Löfte

Jag vaknar kallsvettig av en dröm som handlar om att du lämnar mig (det var så längesen du gjorde det så jag fattar inte ens vad du har i mina drömmar att göra). Tydligen gör du fortfarande ont ibland. Tydligen nyps du så fort du får chansen. Du ska aldrig mer få den.

Wild

Precis när albumet som den här låten finns på släpptes, ägnade jag rätt mycket tid åt att sitta på mitt lokala berg och grina. Sen slutade jag grina och började blinka mot världen. Läste texterna och kom fram till att jag älskar Beach House. De är soundtracket till hela min kärlek och till alla mina uppbrott.

Min bästa väns smärta

Min bästa vän mår inget vidare. Hon har fått hål i hjärtat och det där svarta kletet som rinner ur hålet svärtar ned hela henne. I vissa situationer är bara så att man inte kan göra något för att hjälpa, men det är så frustrerande att inte kunna göra mer än bara finnas där. Kunde jag så skulle jag hjälpa henne att bära. Det gör så ont i mig att det gör så ont i henne. Det gör mig förtvivlad att se någon som jag älskar så mycket vara så ledsen. Samtidigt vet jag att det enda som lindrar den typen av värk är att låta tiden gå tills man börjar känna, se och uppleva andra saker som till slut blir större och täpper igen hålet där det svarta rinner ut. Tills dess kan jag bara älska dig och krama dig extra mycket ibland, om du vill.

Ibland längtar jag

Det har flutit mycket vatten under broarna sen jag tänkte och längtade efter kärlek på det tvåsamma sättet. Jag har inte haft tid, lust eller ork att sukta efter normland. Inte behövt närheten eller bekräftelsen och det låter som en lögn, men det är helt sant. Det bor mycket frihet i att slippa sina funderingar kring duglighet. En annan sanning är att jag faktiskt blir bättre när jag är tacksam för vad jag har och inte gråter över sånt jag saknar. Faktum är att jag är så förbannat trött på läcka energi på saker som inte ger mig någon som helst glädje. Jag bara orkar inte slösa längre. Men så ibland så blir det söndag, jag känner mig kanske lite väl allena i fyrtornet och då kan det hända att jag önskar se ett slut på sova under två täcken ensam. Det kan till och med hända att jag vid dessa tillfällen längtar efter att falla handlöst för någon som får mig att inte kunna hålla emot. Någon som mjukar upp mina skarpaste kanter och som ser igenom mina allra fulaste sidor.

Ett halvår utan mormor

13 februari tog min mormor sitt sista andetag. Sen var hon borta. Ett knappt dygn innan hade jag suttit  bredvid hennes säng med hennes hand i min. Sådär som man gör på film. Hon pratade inte längre, drack knappt, men hon visste att vi var där. Den februaridagen var en fin och viktig dag på många sätt. Vi fyllde det där lilla sjukhusrummet med kärlek. Och samtidigt var det så svårt,  för det är omänskligt att veta att det är sista gången man träffar någon som man älskar outsägligt mycket. Det bara går inte riktigt att acceptera tanken på att någon som alltid har funnits där, aldrig mer ska finnas. Att veta att man nått vägs ände och att man nu ska skiljas från den som både varit trygg famn och partner in crime. Innan hon dog förstod jag faktiskt inte hur det skulle gå till att leva utan henne. En värld utan mormor - ni hör ju själva hur skevt det låter.
Jag räknade kallt med att sorgen skulle ta över mig. Förlama mig. Utarma mig. Men min sorg har inte alls utvecklat sig så. Den har blivit något helt annat. Stundtals har den legat som ett filter över min värld, men inte ett svartvitt som man kanske förväntar sig. Snarare ett som har förstärkt färgerna och det vackra i många saker.  Under det här halvåret har världen varit gråtvacker många fler gånger än vanligt. Och som jag har gråtit åt alla möjliga saker, åt fina träd, soluppgångar och tanter med barnbarn på tunnelbanan. Ibland hör jag mormor dra fräckisar i mitt huvud, ibland gör jag saker som jag tror skulle gjort henne glad.  När jag sluter mina ögon och plockar fram mina mentala videofilmer så sitter mormor vid sitt köksbord och löser korsord, på radion spelas Jussi Björlings version av O Helga natt. Långsamt förstår jag att hon aldrig kommer lämna mig. Hon kommer alltid finnas i mig. Så idag på Alla Helgons dag går jag inte till någon minneslund, jag vänder mig inåt, blir 10 igen, jag och min mormor skrattar i hennes kök.