Det man minst anar

Ibland är tillvaron minst sagt överraskande och underlig. Kvällar som man inte ens hade hopp om kan verkligen välta omkull verkligheten. Det började stilla med en middag med Ylva, jag hade bakat en finfin paj åt henne. Första maträtten på länge som inte såg ut som en spya, fantastiskt. Ett par glas vin senare åkte jag till stan för att möta stans rödhårigaste PR-konsult. Hon hade smuttat jäger och tappat bort både sig själv och sin väska. Och så fick jag träffa Astrid också för första gången på hundra år -roligt! En öl här och en öl där på Götgatans nötta syltor. Bytte sällskap och blev kallad träningsmonstret av en jobbarkompis pojkvän. Jahaja. Klockan blev pubstängardags och jag tog till reträtten. Intet ont anande. På vägen till tåget blev jag stoppad av en söt yngling som ville låna en tändare och ha en kram. Han fick en kram och tog sig friheten att hångla upp mig. Sånt händer ju inte nuförtiden, oväntat och roligt . Natten fortsatte med roliga samtal på Skype med Eric och Anton. Det var fint. Jag saknar dem. Ett musikmaraton senare var jag den skrattigaste och nöjdaste personen i världen. Det var bannemig den bästa kvällen/natten på länge. Fint så. Fint att vara levande.