Maratonmän, jag älskar dem. Typerna som kan hålla på med samma sak hur länge som helst utan att tröttna, samtidigt som omgivningens öron trillar av i ren tristess. Råkade på just en maratonman i fredags på gymmet. En ny sort för mig - en situpsmaratonman. Redan vid första åsynen skvallrade en del saker om att han inte var en vanlig motionär. Kläderna till exempel. De flesta byter om innan träningen, inte herr Situps, han stövlade in i jeans och t-shirt. Sen slängde han sig på stretchmattorna och började göra situps i en hälsovådlig fart. Jag har aldrig sett någon göra dem så fort. Det var som att han ville kvala in till VM i maggympa. När han var klar gick han ett varv bland maskinerna, spände sig lite, vände tillbaka och slängde sig på stretchmattan och hans maraton började om igen. Så höll han på i de 45 minuter som jag var där. Helt klart en alldeles äkta maratonman som inte tröttnar i första taget. Jag var mållös.
Förövrigt gör min hjärna sin egen version av High Fidelity och jag minns saker som jag har jobbat hårt för att glömma. Utöver det så är tillvaron varken uthärdlig eller outhärdlig. Den är liksom ingenting. Bara rutiner och rundgång. Jävligt långtråkigt som det så vackert heter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar