Vägen

Jag och en person som jag känt länge pratade om vilka vi var för 10 år sen. Och kom fram till att vi tycker bättre om varandra nu. Sanningen är nog egentligen den att vi båda lärt oss mer om självkärlek. Båda har gått många hårda ronder mot oss själva. Men har jag slutat med slagsmålen mot mig själv nu. Jag har accepterat att jag är Malin. En Malin som är så bra på många sätt och en katastrof på andra. Sakta faller mitt gamla självförakt av mig och med det blir jag en ödmjukare, gladare och mer kärleksfull människa. Att inte slåss med sig själv hela tiden gör också att man hinner med konstruktiva saker som leder någonstans. Man får tillexempel plats att växa. Att slåss med sig själv orimligt mycket är att springa i cirklar, man vill väl framåt? Jag vill framåt och jag tycker synd om den lilla Malin som inte visste vilket håll framåt låg. I slutändan kommer självföraktet ha lärt mig många märkliga saker, men det har också kostat massor av tid. In i det innersta blir jag så väldigt glad för om någon tycker jag är bättre nu, för jag har jobbat hårt för att ta mig hit.

Vulgo Brain

Och så var det här med att inte veta varför saker trippar på insidan av mitt bröst om nätterna. Tror jag sover drömlöst, men vaknar omtumlad och blir nästan generad av vad min hjärna bjuder på natten. I drömmarna slår jag ansikten från förr på käften när deras munnar kommer för nära. Symboliken i det kan man ju ägna en C-uppsats om man vill. Låtom oss nu först lufta elementen och sen sova som Törnrosor, oavsett hur vulgära våra hjärnor väljer att vara under natten.

Att kalla en man för AS

En gång för längesen kallade jag en man för as ganska ofta under en relativt lång tid. Många gånger jävla as. Något as var han ju såklart inte. Långt, långt efter hans sorti ville jag fortfarande vakna i hans värld. Ganska länge efter hans tid inbillade jag mig att jag tyckte om honom för att han hade fått mig att må så bra. Idag, med tillräckligt mycket vatten under broarna fattar jag ju att det inte är att må bra att vara helt svinkär i någon som man får så där förbannat ont i magen av. Man mår ju handen på hjärtat inget vidare av att inte våga erkänna hur kär man är (speciellt inte för den man är kär i). Den där tendensen att kalla folk (läs män jag tycker om) för konstiga saker tror jag är en konsekvens av mitt behov av att ha ett tillräckligt tjockt skal. Behovet av en mental vallgrav. Jag gör det inte medvetet och det händer inte jämt, men ibland är det där och tar över små saker som verkar obetydliga, men som i själva verket spelar den allra mest avgörande rollen. Det finns onekligen något väldigt skevt i att kalla någon man skulle vilja kalla älskling för as. Kanske är det fegt, kanske är det att inte så upp för sig själv. Kanske gör det dig till din egen värsta ovän.

En byggsats förtryck

Twitter är roligt. Nästan hela tiden är det roligt. Det är roligt för att nyheter, viraler, åsikter och händelser sprider sig så snabbt. Twitter gör man att man upplever händelser i realtid som när tidningarna väl snappat upp, sedan skriver om i imperfekt - jag gillar helt enkelt den där känslan av att vara i nuet. Det jag inte gillar med twitter är förstås alla puckon. Som idag när jag var sur på Ikeas inte så charmiga tilltag att photoshoppa bort alla kvinnor i den saudiska versionen av katalogen. Då var det såklart någon donna som tyckte att man bör ta seden dit man kommer och vill saudiska Ikea inte ha kvinnor i sin katalog så ska de slippa. I hennes värld spelade det tydligen ingen roll att ett multinationellt företag okejade att radera bort varenda kvinna i sin katalog. Samma företag säger sig arbeta för jämställdhet. Hon twitter-bruttan ansåg att en katalog inte spelar någon roll och att det var fel ända att börja i. Det kanske det är, men ett så stort företag bör bannemig tänka på vad sänder de ut för signaler.  I min värld godkänner man förtryck i samma stund som man säger ok, visst grabbar vi suddar ut kvinnorna om ni tycker att de stör. Nemas problemas, svisch.  I Saudiarabien får inte kvinnor lämna sitt hem utan övervakning, de får inte ta körkort och jag undrar bara VAR kvinnan får plats när hon till och med blir utraderad av ett företag som säljer hem?