"Orsaken är elektriskt kaos i hjärtat". Och vips är sinusrytm det vackraste ordet i världshistorien och om inte där så åtminstone i SAOL.

Jackstöldernas Norrköping

Och så blev jag av med min andra jacka på ett halvår i Norrköping. Har detta blivit jacktjyvarnas stad? Utgår de stora jackligorna härifrån? Åker de omkring i skåpbilar och samlar ytterplagg för att sedan sälja dem billigt till Baltstaterna? Jag vet inte alls, jag vet bara att jag blir ledsen av att se mina jackor försvinna. Jag älskar mina kläder, annars hade jag aldrig köpt dem och det är ett helvete att hitta den perfekta jackan och så har någon idiot mage att sno den. Mamma säger sånt där som mammor ska säga om att jag borde ha lärt mig sen förra gången. Men det har jag inte. Jag lär mig inte. Jag hoppades att den första jackstölden var en engångsföreteelse. Utöver det inträffade var det en rolig och fin juldag med alla mina finaste här. Träffade människor som jag inte sett på 150 år. Märkligt, fint och på en del sätt lite omvälvande. Norrköping är och förblir fruktansvärt konstigt för mig.

Västra Husby och Julen

Allt sker i en viss ordning och hela julfirandet har gått lugnt till. Visst finns kraven fortfarande här outtalade, men jag väljer att ignorera dem. Jag fick nästan bara bra julklappar och gav bara bort bra julklappar, inga onödiga saker. Skönt.
Snön är inte lika jävlig som jag tänkte mig och jag går omkring i täckbyxor(!) när hunden behöver promenera. Under mina fötter knastrar snön och jag klafsar runt i lånade Goretexkängor som inte läcker det minsta, underskatta aldrig värdet av att inte frysa, jag har gjort mina conversevintrar. Jag går förbi pulkabackarna från barndomen - de som brukade höga som K2 har krympt ihop till små lut. Jag minns att det var en sjujävla pärs att få upp pulkan där och nu ser jag inte ens skälet till att åka i den fjuttiga backen. Jag minns alla gånger vi lekte förr i tiden, snökojorna, islyktorna och hur långa alla dagar var. Jag minns jullovsmorgon på TV, gå upp en kvart tidigare för att hinna väcka alla Barbies och sätta dem på rad, jag minns vårat hemmagjorda marsipangodis. Jag minns hur tillvaron såg ut innan skilsmässor, ansvar, heartbreak och vuxenlivet kom emellan.


God Jul!

Uppdaterar

Jag vill börja med att ursäkta den dåliga uppdateringen här, tänker hela tiden att jag ska bättra mig. Efter nyår kommer det bli som vanligt här igen förhoppningsvis. Jag har dock två saker att skylla på, julhandeln (den föder i helt sjuka tankar i mig) och att jag producerar ganska mycket text just nu dels för eget bruk (boken) och dels för Devotion. Nog med ursäkter nu.

Julhandeln är ett kapitel för sig, eller ett kapitel, jag skulle kunna skriva en bok om det. Människor är fantastiskt roliga ibland, jag älskar frågor som "Vad gillar 18-åringar ?" och "Tror du den här blir bra till min syster?". Människor är också fantastiskt stressade och bortom allt sunt förnuft många gånger. Inne i mig härjar 5-åringen och 85-åringen, den ena vill lägga sig på golvet och skrika och gråta av trötthet, den andra säger "Såja ta det lugnt, borde du inte ha lärt att det går över?".
Jag har hjärtklappning på nätterna och jag inser att det här livet inte är hållbart längre. Jag längtar till ett liv där jag orkar och har tid att se människor igen. 2010 får bli förändringens år. Som alla andra år.

Nu kommer julen, i år igen, jag lyckas aldrig stoppa den! Min vän Marianne sätter käppar i hjulet och ger mig julsaker. Hittills har jag fått en elljustake och hon hotar med tomtar. På onsdag tar jag och hunden Kanelen tåget till Norpan, alltså kan jag bota min djurlängtan hela julen. Katt, hund, häst, ett helt litet zoo till mig.

Nyårslöften och sånt tar vi i nästa inlägg.

Matlagningsfascister och amatörer

Halv åtta hos mig. Programmet alltså. Jag gillar det och många jag känner gillar det. För den som inte har sett det, träffas fyra främlingar och bjuder varandra på hemmamiddag under fyra kvällar och i slutet av veckan vinner den bästa femtontusen kronor. Nu har jag tyvärr hittat några vis att ogilla detta charmiga program på. Upptäckten att det finns gott om matlagningsfascister ute i landet smärtar mig. Det är trakörpannor hit och chokladtorn dit och den som inte har gjort glassen själv blir straffad med döden. Om någon har gjort en enkel rätt säger alltid någon snorkig person "Det var ju husmanskost!". Ve och fasa - husmanskost! Det är då jag vill öppna TV:n, kliva in deras matsalar och skrika "Detta är ett matlagningsprogram för amatörer! Det är mötet mellan människor som är det fina! Ge er!" Jag får direkt obehagskänslor när folk tror att de Melker Andersson eller Erik Lallerstedt. I min värld är det helt ok att inte vara stjärnkock och det märks på kvällens meny. Ni skådar den nedan.

Förätt: Finn crisp
Huvudrätt: Två ägg och en varma koppen
Efterätt: Apelsin och te

Genomgående dryck till alla rätter:Funligt wildberry.

Smashing news

Jag har glömt att berätta en grej, eller snarare valt att inte göra det. Såhär är det, från och med nu kommer jag skriva lite för musiktidningen DevotionMagazine. Äntligen får jag nörda loss offentligt utan att folk tror att banden jag pratar om är på låtsas. Det är också ett steg närmre min gamla dröm om musikjournalistik. Jag är peppad och glad över möjligheten.

Nu sitter jag på ett café i Hornstull, skriver rent en intervju och de spelar Kinks Waterloo Sunset. Slutsats: det finns hopp.

Walls

Titta vad jag hittade! En ny och fin Shout out louds låt. Pianot är underbart och drivet är hur härligt som helst. Mina fingrar kommer smyga sig till playpilen igen och igen och igen resten av kvällen. Det är liksom bara att erkänna.

Helgen - den korta och något censurerade versionen.

Jag känner att saker börjar vända nu. Lusten börjar komma tillbaka. Tankarna är inte bara gröt längre, de är idéer igen. Det är så jag vill ha det. Jag vill inte vara ett uttröttat deppigt monster. Det är söndag igen, men jag känner mig inte ensam. Den här helgen har varit hysterisk rolig. I fredags var det kalas hos My och sen blev det en sväng på Spyan. Ett slusko synade mig från topp till tå, la handen på min höft och frågade om jag var där ofta. Låt mig va sa jag. Sen tog jag taxi till någon annanstans (mammacensur), taxichauffören envisades med att ha rutorna öppna (i december?) och spela sjukt deppiga spanska gitarrlåtar på en volym som fick diskanten att skära i mitt huvud. Om det skar för att det var högt eller för att jag var onykter låter jag vara osagt. Rolig kväll, rolig natt. Jag borstade tänderna på öppen gata. Allt väl.

Det blev lördagkväll och spelningar på Debaser. Mixtapes and Cellmates var väldigt fina. Alberta Cross är bättre på skiva (eller hur man nu säger i dessa Spotifytider). Jag konstaterade att det var roligt att vara ute med människor som jag inte alltid är ute med och som vanligt nickade jag nöjt för mig själv på vägen hem och tänkte; jojo, jag älskar Debban. På en del sätt var igår en mycket märklig kväll. Ibland blir jag helt förvånad över vilka vuxna resonemang jag för. I min hjärna är det en femåring och en åttiofemåring slåss om alla beslut som jag är tvungen att fatta. Jag blir alltid lika förvånad när jag väljer det förnuftigaste.

Underkläderna och julen del.1

Det här med julen och alldeles för sexiga underkläder. Jag förstår mig inte på det. Vad har det med varandra att göra? Jag förstår att det är en enkel och bra julklapp. Fint so far. Men jag förstår inte att underklädeskampanjer är synonymt med julhandel. Eller jag ser det här: Pojkvän köper formpressad pushup och matchande string i röd och svart spets till sin flickvän. Hon fnissar och skäms lite när hon öppnar dem inför svärföräldrarna. Använder dem några gånger i sovrummet för att göra honom glad, sen faller de i glömska under kategorin opraktiska underkläder. Sen så upprepas det här varje år. Handlarna satsar stora pengar på att marknadsföra dessa slinkiga tygbitar, folk köper dem och handlarna blir nöjda när det hela faller väl ut . Jag förstår den biten, men jag förstår inte varför behöver man spetsar och underkläder som är på tok för kinky just till jul? Var kommer denna tradition ifrån? Finns det några historiska skäl? Gav grevarna i Tyskland sina fruar garn att virka spetsar av i juletider på 1700-talet eller så? Det är kanske bara jag som tycker det är för kallt att vara lite läcker medans julljusen brinner, vad vet jag? Nåväl. Jag återkommer i ämnet.

Bilder från det förflutna

Igår tackade jag nej till allt som en lönelördagsnatt i Stockholm erbjuder och tillbringade istället kvällen i soffan. Helt ensam hemma och det betydde självklart musikmaraton. Med ena benet på ryggstödet låg jag och lyssnade på väldigt hög och väldigt bra musik. Sen samlade jag mig och skrev en recension (den kommer dock inte dyka upp här). Ibland slår det mig att det är så förbannat svårt att skriva och framförallt att skriva bra. Då kan man ju fråga sig varför jag envisas med att vilja ha det som yrke, fast det är ganska simpelt egentligen. Det är helt enkelt roligaste som finns, i alla fall när man får ihop orden och flödet, annars blir det lätt ganska saftig ångest.

Idag dök det upp en bild från det förflutna på facebook. Hultsfred. 2003. 19 år gammal. Ganska berusad och i armarna på någon som en gång betydde hur mycket som helst. Jag konstaterar som vanligt att jag såg för jävlig ut back in the days. Jag tänker att om den där lilla tjejen bilden hade vetat hur livet senare skulle arta sig hade hon då handlat annorlunda? Varit snällare, hårdare, modigare i sina beslut? Nåväl. Allt var roligt så länge det varade och tiden går, han som en gång betydde så mycket spelar ingen roll längre, mitt hår är numera bara brunt och nitarmbanden på bilden vilar i den goda matjorden i Danmark. Fint så.

Här finns en ny playlist.

Teknikdåren

Jag har köpt mig en ny telefon eftersom min gamla härstammade från stenåldern och fungerade ungefär lika bra som vilken bit flinta som helst (att ringa med alltså). Nu är jag uppdaterad och åter en del av det digitala samhället. Det sjuka är att på tre dagar har jag skaffat nya behov och nya vanor. Allt har naturligtvis med telefonen att göra. Aldrig tidigare har jag övervägt om eller ens tänkt att jag behöver ett bildredigeringsprogram(!) till min telefon. Tillgång och efterfrågan i dess ädlaste form. Det är otroligt fånigt hela grejen och jag känner mig själv väldigt väl. Det här kommer sluta illa! Snälla stoppa mig innan jag köper ekolods- och fiskmätarapps för 15 kronor stycket på fyllan.

Söndagsensam.

Det är söndag och ibland på söndagar så blir jag väldigt liten och ynklig. Plötsligt känner jag mig ensammast i hela världen, trots att jag inte alls egentligen är det, men ändå - känslan av det. Det jag inte förstår är att jag är varken mer eller mindre ensam på till exempel torsdagar, men det är bara på söndagar känslan av att vara en på en öde ö kommer. Varför i hela friden är det så? Upplys mig.

Imorgon kommer i alla fall Frankie hit. Hon ville ha semester, men jag tvingade med henne på lite jobb också. Av den roliga sorten förstås. De närmsta dagarna kommer således bestå av fikor, skratt och konstiga fotografier. Dessutom har jag styrt upp nyårsafton redan. Skönt.

Och vips så är det inte så ensamt längre.

Still love you Fanfarlo

Jag älskar Fanfarlo fortfarande, lika mycket som i somras märker jag. Den här låten ett fantastiskt trumpetsolo, xyolofon och körsång som kittlas på hela min rygg. Lyssna, lyssna, lyssna!

Rör du så dör du

Min kväll har gått i feberns och ilskans tecken. Jag är så arg att febern förmodligen har gått upp några grader, jag kokar inombords. Såhär ligger det till - jag blir en tiger när någon behandlar mina syskon illa. I det här fallet min syster. Jag har lust att trycka upp tröjor med texten "Rör du, så dör du", men jag är inte dummare än att jag förstår att det skulle vara lite väl creepy och överbeskyddande. Och dessutom skulle det bli fruktansvärt fula tröjor, när skulle jag använda den liksom? Men budskapet, tanken är lika fullt existerande som mitt svettiga nattlinne.

Inga tankar, tåg och livet- ett litet helvete

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det var si och så längesen jag tänkte på någon specifik person. Det jag inte inser är att i samma sekund som jag tänker att jag inte har tänkt på den så är tankarna hos den personen och nedräkningen tills nästa gång jag kommer på mig med att inte ha tänkt börjar. Varför håller jag på såhär? Kanske läge att citera Decartes.

Idag gick en mobilpratande kille förbi mig, han sa att tåget var försenat och att livet är ett helvete. Så kan man väl också se det antar jag. Tycker bara att tågförseningar är ganska lätta grejer att hantera. I alla fall i relation till många andra, värre saker.

Kyläckel

En brun och degig gurka, 10 stycken matlådor med grönmögliga rätter som förmodligen en gång i tiden varit delikata, mjölk med utgångsdatum i september, vitluddig ost och för länge sedan bortglömda smörgåsar. Det här är ett litet axplock av vad som åkte i sopporna när min kollega städade kylen i lunchrummet. Jag satt där och försökte äta lunch samtidigt. Försökte - för det är så gott som omöjligt att äta något när ett avsnitt av Rent Hus utspelar sig mitt framför ögonen på en. Jag ville kräkas. Det är ju inte så konstigt att det luktar illa i kylar.

Ironville

Tvärvägsrelaterat band med Arcade Fire-komplex. Riktigt bra tycker jag (frågan är om jag är lite väl partisk eftersom jag älskar båda banden jag refererar till). En fin tecknad video också , missa inte katterna med glasboll på huvudet.

Jag tar mig an den storasysterliga plikten

Jag hotar min lillebror, jag säger att han aldrig kommer få en tjej om han inte sträcker på sig. Han gör som jag säger för en sekund, sen sjunker han ihop igen och konstaterar kort att det finns många Quasimodos. Varför tar han mig inte på allvar? Tror han att jag slänger mig med tomma hot? Eller litar han inte till min kunskap? Eller tycker han att jag kastar sten i glashus? Eller menar han helt enkelt att jag inte är ett lysande exempel på framgång hos det motsatta könet? Problem nummer två är att lillebror har växt om mig med flera decimetrar och det försvårar våra slagsmål. För mig alltså.

Eric på film

Christian länkar en video, gissa om jag blev förvånad när Eric dök upp på skärmen.

(Om man inte förstår det roliga så är skämtet att Eric ofta och gärna pratar om cookies, dessutom kan jag skönja vissa munlikheter).

Tid och iskallt regn

För mig kom hösten redan i juli, men i början av veckan kom det verkliga November med allt som det innebär. Regn, slask och brutalt mörker. Jag är tröttare än någonsin och enda sättet att få mig ur sängen är att lova mig en timmes sömn när jag har klarat av jobbet. Den här veckan har jag tillbringat på plottershopen och där lever man på kontorstid. Kontorstid innebär tidiga mornar och tidiga mornar är starkt förknippade med dödsångest för min del. De första timmarna är det som att jag befinner mig under vatten, blubb, blubb låter det när folk pratar, det tar lång tid innan jag inser att jag är den tilltalade. Det allra bästa med kontorstiderna är flextiden. Alltså behöver jag inte passa en exakt tid och då blir mornarna inte lika kravtyngda. En sak jag verkligen inte förstår på det där kontoret är dock varför de äter lunch så himla tidigt, det blir ju väldigt mycket dag kvar och jag hinner bli både hungrig och utmattad innan eftermiddagen är till ända. En annan grej som jag gillar med kontoret är att det känns lite som en myrstack, överallt pågår det något och därför gör det inget om det är kö till kaffeautomaten, då får jag nämligen tid att blicka ut över aktiviteten.

Fikade med Wilda efter jobbet och hängde runt i det ganska öde köpcentret i Liljeholmen, det var trevligt. Wilda får mig att må bra och så berättar hon alltid roliga saker. Sen åkte jag hemåt och promenaden i regnet hem tog nästan livet av mig. Väl framme vid min dörr böjde jag mig ner efter nyckeln, en liten, men ack så iskall droppe hann falla från balkongen och ner innanför min jacka, den rann längs smärtsamt längs hela min ryggrad, jag tänkte; nu ger jag upp. Min enda tröst var att jag var hemma och att jag hade nyckeln i min hand. Det var den lilla lyckan.

I won't care for you like I really supposed to.

Sunksöndag och det som kliar under huden

Livet, helgen och grubblet. Till sist blev det söndag och jag var inte sen att acceptera faktum. Sunkat runt i pyjamas, hästsvans och raggsockor hela dagen, sett repriser på tv varvat med webbtv och en och annan film. Under alla lager slafskläder kliar mitt sinne och jag får väl helt enkelt lov att konstatera att jag är inte nöjd med den jag är just nu. Men jag kan bättra mig. Jag ska bättra mig. Tack Idol-Olas Backstreet boys sjungade körslagskör för den insikten. 20 skånska karlar med tindrande sängkammarblick à la boyband är tydligen det som krävs för att jag ska inse att det är dags för skärpning. Dags att bli snäll, mjuk och fin. Cynism och bitterhet är sooo last year (eller i mitt fall, so last month).

Kontoutdragen skvallrar

Mina digitala kontoutdrag vittnar om ett väldigt rutinartat liv. Det hade varit roligare om det stod lite mer flashiga eller mystiska saker. Tänk om jag tappar mitt bankomatkvitto nu. Det vore katastrof, jag verkar ju skittråkig.

Jag bjussar på ett, såhär ser det verkliga ut:
H&M
Debaser
VI Älvsjö
H&M
Systembolaget
COOP Älvsjö
Sandys
Monki
Debaser

Såhär vore det roligare om det såg ut:
Lön: 10000000000000 kr

OS

Jag vet att livet inte är en tävling i att få svåra pojkar/män/karlar/killar/snubbar att le. Men det känns lik förbannat som en liten vinst varje gång det sker.

#

Gör din egen lookalike

Det är alltid härligt med do it your self, men tjejens agenda var väl uppenbar och det tyckte hennes kille också. "Varför ser alla jackor du plockar fram åt mig ut som Edward Cullens vampyrjacka?". Jag fnissade för mig själv och tyckte det var lika fånigt som vanligt att bestämma över sin kille (jag tycker självklart att det är fånigt att bestämma över sin tjej också).

Den blödiga hundvakten

Jag har varit hundvakt idag och nu är mitt pälsdjursbehov lite stillat. Min blödighet tog sig helt nya former och jag ville inte att hon skulle känna sig ensam på golvet, så jag flyttade helt enkelt ner mig och mina saker dit. Så låg vi där och jobbade, eller jag jobbade, Tuva pussades och buffades mest. Sen tog vi en långpromenad genom världens finaste höstskog. Raggsockar, fuktig frisk luft och en jätteglad hund var den perfekta motvikten till allt som är trött och ledsamt i min tillvaro. En sällsamt fridfull dag.

Jag kan inte gå i höstskogar utan att höra den här låten i huvudet.

Malin och Camilla är på semester - i fantasin

Jag och Camilla har dragit på semester, det är lite oklart var vi befinner oss, men det spelar inte så stor roll när man semestrar i fantasin. Nedan följer ett utdrag ur ett soldegigt samtal.

Malin
Vi borde inte ha druckit den där sista ölen, jag börjar bli onykter. Det är så det blir om man dricker i solen.
Camilla
Jag vet, dessutom har jag bränt mig efter att jag däckade...
Malin
Borde väckt dig, men jag var ju på massage då. Förlåt!
Camilla
Det är lugnt, lite after sun, så är man igång igen.
Malin
Jag ska på en asnajs klubb på playan sen. Massa roligt folk och så måste man vara jävligt snygg om man vill komma in där som kille.
Camilla
Count me in!
Malin
I guess that makes it you and me -och sjukt många snygga karlar.
Camilla
Absolut!
Malin
Måste i säng skapligt dock. Ska upp och dyka imorn ju.
Camilla
Jag tror jag tar en yogaklass då.
Malin
Jag har hört att snorklarna ska vara heta...
Camilla
Mm, om det är flera så kanske jag borde överväga att följa med och dyka?
Malin
Vi kan ju yoga på eftermiddagen eller kanske sova?
Camilla
Vi säger att vi ska yoga, men förmodligen sover vi väl, så vi orkar med natten.
Malin
Jadu, det är inte dumt det här livet.
Camilla
Verkligen inte!
Malin
Idag ska jag bara äta efterrätt.
Camilla
Det har vi nog gjort oss förtjänta av

Väldigt många dumheter

Jag och lillasyster diskuterar livet via MSN ibland. Så även i kväll och jag började tänka efter att vi hade sagt gonatt. Tänk om, för att citera Håkan H, lite kärlek av fel sort och sympatier från fel håll är en kanske en strategi helt åt helvete. Tänk om det är det eviga bekräftelsebehovet som talar, nej, skriker; ge mig uppmärksamhet, bada mitt ego i strössel.

Och sen undrar lillasyster varför jag är så klok. Vojne, vojne. Där fick egot skäl att svälla igen. Jag förklarar så förståndigt som bara storsystrar kan att jag inte alls är så klok, att jag egentligen bara har hunnit med många dumheter. Väldigt många.

Veckans playlist

Finns här.

Slagborrar

Av alla verktyg som finns är ändå slagborren min absoluta favorit. Den låter riktigt högt, får marken att skaka och det den borrar i att damma så mycket att en prärie framstår som nystädad. Hela sommaren har det varit bygge på jobbet, det är över nu och således har mitt umgänge med slagborrar minskat betydligt. Därför visste inte lyckan några gränser när de alldeles nyss slagborrade mellan plattorna på pendeltågsstationen när jag kom hem. You and Me slagborren.

Ett litet, litet djur

Är man uppväxt med djur omkring sig så är det stundtals svårt att vara utan och just behöver jag bara en liten hund, katt, gris. Till och med ett marsvin skulle kännas OK (fast burdjur är bojkottat i min värld). Till saken hör också att det finns fantastiska husdjurssajter som får mitt inre att kvida "Bara en liten, liten valp" och jag förstår att de här sajterna är förmodligen vad valfri godis- eller bakverksblogg är för en bodybuilder. Också spännande att det går mode i husdjur. På 90-talet skulle man ha iller och jag behöver väl inte nämna att chihuahuaorns prisbild ökade lavinartat när kändisar började stoppa ner dem i sina handväskor? Det var då. Nu ska man ha microgris eller en Afrikansk dvärgigelkott. Det är inte sunt, men jag tänker redan "Bara en liten, liten microgris".
Så här ser en sån ut.

Verkligheten

Bear Quartet var väldigt fina och Whitest boy alive sjöng don't give up för mig hela vägen hem. Jag är uppriktig förvånad över hur jobbigt det är att en gång ha brytt sig.


(ni behöver inte titta på det crappiga fotomontaget, jag ville bara spela låten igen.)

Tidsresa

Att ha en blogg är att ha en tidsmaskin. För ett år sen tänkte jag såhär.

Angående Bloggawards

I bloggosfären nämns det kommande Bloggawards på alla möjliga ställen. Jag måste klaga lite nu, för det är ett fruktansvärt tunt urval av bloggar nominerade. Och självklart känns det som en personlig oförrätt när inte en enda av mina favoritbloggar har fått en nominering. De har en designkateogori, men det som dominerar hela skiten är så kallade livsstilsbloggar. Jag är helt enkelt sur för att det mest verkar vara en sorts livsstil som räknas. Är det verkligen bara shoppasakerätalunchpåmoccolivsstilen som är värd att prisa? Vad hände med alla dem som lever för tillexempel musik? Eller rödvin? Eller fitness? Eller fotboll? Eller bilbanor? Eller färglatt godis? Veckorevyns värld är fortfarande lika liten som när jag var 15.

Ett sätt att älska ett band

Vid väldigt speciella tillfällen lyssnar jag på The Clientele tillsammans med andra människor, men det ska en del till för att det ska ske. Jag älskar nämligen det här bandet och vill inte förstöra deras musik med tradiga minnen.

Copywriter goes sotare

Googlar runt i jakt på spännande jobb och nya idéer. Läser arbetsbeskrivning efter arbetsbeskrivning. Alla söker renässansmänniskor. Konstaterar syrligt att de här företagen kommer få leta länge. Sen brister det för mig och jag skrattar högt, ovanför jobben jag tittar på sitter en banner, på den står det "Vill du göra karriär som sotare?". Varför inte egentligen? Det känns dock som någon strateg inte riktigt har gjort sitt jobb och som att den här bannern blinkar på fel ställe.

Dessutom måste jag säga att Stadiums höstruggiga jackreklam är fin. Den är nordisk, rå och ser väldigt kylslagen ut. Inte en vit fjällstopp så långt ögat kan nå. Bara snålblåst, snöblandat regn och svart vatten. Riktigt snyggt.

Logik och konsekvenser

Det logiska valet när det är bråttom till tåget och conversen står nytvättade i källaren är ju naturligtvis högklackade stövletter. Fyfan för den logiken. På tåget kom förnuftet ikapp mig och jag undrade vad jag höll på med. Precis som vanligt. Efter ett par timmars jobb gjorde mina tår slut med mig. Nu måste jag fjäska och bönfalla dem att ta mig tillbaka.

Rättstavning

För andra gången på två dagar kommer jag på mig själv med att skriva hjärna istället för gärna. Men jag gjorde om och rätt, båda gångerna och nu erkänner jag. Frågan är bara vad jag ska skylla det här på?

Mamman och meteoriterna

Jag tjuvlyssnade på ett fint samtal mellan en mor och hennes son idag på pendeln. Han var som barn är mest och undrade varför om det mesta. Hans mamma förklarade tålmodigt om hur små meteoriter brinner upp redan i atmosfären, medan lite större varianter inte hinner brinna och trillar ner på jorden, gör hål i marken eller plaskar stort i havet. Men när han frågade varför man saltar nötter hade hon först inget svar alls. Sen sa hon att det kanske helt enkelt är godare så. Godkänt svar tycker jag (undrar om det är det riktiga?).Det är små stunder av det här slaget som gör att jag älskar att åka kommunalt, det är ett fint kikhål in andra människors världar.

Det man minst anar

Ibland är tillvaron minst sagt överraskande och underlig. Kvällar som man inte ens hade hopp om kan verkligen välta omkull verkligheten. Det började stilla med en middag med Ylva, jag hade bakat en finfin paj åt henne. Första maträtten på länge som inte såg ut som en spya, fantastiskt. Ett par glas vin senare åkte jag till stan för att möta stans rödhårigaste PR-konsult. Hon hade smuttat jäger och tappat bort både sig själv och sin väska. Och så fick jag träffa Astrid också för första gången på hundra år -roligt! En öl här och en öl där på Götgatans nötta syltor. Bytte sällskap och blev kallad träningsmonstret av en jobbarkompis pojkvän. Jahaja. Klockan blev pubstängardags och jag tog till reträtten. Intet ont anande. På vägen till tåget blev jag stoppad av en söt yngling som ville låna en tändare och ha en kram. Han fick en kram och tog sig friheten att hångla upp mig. Sånt händer ju inte nuförtiden, oväntat och roligt . Natten fortsatte med roliga samtal på Skype med Eric och Anton. Det var fint. Jag saknar dem. Ett musikmaraton senare var jag den skrattigaste och nöjdaste personen i världen. Det var bannemig den bästa kvällen/natten på länge. Fint så. Fint att vara levande.

Situpsmaratonmannen

Maratonmän, jag älskar dem. Typerna som kan hålla på med samma sak hur länge som helst utan att tröttna, samtidigt som omgivningens öron trillar av i ren tristess. Råkade på just en maratonman i fredags på gymmet. En ny sort för mig - en situpsmaratonman. Redan vid första åsynen skvallrade en del saker om att han inte var en vanlig motionär. Kläderna till exempel. De flesta byter om innan träningen, inte herr Situps, han stövlade in i jeans och t-shirt. Sen slängde han sig på stretchmattorna och började göra situps i en hälsovådlig fart. Jag har aldrig sett någon göra dem så fort. Det var som att han ville kvala in till VM i maggympa. När han var klar gick han ett varv bland maskinerna, spände sig lite, vände tillbaka och slängde sig på stretchmattan och hans maraton började om igen. Så höll han på i de 45 minuter som jag var där. Helt klart en alldeles äkta maratonman som inte tröttnar i första taget. Jag var mållös.

Förövrigt gör min hjärna sin egen version av High Fidelity och jag minns saker som jag har jobbat hårt för att glömma. Utöver det så är tillvaron varken uthärdlig eller outhärdlig. Den är liksom ingenting. Bara rutiner och rundgång. Jävligt långtråkigt som det så vackert heter.

Veckans playlist

För alla långa promenader. För all tid du stirrar i taket. För alla höstglåmiga ansikten på pendeltåget. Här är veckans:playlist.

Jävligt dåliga egenskaper

Det finns många sätt att trigga igång min ilska och irritation, men en kombination som verkligen har visat sig fungera (senast idag) är lat och dum i huvudet - samtidigt. Jag blir vansinnig. Mitt blod kokar och jag vill mest slå på något. Slå hårt och slå sönder. Jag låter bli, vet att det kostar mer än det smakar - för tårna- att försöka sparka hål i betongväggar. Så vad som helst, bara inte lat och dum i huvudet samtidigt.

Den Grundströmska äggröran

Så här gör du:

Ha sönder minst ett ägg i paketet, tappa ur ett par stycken till när du ska städa bort kletet. Häll det som du har lyckats fånga (dvs. det som inte ligger på spisen eller på golvet) i en varm stekpanna. Häll på lite mjölk, krydda och rör om under ett svordomsmarathon. Servera med sallad.

Slutsats: man ska inte ens vara i ett kök om man är så tankspridd som jag. Det är liksom inte bara äggen som är röriga här.

PSL och ambassader.

Jag och min kompis Christian gick förbi här bara minuterna innan det här spelades in. Jag blev lite glad och sa det där är PSL! Mycket riktigt. Och det är en väldigt fin video - titta ni också. Det var världens finaste höstdag, jag hade magen full av qinoua och både fötterna och hjärtslagen kändes lätta. Sådär som det gör fina höstdagar när man går förbi en PSL-inspelning i Lärkstaden. Efter det visade Christian mig jävligt många ambassader. Också av värde.

Mumford and Sons

Mumford and Sons har slutligen släppt sitt debutalbum! Det var ju på tiden som man säger. Jag har nämligen tjatat om det ända sen Marcus Mumford var förband och kompmusiker till fröken Marling på Debbans bakficka för två år sen. Det är en hjärtslitarskiva, banjoösig och varje gång herr Mumfords röster spricker inser jag att väntan inte var förgäves. Så sjukt jävla bra.

Tydliga resultat vs. utrotningshotat

En sak som ska vara himla roligt med träning är tydligen de tydliga resultaten. Det tydligaste resultat jag ser är att mina boobs sakta, men säkert försvinner. Försätter det så här kommer de snart vara två små utskrattade, utrotningshotade russin. Tack för den. Tack för de tydliga resultaten.

ABC 3D

Jag fick min ABC-bok idag, tycker väldigt mycket om den. Nu får alla typografinördar plasta in tangentbordet.

Den nattliga patetiken

Nu är det kväll igen. Natt skulle väl somliga säga. Natt och jag längtar efter att dricka te i Ylvas kök, flera liter minst. Längtar efter att höra Ellis skratta. Eller efter att baka morotskaka med syrlig glasyr tillsammans med Frankie, Jag saknar förra hösten, allt som var roligt då. Den hysteriska kreativiteten. Jag längtar tillbaka ibland, jag saknar de nattliga sms:en och små skrubbsår på hakan av alldeles för vass skäggstubb. När jag tänker för mycket kommer jag fram till att jag kanske saknar att längta som jag gjorde då. Det är lite patetiskt, jag vet.

Här är veckans den här veckans lista. I total oordning den här gången.

Fågeldansen på gångbron

Älvsjö station har fått en gatumusikant. Om han hade varit en bättre musiker hade jag ropat:äntligen! Han har står där varje vardag sen någon vecka tillbaka och det verkar vara ett heltidsjobb. Han spelar fågeldansen på någon sorts låtsasmelodica. Fågeldansen! Jag har lyckats höra den två gånger idag, först trodde jag inte mina öron, sen konstaterade jag att den verkligen inte gör sig på det där instrumentet. Inte för att det någonsin har varit en bra låt, men hans melodica skapar så gälla toner. Det låter helt enkelt bedrövligt och sorgligt. Jag skyndar förbi, vill inte höra. Lite ledsamt - egentligen gillar jag ju gatumusikanter.

Hootchy Kootchy och det som händer i Vegas

Igår besökte jag och Johanna Hootchy Kootchy club för första gången. En kväll med Las Vegas- tema. Och en sådan är ju inte fullständig utan att det finns möjlighet att ingå snabba, kanske inte helt genomtänka äktenskap. Det var bröllop, spelkort, sedlar instuckna i strumpeband, Elvisar, paljetter, bröst och plymer överallt. Kort sagt, hysteriskt och roligt. Världens gladaste stämning. Självklart slog även jag och Johanna på stort och lovade varandra vänskap en tid till, bytte läppstift och pussades under ballongbågen. Sen dansade vi tills fötterna bad om nåd. Fantastiskt kväll. All in.

One-minute-marriges-bow
Bröllopsfotot

Butikshyfs

"Nu blir tjejen i kassan arg på mig för att jag pratar i telefonen". Just det, sluta upp med sådana oförskämda dumheter. Eller be åtminstone om ursäkt, då är det helt lugnt. Jag köper inte att jag inte är värd ett hej och ett tack när jag står i kassan.

Tutankamon, igen

Jag nämnde ju Tutankamon för ett tag sen och klagade på att de bara hade en endaste låt på sin myspace. Det verkar vara åtgärdat nu och jag blev genast lite mer vänligt inställd. Ohohohoh är den bästa av de två nya låtarna, synd bara att den inte kom i somras, jag hade gärna dansat till glada gurkan och den galna gitarren i mina bästa sandaler.

För en mer fransk höst

En hel halvdag med Johanna gör ju vem som helst till ett solsken. Mat, bio, fika och naturligtvis den skrattigaste av eftermiddagar. Vi såg Prinsessa, svensk ungdomsfilm när den inte är som bäst. När regissören slår på stora klyschtrumman och badar hela produktionen i sentimentalitet blir det ju lätt så. Det bästa med hela filmen utspelade sig faktiskt i toalettkön efteråt. Det var en väldigt liten unisextoa med en vanlig vattenklosett och så en urinoar (inte i samma rum förstås). Grejen var den att alla trodde att även herrhålet var en vanlig toa och hann svänga in där innan de insåg sitt misstag. Då kläcker en käck liten dam kommenteraren "Ja, men det finns ju tjejer som kan använda en sån där.." och demonstrerar på ett sätt som påminde om MJ:s favvomove, hur det skulle gå till. Jag kliade mig lite i håret och skrattade ihjäl mig inombords. Men som att det inte vore nog med det, så säger tant nummer två "Det är så franskt på något vis med sånna här dubbeltoaletter". Franskt?! Ok, jag har aldrig varit där, men jag vet inte om unisexinrättningar är typiskt just för Tricolorens land. Mitt tips till alla som vill känna sig lite mer franska i höst är alltså, på med baskern och besök Söders Filmstads dubbeltoalett (nedre plan).

Födelsedagsmaraton

Just nu duggar inte uppdateringarna så tätt här, jag har haft väldigt många födelsedagar att fira den senaste veckan. Åtminstone 5 stycken och det är ju betydligt fler än vanligt. Det började i onsdags med att Martina fyllde år. På det följde mysig vardagsmiddag och öl mitt i veckan. Sen blev det fredag och Peter fyllde år, han firade med maskerad. Jag gick vilse i Johanneshov och var utklädd till flourtant (bara delvis förvisso). Jag hann knappt återhämta mig från Lindas drinkar innan det var dags att åka till Stadsgården, gå på färjan och fira 3 personers 25 årsdagar samtidigt. Herregud. Som vi vet är ju Finlandsbåtar ett syndens näste och jag tror inte en endaste dödssynd förblev ouppfylld. Jag menar det finns goda möjligheter till det om man är 3000 personer på en väldigt begränsad yta. Vi käkade buffé och Natta visade hur man lättast fixar fyllekäk genom att stoppa en fralla i sitt kamerafodral. Natten fortsatte i det längsta, vi drack onämt nummer drinkar, jag gick vilse igen och Mariehamn såg vi naturligtvis aldrig skymten av. Imorn är det fullt upp: träna, jobba, se Shout out louds.

Nu lyssnar jag på Bear Quartets nya skiva, jag återkommer med vad jag tycker om den om ett par dagar.

Chew Lips

Trion från London gör svängig elektronisk danspop åt indiehållet och hamnar någonstans mellan Compute och Yeah Yeah Yeahs. Perfekt tunnelbanemusik om man ska ut. Lagom peppig och rolig. Alltså gör "Solo" exakt det den ska. Videon är också snygg.

Malin och proteinerna

Nu har jag äntligen kunnat börja träna igen och det är grymt skönt. Efter passet så var det som att mitt humör bytte riktning och jag blev gladare än jag har varit på veckor. Solen sken och Stockholm var fint igen. På vägen köpte jag även min första säck proteinpulver. Jag kände mig sjukt kroppsbyggaraktig där i affären, men desto mer brudig när jag med glädje insåg att man kunde blanda pulvret tjockt och äta det med sked, ungefär som en liten chokladpudding. Där och då kändes hälsolivet, musklerna och fitnessbloggarna väldigt långt borta.

De finaste händerna

I julas fick jag för mig att fota min mormors och farmors händer. De var så generade när jag tog bilderna. "Ska du verkligen fotografera mina skynkliga händer? De är så träliga" sa farmor och mormor mumlade något om att hennes händer var gamla. Jag tycker deras händer är underbara. Båda kan baka världens godaste pannkakor och att båda kan smeka kinder när det behövts. Trygga och varma. Mormors händer har tunn hud nu och farmors ena knoge försvann i Italien på 90-talet.

Nystart och veckans playlist

Jag vet att hösten är en tid för nystarter och det ska det bli även för mig. Snart och på alla möjliga vis. Nu har jag bokat in mitt första träningspass efter allt umgänge med baciller. Jag hejar på mina vita blodkroppar och hoppas att förkylningen är helt besegrad!

Veckans playlist är en slags temalista. Varsågoda, här är länken.

Inte rädd för vargen

Jag är inte rädd för vargen och inte särskilt rädd för svininfluensan heller faktiskt. Faktum är att jag redan kanske har haft den. Jag är skapligt less på att vara sjuk eftersom jag har hunnit med tre olika sjukdomar på lika många veckor. Läste Lindas hyllning till handspriten och inser att mitt tillfälliga, men konstanta snorande, hostande och nysande kanske skrämmer skiten ur folk, även om jag kanske inte är rädd för vargen så kanske andra är det. Jag ber om således om ursäkt till alla som har blivit oroade när jag har snutit mig på tunnelbanan och andra offentliga platser på sistone, det var inte meningen att göra någon illa till mods. Tvärtom. Illa till mods hade varit rätt ord om jag helt obekymrat hade låtit mitt influensasnor hänga som en elva under näsan, utan en tanke på pappersnäsdukar eller den där artiga handen framför munnen när man hostar. Det hade varit skäl att vara rädd för vargen. Ta i trä och allt sånt där.

Farorna med smakråd

Man lever farligt om man som expedit vågar ge smakråd angående färg på eventuella tröjor till killar (som frågar om hjälp) om de har sina flickvänner med sig och flickvännen redan har tänkt ut en hel look åt den arme gossen. Om hon inte alls hade tänkt sig, låt oss säga, olivgrönt. Då lever man farligt och om blickar kunde döda så PANG,PANG. Det här scenariot utspelar sig då och då, senast idag. Det sista jag hörde killen säga till sin tjej var "Men hon jobbar ju ändå här, då vet hon ju vad som passar". Själv känner jag inte riktigt sådan tillit till vare sig min egen eller andra personers smak, men det kändes ändå som en liten seger.

Att klara en deadline

Varje gång en deadline närmar sig (egentligen på väg att passera och försvinna i fjärran) så förbannar jag mig själv och lovar mig själv att bli bättre på planering. Det är då det händer, det säger plink i min hjärna, flitens lampa blinkar till, pulsen stiger och jag får slutligen det som ska göras gjort. Oftast är det redan gjort till stora delar i mitt huvud, men det måste ju ner på print också. Betyder detta att jag behöver fler deadlines i mitt liv? Behöver allt jag gör ha ett slutdatum? Hetsade hem från jobbet och när klockan blinkade 23:57 tryckte jag på sänd och klarade deadlinen med hela tre minuter. Och lutade mig tillbaka för att suga i mig av tillfredsställelsen som kommer först när något blir klart .


Finfin kvällsvideo.

Sountrack till tåg

Den här veckans lista är soundtracket till mina tågresor den här veckan. Hoppas den funkar lika bra i soffor och andra ställen också. Jag tror den gemensamma nämnaren för låtarna är någon slags rörelse. Jag är avundsjuk på Eric som slutligen har upptäckt storheten med Håkan Hellström, själv måste jag slå i huvudet och tappa minnet för att få återuppleva den upptäckten.
Nu är jag nästan hemma och semestern är nästan slut. Den var fin.

Tutankamon

Jag undrar om Tutankamon är resultatet av det här bandets backstagehäng på otaliga festivaler? Jag tror inte att det är en omöjlig tes, men orkar inte googla det just idag. Jag brukar alltid ha lite svårt för så kallade superband, men eftersom jag är svag för Adam Olenius (som för övrigt kanske har Stockholms finaste skäggväxt) så har jag ändå gett det här bandet en chans. Kanske inte det mest nyskapande i världshistorien, men ändå charmigt och svängigt. Det är dock svårt att avgöra hur ett band låter på endaste låt, jag tycker det är fånigt att fega med låtar på Myspace.

Nattuggleriets utdelning

Nattsurfning brukar locka fram de fina videosarna. Så även i natt. Jag gillar venerna som flätar ut sig över bergen extra mycket, men paret som dansar ser lite ut som något som man ställer på en bröllopstårta och ärligt talat, nja. Låten vänder runt 2:20. Missa inte det. Helskärm på.

På spåret

Till slut slet jag mig från lugnet och böckerna hos mamma, packade väskan och tog tåget till Göteborg. På tåget mötte jag en trevlig buisnessgubbe, vi pratade datorer och lite om banverkets hemsida, han berättade massa knep för att övervaka förseningar. Jag har sagt det förr och säger det igen, de märkligaste mötena sker på tåg. Sen är det ju det där gamla vanliga med tåg och kreativiteten, jag får så mycket gjort att jag borde ha ett permanent tågsäte som kontor. Jag tror det är ett bra sätt att döda monotonin, det krävs människor för att få min hjärna att röra sig. Dessutom vore det roligt att skriva "Lunch i Falun 12.45-13.22 någon?" som facebookstatus, fast med nya orter och tider varje dag.
I morgon ska jag träffa Tommy och jag misstänker att diverse skivaffärer kommer få sig ett besök. Att umgås genom att bläddra igenom skivbackar tillsammans kommer vara en sån där grej att berätta om för eventuella barnbarn. Jag tror det kommer verka otroligt exotiskt i framtiden.Tyvärr.

I wanted to control it.

Jag älskar den här låten och videon är fin också, även om den är så indie att jag nästan måste skratta. Utöver det så är stråkarna fantastiska, jag har hört dem i huvudet i flera dagar.

Skräck för meggings

Dagens ord: Meggings. Mens+leggings, fritt översatt - karltrikåer. Killar med tights under shortsen (eller i enbart tights) är en syn jag helst vill slippa, det räcker med de bilder jag googlade fram i panik. Kom igen grabbar, karlar slutade väl använda trikåer för flera hundra år sen?

Andra listan

Jag har ju lovat en ny playlist i veckan, så här är nummer två.

Norrköpingsemester

Det finns faktiskt en del bra saker med Norrköping har jag upptäckt. Det är rätt skönt att det bara är fem minuters avstånd till allt, som omväxling. Vännerna är väldigt fina och ölen är förvånansvärt billig. Idag har jag hängt i en hästhage och pussat hästar samtidigt som Natta krupit omkring med kameran för att ta fina bilder till ett jobb vi håller på med. Att hästar aldrig står still blev vi snabbt varse, men jag tror ändå vi fick en del bra foton. Om inte annat så var det i alla fall en bra dag i solen. Just nu mår jag bra i min tillfälligt planlösa tillvaro, ibland är allt jag behöver att inte behövas.

Elektronisk kommunikation mellan syskon

Semestern har börjat och jag är redan hemma hos mamma. Min bror är tekniknörd och hela huset är nuförtiden en mindre teknologisk högborg. För ett par år sen hade vi skrikigt till varandra, nu kommunicerar vi tvärsigenom huset via MSN.

Matulda säger:
vad gör du?
malin säger:
inget. ska vi laga mat?
malin säger:
dricka vin?
Matulda säger:
mm. tänkte det
Matulda säger:
tessan ville komma också.
malin säger:
ok
malin säger:
får man ha pyjamas på sig?

Författarkär

Det har varit en boksommar för mig och jag har fått en författarkärlek till jämte min älskade Elend Loe. Nytillskottet heter Haruki Murakami. De två författarna står verkligen i skarp kontrast mot varandra, men i slutändan påminner de ändå om den andre. Jag borde dra ner på lästempot, annars kommer det snart vara med Murakami som med Loe, att det bara finns en endaste bok kvar som jag inte har läst och som jag inte törs läsa, för då är det slut. Jag älskar ändå när jag blir författarkär och sträckläser allt som den har skrivit. Jag älskar den där bubblan som uppstår då och endast då. Nu undrar jag om Tokyo och drömmer om regn på nättern och jag misstänker att det inte är någon slump.

Att vara en Taube-låt

Min vän Gunnar brukade alltid säga att jag var som en låt, jag velar mellan två olika, men minns inte riktigt vilken det var. Mest minns jag att mamma svarade att jag var "Så länge skutan kan gå" när jag frågade henne. Hennes motivering hade med skiftningar mellan moll och dur att göra. Nu förstår jag vad hon menar.

Veckans playlist

Det här är resultatet av ett spontant facebooklöfte till Elina och Maria. En gång i veckan kommer det finnas en ny playlist här. Den kommer inte nödvändigtvis vara trendig och hip, men den kommer förhoppningsvis innehålla något spännande. Listorna kommer alltid vara 12 låtar långa, varken mer eller mindre. I min värld är 12 låtar den perfekta skivlängden. Förhoppningen är att ni ska hitta något nytt eller minnas något gammalt - det är alldeles för lätt att glömma guldet. Sådär varsågoda; första listan.

Jag äter hela veckans kolhydrater idag, lyssnar på spacemenlåten och längtar efter min mamma. (just därför kanske). Hela grejen är oskön och skön samtidigt. Jag tycker bara kvällarna blir mer och mer konstiga. Livet blir mer och mer ironiskt. Jag bara längtar, efter alla dessa människor som inte är här, Jag blir lite sämre utan dem, blir lite hårdare utan deras fötter i marken,

Ännu ett gammalt soundtrack till mitt liv

Rapport från beachen

Jag har som har en viss förkärlek till att smygtitta, tjuvlyssna och studera människor har hittat ett nytt och ganska oväntat hangout. Nämligen playan! Eftersom jag bor i ett villaområde så är det väldigt mycket småbarnsfamiljer vid min sjö. Och tonårskids förstås. Jag vet inte vilka som är roligast att lyssna på. Idag handlade samtalen väldigt mycket om High fat lo carb-dieter, bilar och sovrutiner för bebisarna. Föräldrasnack alltså. Tonårsflickornas samtal handlade inte helt oväntat om, guess what- killar och inte tillräckligt platta magar eller bruna ben. Där låg jag med min fina bok mittemellan två världar och insåg att tiden går. Att avståndet till "Vad du kladdar" och "Nu måste vi byta blöja" är betydligt närmre än till gymnasiets första termin. Min första fylla börjar liksom kännas otroligt avlägsen.

Så jävla fashion

Lagom grötig i hjärnan efter dagens träning sätter jag mig på bussen bakom två tonårsflickor. De hade stora problem personalen på Weekday. Jag spetsade naturligtvis öronen.
- De sätter på sig en hatt och tror att de är så jävla fashion!
På ett sätt håller jag med och tänker att de är ganska rätt ute, men detta var ett svårslaget fall av sten i glashus, eller ska vi säga ben i spandex och fötter i kilklackar. Små Lycke Li-lookalikes. Det var det som gjorde det så himla roligt. Och så jävla fashion - vem använder det uttrycket utan minsta tillstymmelse till ironi? Nittotalisterna visar tydliga tecken på överdos av modebloggande helt enkelt.

Tomas Ledin missförstår slackers

Jag slötittar på TV. Det blir reklamdags. Jag skärper mina sinnen. Reklam för Tomas Ledins nya skiva. Han sjunger om att inte göra något alls är underskattat. Hederligt slackeri alltså. Jag får för mig att han har missuppfattat det hela totalt dock. När man inte gör något så gör man väl just ingenting. Man skriver inte en låt om det, då går ju hela grejen förlorad?

Jag och My satt i Vitan, åt glass, tittade ut över underbara söder och diskuterade meningen med saker och ting. Jag oroar mig för min egen likgiltighet och att inte ta mig från A till B. Det skrämmer skiten ur mig att saker som borde göra ont bara går mig förbi. Jag reagerar liksom mer på att jag inte reagerar än på det som sker. På vägen hem hittade vi en bra villa som vi ville bo i. Det hade staket och låg precis nedanför parken. Perfekt för alla våra framtida hundar och katter.

En angorakofta av människorhår?

Jag tappar väldigt mycket hår. Mer än någonsin just nu. Det har fått mig att börja fundera på om det skulle kunna vara till någon nytta, om jag kanske tillverka något av det? Om jag börjar spara nu så skulle jag kunna tillverka alla min julklappar av det. En tjusig kofta till mamma och ett par varma tofflor till farmor kanske. Eller så kanske jag kan brodera fantastiska kuddar med flätor på eller så sparar jag det, limmar ihop det till extensions och sätter tillbaka det på huvudet. Möjligheterna är oändliga.

Skräckslagen på Patten

Jag har aldrig i hela mitt liv varit på Patricia. Nu vet jag varför. Sjukt dålig musik, shots och slemmiga typer. Kort sagt, ett sånt där ställe som jag blir skräckslagen på. Jag försökte hitta en utväg. Ett sätt att fly, det gick sådär. Men det var ändå roligt att kolla på cirkusen och min kompis Marianne är en mycket störd människa.
Idag var mycket märklig dag på jobbet, en del rödvinstunga huvuden och väldigt mycket flum och fjant. Den här veckan ska jag nog satsa på lite mer sömn. Det har inte varit högt prioriterat på länge.

Villavariationen i promenadernas Älvsjö

Jag tog en kvällspromenad och strövade omkring i Älvsjö. Det här är inte som andra villaområden där alla villor ser likadana ut, nej tvärtom faktiskt. Lyckas man hitta två som ser någorlunda lika ut så har man kämpat väl. På en gata ligger ett muminhus och ett annat som ser ut som en mentalinstitution från 50-talet. Mellan dem ligger en ombyggd kyrka. Undrar om det är lite läskigt att bo i en sån? Jag tycker väldigt mycket om den hysteriska villavariationen här. Medan mörkret föll blev tankarna klarare och jag blev lite mer ok med att tillvaron är förjävla jobbig ibland. Häromdagen insåg jag att mitt jobbmarathon måste hitta pausknappen. Att det senaste årets tempo är orimligt. Att det är därför jag är som jag är nu. Så två veckors vila om två veckor. Sen full fart och all ansträngning i världen för att hitta tråden och rätt spår igen.

Axelprojektet går sådär. Och det är lite som att plocka blåbär i hink. Hundra år utan några som helst synbara resultat. Tålamodet får däng igen alltså.

Lillebror ställer krav

Jag garvar högt när lillasyster berättar om lillebrors tjejkrav. De ska ha eget hår (jag tror han föraktar löshår) och minst 75 i IQ. Det är till att ha krav alltså och han är ju bara 16 nu. Fortsätter det såhär så kommer kravlistan bli längre än Britney Spears raider inom en överskådlig framtid.

Rika singlar i staterna für alle

Titta vad jag hittade, en lista över var man hittar de rikaste singlarna i USA. Well, eftersom jag och ganska många av mina vänner är just singlar så är jag ju inte dummare än att jag delar med mig. Under varje ort går det också att söka resa. Inte så tokigt va? Varsågoda. Listan

Träning borde heta något annat

Jag funderar över begreppet träna. Det är ju skitdumt att det heter träna. Är inte innebörden av att träna att man ska bli bättre på något? Jag förstår folk som tränar fotboll eller ridning. Där måste man träna för lära sig och det kanske snarare borde heta öva. I kontrast står träning på gym eller löprundor i skogen. Det benäms som träning, men man blir inte direkt bättre på något. Man blir förmodligen lite starkare och får bättre kondition, men det är allt och inte direkt något man övar på, eller? . Nej. Jag tror det behövs ett nytt begrepp. Jag tycker inte "Jag ska träna" duger, för vad exakt tränar man på?

Where the wild things are

Jag är inte det minsta sugen på att se filmen, men kombinationen av allt det lurviga och Arcade Fire får mig att se den här trailern tio gånger på raken.

Skratt, sommarkvällar, byggare och vakuum

Den senaste veckan har jag skrattat hysteriskt mycket. Folk är ju som bekant inte kloka och veckan har varit ganska så händelserik. Jag vet inte ens vad som är så roligt, men det skönt att skratta. Det pågår ett litet bygge på jobbet, hela butiken är därmed full med alla sorters hantverkare. De hann knappt stoppa in sin lunchmackor i kylen innan vår kvinnodominerade arbetsplats började koka av hormoner. Det är rena rama högstadiet nu. Ett ständigt spanande och flirtande. Det är bara att skratta åt det och åt alla som kastar långa blickar och gör sitt bästa för att få en skymt av "sin" byggare.

Eftersom det är sommar så är det väldigt många fester, tillställningar och spontanöl just nu. Hej Alkis tänker jag varje gång ett alkoholrelaterat mess trillar in. Alla jag känner pillar på sommaralkistiteln. Så även jag. Gårdagen bjöd på den mysigaste, roligaste förfesten. Några jobb-bruttor och jag satt på låtsasgräsmattan och pimplade vin under den nerfällda markisen på en kompis balkong. Det var precis som att tälta. Utanför markisen piskade regnet. Jag tänkte på alla kojor jag någonsin byggt och jag tänkte på alla mina festivaler. På tälteran. Om jag hade en topp-tio-lista över ljud jag gillar så skulle regn mot tyg vara med på den.

Efter roliga dagar/nätter blir vakuumet alltid ännu lite mer påtagligt. Det är när sorlet tystnar som jag hör vad som verkligen ekar i huvudet. Jag tänker på förluster, men häver det med alla gånger jag har vunnit något. Men som sagt - ekon hörs väldigt bra på vägen hem efter nattbussfärder genom Solberga.

En ny form av gullenussespråk

Dagens, veckans, månadens märkligaste händelse utspelade sig idag i provrummet. Ett par visslade på varandra. Hon visslade för att han skulle komma och kolla. Som om han vore en hund. Han busvisslade på henne när han tyckte något var snyggt. Som om hon vore en bit kött. Jag stod där helt förbluffad och trodde inte mina ögon. Alla som pratar gullenussespråk med sin käresta genast verkar mycket klarare i skallen. Visslandet var verkligen en helt ny upplevelse.

Idag har jag sett nya Harry Potter och jag är inte besviken. Den var storslagen. Jag längtar till den sista nu, men det lär väl dröja en stund. Funderade lite på tåget och gick hem och tog en tjur vid hornen. Hyfsat produktiv torsdag måste jag säga.

Vibratonen

TV-Shop har tagit över tv-tablån i fyran. Jag sitter fastnaglad och tappar hakan konstant. Idag har de velat sälja märkliga vibrationsapparater som ska skaka bort fettet och på så sätt skapa en vältränad kropp. I videon har en tjej en badringsliknande grunka på sig som gör att hela hennes rumpa skakar. Upp till 50 muskelsammandragningar per sekund mässar voiceovern. Är det ens möjligt? Jag hinner inte fundera för nästa fantastiska kommentar kommer så snabbt "alla gillar inte smärtsamma, dyra operationer". Gör någon det? Alltså, jag har inte missat att plastikkirurgi är rätt stort, men det är väl ändå inte den smärtsamma operationen folk går igång på?

"Detta bevisar att vibrationstekniken har en tydligt positiv inverkan på din träning. Med regelbunden träning kommer du att gå ifrån knubbig till sexig, från tunn till muskulös, från tungvikt till lättvikt. Allt helt utan ansträngning!"så här står det i den fantastiska produktbeskrivningen. Jag vet inte, men för bra för att vara sant känns som en platsande klyscha just nu.

http://www.tvins.com/products/vibratone/vibratone.php

Fredag hela veckan?

Jag har ingen semester, men jag har varit ledig i några dagar nu. Jag låtsas att jag har sommarlov. Grejen är den att jag har helt tappat bort dagarna, för när de inte är kravspäckade känns det nämligen som söndag eller fredag hela tiden. Det hela börjar bli ganska så förvirrande. Jag har fortfarande inte haft måndag den här veckan, men ändå hunnit med två söndagar. Jag misstänker att måndagen kommer i morgon när verkligheten är ifatt, det kommer bli en chock när det är fredag igen, bara två dagar efter måndagen. Fast då jobbar jag och då kanske det känns som torsdag ett tag. Jag vet inte. Det är ganska rörigt helt enkelt.

Det är flyt att inte bli kallad damen

Ibland har man flyt och ibland har man det inte. Frågan är om det är vettigt att slippa betala inträde tre gånger på en helg, det kanske vore bättre om flytet gällde större saker, grejer i det riktiga livet. Men jag klagar inte. Gratis är inte så tokigt och det har varit en mysig helg med frugan. Jag är glad för att ingen kallar mig damen (enda gången det händer är när kunder säger åt sina barn att ge tröjan till tanten...) och för att jag förhoppningsvis har vett nog att inte besöka F12 mer den här sommaren. Snart slutar Ylva jobbet och då ska vi baka sushi. Det är roligt att ha en granne igen.

Dagens fröjd

Det är tur att inte Anna Skipper ser mig när jag bakishandlar. Jag undrar om ens den obligatoriska frukten skulle väga upp fördärvet i korgen.

I don't want to face the consequences
of what I've done
I just want to lie here
in the womb of your car.

Hamnade i en musikloop och landade till slut i I don't wanna med Bear Quartet. Jag minns en natt när den var soundtracket till tandborstning, utsikt över Årstaviken och en hand i nacken. Ett musikminne av den fina, varma sorten. Det är därför den får avsluta den här kvällen.

En fast plats i tillvaron för din bärbara dator

Jag må vara lite seg, men jag hade helt missat att det finns laptopmöbler och att IKEA säljer dem.

Det är ju inte så lite rubbat att det ens finns efterfrågan på möbler för bärbara datorer. Alltså är det inte bara jag som är seg, utan även alla de som har missat att man kan ha sin laptop såväl i hissen som i sängen eftersom alla möbler faktiskt är laptopmöbler.

Kolla själva. Jag kan inte smälta det. http://www.ikea.com/se/sv/catalog/categories/departments/workspaces/10710/

Den sockerberoendes värld

Nedan följer fragment ur samtal som nog dessvärre säger en del om tillvaron just nu.

Jag: Vi kanske skulle laga sushi i helgen?

Ylva: Åh, vad gott, men vad dricker man till det - öl eller vitt vin?

Gustav: Det här med att läskmaskinen har gått sönder kan nog vara det värsta som har hänt mig under min tid här på jobbet.

Jag: Ja. Lätt.

En stund senare erbjöd jag Gustav en persika som han tackade nej till, han inte ville ha naturens socker med motiveringen frukt är inte godis. Det är sjuka är att vanliga människor skojar om det. Den sockerberoendes värld ser lite annorlunda ut. Där hädar de som säger att frukt är godis.

Dagens musiktips är tyskt och bra. MissKenichi

Vår tids Elvis eller Mozart

Vissa dagar sker saker som man förstår är historiska händelser. Idag var en sådan dag. Från L.A direktsändes Michael Jackssons minnescermoni. På sedvanligt amerikanskt vis visste sentimentaliteten inga gränser och evenemanget var stundtals en kletig sörja, men så ibland så rördes jag hela vägen till hjärteroten. Det kändes lite fånigt att sitta och snyfta med en skål jordgubbar medan Brooke Shields grät sig igenom sitt hyllningstal. Samtidigt tänkte jag att USA är världens märkligaste plats. En galen mix av ytterligheter. Michael Jacksson var en av dem. Jag undrar om det var möjligt för honom själv att inse hur fantastiskt jävla stor han var. Vår tids Elvis eller Mozart.

Axelbygget

Mitt nya sommarprojekt (ja, jag vet att det börjar bli en del nu) är att bygga upp mina axlar. Jag har nämligen aldrig någonsin prioriterat dem. Mest för att det är så tråkigt har jag alltid urskuldat mig med, men jag har hittat ett skäl till - smärtan. Varenda axelövning jag kan komma på gör helt fruktansvärt ont. Musklerna bränner, svider och kliar. I bakhuvudet ringer någon liten klocka och den där inre rösten säger att det kanske helt enkelt är på tiden att träna upp de här mesiga axlarna.

Av samma slump som vanligt så hamnar jag i något konstigt program och som alltid på söndagar är det "American Inventor" ett program skapat efter samma koncept som Idol, fast för uppfinnare. Det går ut på att mer eller mindre urfreakade typer kommer in och pitchar en mer eller mindre rubbad uppfinning för fyra framgångsrika företagare. Dagens bästa var en babydusch som någon pappa hade uppfunnit för att slippa hantera babybajset. Det är ju det jag säger. Kreativitet är problemlösning. Hans uppfinning gick inte vidare, men det gjorde däremot en konstgjord blomma som utsöndrade väldoftade oljor. Precis som vanligt förstår jag inte ett dugg.

Att urholka konceptet comeback

Jag läste något om Cajsa-Stinas Åkerströms comeback. Det är lite märkligt eftersom varje skiva hon släpper omskrivs som en comeback. Hur rimligt är det? Och ännu värre är att det är ju ungefär samma skiva varje gång - en skiva full av visor och dängor. Urholkar inte det konceptet av comeback lite? Det är ju som att jag skulle säga, hej nu gör jag comeback varje jag återvänder till gymmet efter att ha slöat lite. Eller som att varje gång jag stämplar in mig på jobbet vore en comeback. Nej du, Cajsa-Stina, du har bara släppt en ny skiva, låt det stanna vid det.

Den här killen gör inte comeback, han gör någon sorts debut och fint är det.

The Whip - Frustration. Sjukt svängigt

v

Tjock bok - ett vinnande koncept?

Sätten att köpa böcker på är oändliga och vem säger att man måste ta den som fick bästa recensionen i DN eller den där som alla läser just nu (sådär som det var med den vedervärdiga Da Vincikoden). Idag var mitt mål att köpa en så tjock bok som möjligt, mest för att få den att räcka lite längre. Ibland köper jag böcker på omslaget eller kör på bokförsäljarens första rekommendation och ibland långlånar jag något läsbart av mamma. Det kan bli lite hur som helst vilket sätt man än väljer att nyttja. Därför hoppas jag verkligen att tjock bok är ett vinnande koncept, annars vet jag någon som kommer bli väldigt besviken. Dessutom skulle jag säkert tvinga mig själv att läsa ut den ändå och om den är riktigt usel så kommer jag köpa en pixi nästa gång. Som motpol.

Förövrigt vet jag inte riktigt vad jag håller på - faktiskt inget av allt jag pysslar med. Jobbet slukar energi och jag känner mig mer puckad än någonsin. Allt annat kräver också sin beskärda del och jag tänker väldigt mycket på hela fötter, lata soldagar och alla sorters äventyr. Det måste hända något nu för paniken börjar plocka fram sina demonstrationsplakat.

Sommartider as a themesong?

Hela vägen hem har jag hört sommartider med Gyllene tider i mitt huvud. Inte i hörlurar eller så, utan mer som en av Ally McBeals themesongs. Det är helt hemskt.

"Snurrar runt i stad som glöder, som viskar bli min inatt. Sommartider hej hej." Uh. Vidrigt och varför?

Skoskavsäsongen

Snart blir det rullstol för mig. Mina fötter tål nämligen inte skor längre. Jag har till och med skavsår under tårna! Ska det vara såhär? Va? Tygskorna skaver. Sandalerna gräver sig in i fotköttet. Pumpsen kommer inte överens med trampdynorna. Kirurgtejpen går varm och imorgon ska jag köpa ännu fler plåster. Jag förstår inte att det ska behöva bli såhär varje sommar.

Nåväl. Jag är tillbaka i Stockholm efter lite välförtjänt vila i Norpan. Solen värmer mig och det gör mig inte ett dugg att det känns som att jag ska brinna upp. Stockholm visade sin underbaraste sida när tåget rullade in på perrongen. Det där välbekanta ilandet i magen knockade mig och jag tänkte det finns nog ingen stad i världen som jag är så kär i som den här.

Jag är lat på semestern

Jag njuter av min semester och bloggen blir lidande av det. Det är skönt att vara hemma hos mamma. Jag har haft på mig pyjamas sen jag kom hit. Utöver det har jag inte direkt slitit ihjäl mig. Te med Ylva och ätit alldeles för många kakor. Grillat med familjen och garvat åt Gabbe som skriker fula ord i sitt headset under sina CS-matcher. Pussat katten, haft tid att läsa böcker och ta långa sovmornar. Imorn blir det lunchdejt med pappa, häng hos farmor och farfar. Läsk med Natta på Världens bar. Sol och bikini i trädgården. Gabbe kommenterar syrligt att jag inte ska skämma grannarna. Ja. Tillvaron är rätt uthärdlig. På onsdag blir det åter till storstan, verkligheten och jobbandet. Det känns ju väldigt lockande just nu.

Inför

Mitt rum är överbelamrat. Jag packar nämligen. Och det suger jag på som ni vet vid det här laget. Nu blir det midsommar och sen åker jag till Norrköping på semester ett tag. Andra åker utomlands och solar. Jag drar hem till mamma och rider i skogen och förundras över att det finns mer än ett pålägg i kylen. Det blir mysigt.

Den här veckan har jag känt mig så himla vuxen, jag har varit både storsint och tagit de där snacken som stod på tur. Lugn och sansad. Jag är nöjd med att det inte är så mycket dramor i mitt liv just nu.

Midsommar alltså. Det blir Ullsta i år igen. Det blir öl, kubb, färskpotatis, tal, snapsvisor,midsommarstång och säkert ett härligt sovkaos precis som vanligt. Säkert kommer något nytt hända som vi kan hänga upp i Midsommar-på-Ullsta-wall of fame. Eller i julträt som Natta skulle sagt. Något i stil med när jag och Jimmy lekte gift par och förnärmade lärarinnor. Eller den där natten med fötterna mot rutan i Kalles bil till Internationalen och Hockeylåten. Eller den där natten jag låg klämd mellan två gossar och försvarade Jimmy med mitt liv. Eller när Kalle storstilat bjöd upp Victors mamma. Ja, för att citera Håkan H. Det var fina nätter. Och imorgon blir det en till. Nu ska jag fixa midsommarmusik, packa, städa, raka benen (hej, köttfärs) och försöka lyckas somna. Åh. jag längtar. Det är alltid som bäst innan det börjar.

Chinospesten

Om jag fick en krona varje gång en kund frågade efter chinos, så skulle jag vara rik nu. Ja, vi har chinos, du har chinos och alla andra har chinos. Alla med en nonchalant upprullad fåll. Det är som ett virus och jag kan inte minnas sist det gick en sån här våg, men det kan ha varit jazzbyxorna som härjade fritt då. Tack gud för att chinos är lite snyggare...

Kuken och bekräftelse.

Sluta gnäll på snubbar som tänker med sin ostyriga balle. Det finns flickor som tror att bekräftelse utsöndras först när någon pillar dem på livmoderstappen. Kålsuperiet är lika gott från båda håll. Tro mig.

En snabb leverans

Jag vaknade av att dörrklockan ylade och utanför dörren stod en budkille, jag såg firmans logga på hans bröst och jag såg kartongen under hans arm. Ibland kan man inte riktigt styra sina reaktioner och när jag förstod vad han skulle leverera så skrek jag hurra! Han tittade lite fundersamt på mig, sa att han sökte Malin, ett par sekunder gick sen sa han: Är det du, eller? Jag lugnade ner mig lite och skrev under fraktsedeln.

Min nya dator är superfin, jättesnabb och inte helt kompatibel med min PC-skadade hjärna. Det kommer gå över och snabbt kommer det gå. Så det så.

Ibland får jag finfina videolänkar. Den här till exempel.

Existensialism i soffan

Klockan blir natt och det är Saturdaynight. Allt är precis som vanligt för i vilket skick jag än befinner mig i så kommer den smygande - existensialismen och med den alla frågorna som jag inte har svar på. Om meningen och tomheten. Jag kan inte hjälpa att det känns mer påtagligt ikväll här i min soffa. Snart kommer sömnen och imorgon är allt borta ur mitt huvud. Men jag vet ju så väl att alla tankar kommer tillbaka och att det är faktiskt ganska skönt att fundera igenom allt ännu en gång.

Kärlek på reptilernas vis

Dokumentärer har ju som bekant förmågan att få en att inse att något som man inte visste ett jota om för några minuter sen är det mest spännande på evigheter. Precis det hände mig förrut idag och jag fastnade i ett program om reptiler och deras klimatanpassning. Det allra finaste var de ömma parningsscenerna mellan två sköldpaddor, vars kärleksakt började med att de smekte varandra i ansiktet med sina tassar. Därefter visade två saltvattenkrokodiler sina mjuka sidor. Hannen som vägde tre gånger så mycket och skulle kunnat krossa henne hur lätt som helst, men han simmade bara runt henne och liksom smekte henne på ryggen. Bisarrt att se djur som man betraktar som monster ur en helt annan vinkel. Nu vet jag allt om reptilernas kärleksliv och jag tycker verkligen att det platsar i min hjärna. Det hela får mig också att tänka att jag inte orkar vara lejoninna och sköta jakten. Det är hög tid att de stiliga villebråden börjar härmapa de charmiga krokodilhannarna.

Mycket i görningen

De senaste dagarna har jag haft fullt upp. Jag har färdigställt min portfolio och tagit examen. Så nu är jag diplomerad copywriter. Nu är verkligheten ifatt (igen) och jag har tusen planer. Nu ska jag komma på ett sjukt kreativt CV och det kommer förmodligen blir hur lätt som helst. Inte. Jag har ett broschyr och kanske något slags annonsjobb på gång. Om någon vill ha hjälp med sin kommunikation så jobbar jag otroligt billigt just nu.

I torsdags tåg jag tåget till Norpan för att styra upp lillasysters student. Jag och mamma bakade, styrde och fixade. Under tiden drack vi upp mammas miniatyrspritflaskor, som till mammas stora förvåning inte alla gånger innehöll det förväntade, eftersom jag drack upp dem för väldigt längesen. Bananlikören var sådär, men Amaretton var god. Ouzon grumlade inte. Skilsmässobarnet i mig fick sig en riktig högtidsstund när pappa kom förbi och släppte av studentdrickan. Vi stod i mammas lummiga trädgård, vi pratade och skojade alla tre. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det var första gången som det har skett på 8 år. Och det var så befriande och skönt. Jag upplevde någon sorts intensivt glädjerus de där minutrarna och inget ont i magen i hela världen. Dagen därpå öppnade sig himlen över Östergötland och det ökade hela dagen. Underbart studentväder. Vi stod där på skolgården och alla paraplyer gjorde att man inte såg ett skit. De små flickebarnen var barbenta och klädda i små sommarklänningar som sig bör en studentdag, men det såg galet kallt ut. Jag mindes naturligtvis min studentdag - den där dagen då jag hade en nysydd marinblå sjömansklänning, medan alla andra var vita och ljuva. Sen var det studentskiva och min syster hade visst pimplat vin på flaket. Jag tog mig an min storasysterliga plikt och hällde i henne vatten. Återigen uppebarande sig gläjderuset. Människor som har vägrat att prata och skratta tillsammans de senaste åtta åren släppte till och gjorde eftermiddagen till den bästa på länge.

Jag lämnade kalaset tidigt för att åka till min egen examensmiddag i Stockholm. Just för att jag hade bråttom var tåget en och en halv (!) jävla timme försenat. Ledsamt. Tåget kom till slut och jag köpte en flaska rött i bistron. Åkte genom ett fantastiskt vackert sommarlandskap och lyssnade på Shake some action nästan hela vägen. Festen hade väl redan börjat luckras upp när jag kom dit och alla hade planer åt tusen olika håll. Jag blev utskälld av en klasskompis för att jag inte är ödmjuk och allt var det var. Hon kommer inte ta någon plats i mitt liv mer nu. Jag och Johnny hann öva på lite schyssta lyft och visade upp dem för Elina och Calle, tveksamt hur imponerade de var dock. Det vanliga vart-ska-vi kaoset utbröt och Eric och jag drog till Debban (förstås), den sista gången på ett tag. För nu har Eric lämnat staden , Telefunplanet och våra spontana dumheter. Fyfan vad jag kommer sakna honom. Verkligen. Hoppas du kommer tillbaka snart, för vad har Borås, Olso och Toronto som inte Stockholm har?

Och allt jag kan tänka är att livet är allt bra fint, märkligt och konstigt. Jag är hemskt glad för det.

Rumpchock

Idag lyckades jag gå nästan hela vägen till pendeln med kjolen innanför strumpbyxorna. Tur att det blåste så det blev kallt om rumpan och tur att tiden för rusningstrafik inte var inne. Tur att jag kom på där och inte på centralen. Nåväl, vi får väl hoppas att det var till glädje för någon.

Problemet med att ha en name

Det finns ett problem med att heta det jag heter. Nämligen att en person till heter precis samma sak i både för och efternamn i den här stan och hon jobbar dessutom i samma bransch som jag nu ska slå mig in i. Vad gör man då? Det kommer bli ett problem att hon dyker alltid före mig i söklistor och sådär. Ska jag behöva byta namn för att komma högst upp? Eller göra som mamma föreslog och dra till med en initial och bli Malin M.? Eller är det någon som har något förslag på vad jag ska ta mig till? Eller något namnförslag kanske?

Superhjältepartyt

I lördags samlade Magic M galaxens superhjältar för att diskutera bovar, jämföra styrkor, skratta åt dem som inte tål kryptonit, testa flygförmågan och slåss lite. Bond x2 säkrade byggnaden och Batman (som inte var där)agerade jour hemifrån. Kenny Starfighter hade med sig sitt rep och ingen jävlades med Wolverine. Magic M och Zorro dansade en tangoinspirerad styrdans. FolieFace och Plastica snurrade in konferenslokalen/kärlekshotellet i galet mycket folie. Aluminiumannen började tappa sin kropp tidigt och i slutet av kvällen tror jag hans krafter var fullständigt förlorade. Wonderwoman kom förbi och berättade att hon kan prata med djur. Powerpuffbrudarna kunde lätt förväxlas med Madonnas dansare, men tydligen så kunde de slåss också. Nu gick som tur var ingen cykel sönder under kvällen, men hade det hänt så var Bicykle repairman här. Och inte att förglömma - två vardagshjältar i spandex och cowboyhattar. Jo, man tackar. Jag skulle vilja påstå att galaxen är safe nu.

Headset lady

Det är såhär jag ser mig själv, som the headset lady.Jag överraskade Eric med att vara fövånasvärt bra på tv-spel. Dessutom avslöjade jag allt om min tävlingsmentalitet. Men bara för Eric.

Elvis och Fredag

Får jag inte ha mina superhjältar så drar jag till med Elvis. Jag är hopplös och nu är det presentation för reklamfilmerna. Och vem som är med i min läser ni på första raden. Annars är det sjukt mycket fredag och jag ser så mycket framemot helgen. Imorn är det Superhjälteparty, mitt 25-års kalas. Allt är nästan klart. Manteln är fixad. Idag kommer Victor till stan och imorn kommer resten av Göteborgsklanen. Yeaho.

Replokalskidsens klassiker

Gick förbi ungdomsgården och replokalerna här i Älvsjö. Från ett öppet fönster hördes en knackig version av introt till Nothing else matters. Den spelade ju alla när jag gjorde min replokalsdebut. Har det inte kommit nya klassiker sen dess, spelar kidsen Selfesteem fortfarande också? Jag är oroad. För inte står väl tiden still?

Cocoanut Groove

Det här är så fint att jag nästan vill gråta, det skulle kunna kompa vilken romans som helst. Har man ingen sån så kan den vara soundtracket till alla nätter och gryningar i drömska sommarstockholm. Ja,för precis så fint är det här. Lyssna nu.

Gymtyper del.5 - outdoor version

Jag har börjat springa igen och jag hade förträngt vissa saker som ingår i eljusspårspaketet. Cyklisterna och framförallt - maratongubbarna. Låt mig börja med cyklisterna, vad fan gör ni i elljuspåret när ni kommer hur långt som helst på fina landsvägar? För mig är det en gåta. Maratongubbarna är män i 60-års åldern som springer förbi mig minst 3 gånger, gärna åt olika håll på mitt enda varv. De består av skinn och lårmuskler, iklädda minimala shorts. De springer förbi som graciösa fullblod och får mig att känna mig som en fet shetlandsponny. Det är ok första gången, tredje gången börjar självförtroendet raderas. Därför blir jag extra glad när jag springer om någon. Min lilla ljuva hämnd.

Weekends

London var härligt på alla möjliga sätt. Underbart väder, långa promenader, roliga och fina syskon och en pappa som var bättre än på väldigt många år. Vi knallade omkring, tittade på saker och all stress som har förföljt mig den senaste tiden lämnade jag på Skavsta. Det är det bästa med att resa är att man liksom blir betydelselös, man måste inte vara någonstans eller göra något speciellt. Kraven stannar kvar hemma bland alla smutsiga strumpor. Syskonen börjar växa till sig och blir skönare personer för varje gång man träffar dem. Jag slås av hur smart min bror är och hur bra min syster är. Och över hur lika vi är gällande mycket. Arv och miljö eller hur är det? Jag träffar dem så sällan att det ska till något sånt här för att skaffa sig de insikterna. Speciellt roligt hade vi i Camden. Gabriel gav mig en rolig födelsedagsklänning och ett som är säkert är att jag verkligen inte kände mig som 25 när pappa bjöd på öl och höll koll på biljetterna. För första gången har jag alltså lyckats ta mig fram och tillbaka till England utan att missa ett enda plan. Tredje gången gillt.
Födelsedagskvällen firade jag med lite vänner här i stan och det var en riktigt rolig kväll, självklart lyckades märkliga saker hända och jag tänkte att alla får ansvara för sitt eget samvete. Jag blev också födelsedagsbesjungen på spanska. Det är inte varje dag. Men så var det ju ingen vanlig dag heller. Allt fint lägger jag i minnesbanken och sparar.

Pre London

Nu tar jag lite semester från skola, jobb, stockholmslivet och så även den här sliriga bloggen. Om ett par timmar tar jag bussen till Skavsta och möter upp småsyskonen och pappa. Sen drar vi till London. Det ska bli riktig roligt, jag älskar den där smutsiga staden. Vi har inte gjort upp så många planer och det är skönt att ha det så. Jag propsar på Tate och inser att det kommer bli en hård strid mellan min vegetarianism och lillebrors kärlek till döda kossor.

Du är vad du läser

Den här boktraven pryder min soffa. De här böckerna får mig att framstå som en riktig spelevink.

Insikt

Det är möjligt att jag var Sherlock Holmes i ett tidigare liv.

Ett textberg och en resa till London

Nu är det inte långt kvar alls i skolan. Ska bara jobba undan det sista så är det ganska klart sen och eftersom jag jobbar bäst när det brinner i knutarna så har jag ett ganska mastigt berg att jobba mig igenom nu. Hela dagen har jag satt upp hållpunktstider. Kl.15:00 skulle till exempel mina reklamfilmsmanus vara klara och skickade. Det sjuka är att det här systemet faktiskt fungerar. Lite parallellt med detta försöker jag packa, för imorgon åker jag till London. Det här med att packa är inte alls min grej, jag får ångest bara av att välja kläder om jag ska ut och dricka en öl. Hur svårt kan det vara att packa lite saker som passar ihop med varandra och stoppa dem i en väska? Skitsvårt tydligen. Nu försöker jag mig på att skriva ett CV och en intervju med mig själv. Också skitsvårt. Det är mycket lättare att läsa om Te-hus och roliga butiker i London. Ser verkligen fram emot resan!

Schyffert, X-men och ickekvällar.

Ickekvällar är de där när man inte gör något och att göra ingenting är det man behöver mest. Det blev en sån i kväll. Medan ett gäng anteckningstoplar/krav har legat i min pereferi och pockat på uppmärksamhet, så har jag tittat och gråtit till både X-men och The 90S- ett försvarstal. Henrik Schyffert kanske inte har valt allvarsdörren så värst ofta, men han verkar ha hittat till människodörren och det ska väl den gamle ironikern ha lite cred för. Trodde aldrig Schyffert skulle få mig att böla. Jag är chockad. Och blödig.

Twilight Sad kompar min söndag

Som att vara i ett flöde.

Drama

Man kan ju tycka att vi borde kommit längre. Men likförbannat sitter vi och bölar över samma gamla män. Inte precis samma, men över samma grejer som när vi var 16. Man kan ju tycka att vi borde kommit längre, men det är väl precis samma saker som fortfarande gör precis lika jävla ont. Nu som då. Det har varit mycket drama den här helgen, själv har jag varit lyckligt förskonad från det, men ändå inlindad i ett stycke av stans flottigaste ångest. Hur det än är, var och blir så aktar jag mig och tänker bara lite efterklokt att det är ju bara såhär som det är. Vad kan jag göra åt det? Men jag kan ju tycka att jag borde kommit längre.

Pannkakstårtan

Pannkakstårta som blev omdöpt till pattkakstårta och några glas rosé, det är bra grejer en onsdag. Så även samtal om kommunikation och gånga tiders fyllespyor med Eric och Elina. Det är nästan så att jag börjar gilla onsdagar. Det kommer inte bli pannkaka av den här kvällen, det känner jag på mig.

Just det, här är skälet till namnbytet på tårtan. Det finns liksom vissa likheter med ett bröst.
http://elina.blogg.se/images/2009/0-5badbd4bb17dfbe6bec89d7a67a834_39297121.png

En sunkig gammal tisdagsdagstant.

Ibland känner jag mig väldigt sunkig. Brevid mig på tåget imorse satt fyra stycken tonårsbrudar, så fixade att man kunde tro att de skulle vara med i en musikvideo. OK, om det hade varit lördagkväll, då hade jag också orkat fixa frillan, men idag är det ju nästan bara måndag. Det är ju nästan så att jag blir lite imponerad, nog för att jag är fåfäng, men inte tillräckligt för att orka se ut som någon av Avril Lavignes körtjejer mitt i veckan. Sunkig i jämförelse, men samtidigt väldigt avslappnad och tacksam för att jag aldrig kommer vara 15 igen. Antar att det är lika bra att jag vänjer mig, för om en vecka blir jag 25.

Idag tryckte jag på SKICKA och mina arbetsprover flög iväg genom cyberspace. Nu får det gå som det går. Skönt att det är över.

Topp-5 tankeriktningar idag

Vimmelkantig är väl det perfekta ordet för att beskriva mitt tillstånd just nu. Ägnade natten åt att bli färdig och när kvällen kom så blev jag äntligen klar. Då insåg jag att ett intyg saknades. Ett litet förbannat intyg. Det innebar att jag inte kunde skicka mina ansökningar idag.Men det är snabbt fixat imorgon och nu är några månaders kärvande till ända. Likförbannat kändes ändå som en fet pinne i hjulet. Mitt grubbel var borta imorse när jag vaknade och det är bra. Jag har inte tid med sånt där. Imorse på väg till skolan funderade jag över topp fem tankeriktningar för min hjärna just nu och det är ju inte utan att jag känner mig en liten aning fjantig.

1.Framtiden
2.Framtiden/arbetsproverna
3. Diverse saker relaterade till män
4. Träning
5. Sandaler

Grubblet

Jag skriver mitt personliga brev. Det är det sista jag behöver göra i min ansökan. Mina tankar handlar dock inte om hur glad och ambitiös jag kanske är eller vill vara. Jag har fastnat i ett grubbel så jag vänder, vrider, klämmer på möjligheter och omöjligheter. Analyserar och försöker bringa ordning i mitt träsk av tankar. Och tänka sig,det är precis lika krångligt som vanligt.