAN dock, utan en helt annan sort, för vi spelar nämligen inte spel. Vi hänger i varsin fåtölj, snackar väldigt mycket strunt, dricker mammas vin och kollar fancy sidor som Facebook. Det tar fem minuter innan det fullständigt spårar ur och vi ligger dubbelvikta av tyst skratt för att inte väcka vår sovande mamma. Jag gillar mina syskon - de är två sjukt roliga, ironiska och knäppa personer. Slutligen blev de stora nog att umgås med.
Imorgon väntar staden och vännerna. Det blir fint. Jag kommer förskräckas över hur snabbt Norpan förändras, hur låga husen har blivit och över nya kvarter växer (läs Strömparken), men jag kommer glömma allt när jag dricker sejdel med Ylva på munken imorn. Norrköping är kärlek och hat. I båda fallen bäst på distans. Jag och en annan Matilda diskuterade det här igår, problemet med Norrköping är att man har besudlat varenda kvarter med minnen. Det går inte att passera ett ställe utan att referera till något som hände för väldigt länge sen. Kyssar och bråk. Gråt och Lyckoskutt. Imorgon tar jag en nattpromenad i industrilandskapet, trots att det förmodligen skulle kunna vara farligt. Det är det säkert om man har otur/dålig tajming, men så är väl resten av livet också?

Just det. Var Owen Pallett var fin? Jaa!

Intutionen

Jag har så dålig intuition att jag förmodligen är man. Ingen kan bygga så stora spökhus, så snabbt som jag. Antagligen har sällan någon så fel som jag heller. Nu ska jag se Owen Pallet. Jag hoppas magkänslan har rätt när jag tror det kommer bli en bra kväll.